Taipei 101 oj oj oj

När Aleks kom hem igår kväll berättade han att han bokat bord på restaurangen på 85:e vån i Taipei 101. Vilken lycka, att få fira sin födelsedag uppe i världens högsta byggnad!

Vi gjorde oss i ordning och begav oss ut i ett klibbigt och fuktigt Taipei. Väl där gick vi naturligtvis fel, hur man nu kan göra det??? Borde ju vara uppenbart vilken byggnad det är som är högst, men vi kom in i den låga tillbyggnaden som bara bestod av 5 våningar, men jag konstaterade snabbt att det skulle vara väl värt ett besök till, många schyst butiker att kolla in :-)

Det är inte bara världens högsta byggnad, dessutom har den världens snabbaste hissar. Allvarligt alltså (16.83 m/s), sök och kolla på internet :-). Resan upp till 85:e våningen gick galet fort och man fick lock för öronen direkt. Vi fick en drink i baren när vi kom upp i väntan på vårt bord. Det visade sig att alla menyer man kunde välja på var 6-rätters. Vi valde Fashion menu, det fanns också buisness menu, first class menu och så klart president menu om man är kung.

Vi fick in en italiensk förrätt till att börja med och sen ytterligare två förrätter (en varm och en kall), sen soppa och slutligen huvudrätten. När huvudrätten kom in var man så mätt så att man höll på att explodera. Jag hade verkligen dåligt samvete för min stackars kyckling som låg på tallriken som jag inte skulle klara att äta upp. På fullt allvar fick jag in en hel kyckling efter 4 rätter, helt galet mycket mat. Allting var supergott, men bäst av allt var nog jätteräkan i kantarellsås. Såsen var så god (och påminde om hemma) så att vi gjorde allt för att få upp varenda droppe. Aleks hade sagt till personalen att jag fyllde år så efter kycklingen kom de in med två stora tårtbitar var :-). Vi behöver väl inte äta på en vecka efter det här.

Det var härlig stämning i restaurangen hela kvällen och mycket folk och vi hade så klart en fantastisk utsikt. En man spelade fiol hela kvällen, med lite gammaldags musik.

Den bästa utsikten över stan hade man konstigt nog inne på toaletten, där gick fönstren nästan ända ner till golvet. Det är likadant i Jongo-tower hemma i Seoul.

Aleks berättade en sjuk och lite galen grej igår. När de gick för lunch på jobbet igår hade de passerat förbi en butik där det jobbade en tjej i bara bikini. Vid första tanken kan man ju tro att hon var prostituerad men hans kollegor här i Taipei förklarade att hon sålde nötter. Inte vilka nötter som helst, utan nötter som man tydligen bli hög av och som tydligen är förbjudna i resten av världen. Helt galet, sådana butiker ska tydligen finnas lite varstans här i stan. Jag hade också velat se detta konstiga, så jag hoppas vi går förbi en sån butik innan vi åker hem till Seoul.

Tack så mycket för alla grattishälsningar som jag fått!

Att bli 29 i Taiwan...

Nu är vi alltså på plats i Taipei. Resan igår kväll gick bra, men flygningen var väldigt turbulent stundtals, har aldrig känt av det tidigare men den här gången kändes det i kroppen. När vi gick av planet slog den varma fuktiga luften mot oss. Här är över 30 grader. Taipei har bara 3 miljoner invånare, så det är ju en riktig liten håla jämfört med Seoul :-/. Redan när vi landade på flygplatsen så upplevde vi båda två att engelskan flyter lite lättare här. Skönt.

Vi bor på 17 vån (näst högst upp) med utsikt över världens högsta byggnad (nästan); Taipei 101. Aleks berättade häromdagen att de håller på att bygga en högre i Dubai, nästan irriterande nu när man skulle få skryta med den högsta.

Igår kväll när vi skulle sova kände jag något hårt under kudden. Aleks hade smugit dit ett paket :-). Jag fick fina örhängen! Glad!

Vi möttes av en enorm frukostbuffe i morse. Det fanns allt man kunde tänka sig, men det som var mest fantastiskt var att det fanns mörkt bröd och hård ost! Oj vad gott det var!
Aleks fick sätta sig i en taxi till jobbet efter frukosten. Vi kom ju så sent igår så vi hade ju ingen chans att hinna kolla upp var vi är och hur han skulle kunna ta sig till jobbet. Det är jättebilligt med taxi här, vilket är bra.

Idag har jag ägnat mig åt att försöka bekanta mig med delar av staden, jag kom inte så långt. Jag hamnade på en stor shoppinggata med massor av billiga kläder. Jag hoppas billiga i alla fall, jag har inte riktigt förstått mig på valutan, det som står på prislapparna stämmer inte riktigt överens med det jag läst på forex. Men om man följer forex uträkningar, så kostade ingen av tröjorna mer än 40 eller 50 kronor och det får väl anses billigt.

Det har fullkomligt vräkt ner regn i eftermiddag så jag fick söka skydd på ett fik och har nu redan hunnit läsa ut boken jag fick igår :-). Läste halva på planet och halva i em, rätt bra jobbat eller hur?

Nu är Aleks tillbaka igen, så vi får väl ut och göra Taipei ikväll.

Jätteglad, nytt jobb och mot varmare breddgrader

Nu när jag kom hem från jobbet låg det en lapp innanför dörren att det hade kommit post till oss. Jag tog lappen och bara rusade ner till receptionen. När jag kommer ner väntar ett stort grönt paket med pappas handstil! Jag blev helt överlycklig, snabbade mig upp till rummet för att kunna slita upp det :-). Det innehöll två svenska deckare, veckotidning, ett stort kort och svenskt godis! På fullt allvar har jag nog aldrig blivit gladade för ett paket! Tusen tack! Det är inte så dumt att fylla år. Jag har precis läst ut Stieg Larssons två första böcker i ett otroligt högt tempo (förra veckan), de var sjukt spännande, så nu passar det ju bra att kasta sig över två nya deckare.

Idag var första dagen på lekis nummer 2. Det har gått bra, men överlag är det nog lite stökigare där än på min vanliga arbetsplats. Två barn hade näsblod när de kom till lektionen så jag antar att antingen hade de "råkat i luven" på varandra innan, eller hade det gått vilt till på gympan. Hur som helst så befattar jag mig inte med deras "kroppsvätskor" (snor, blod) och vad det nu kan vara, jag tillkallar alltid hjälp. Men det verkar som att personalen tycker det är ok.
Det som är lite negativt är att de inte har så mycket utrustning där i form av böcker och spel och sånt, det kanske bara är att jag inte hittat allt ännu. Jag ville ha tag på papper till lektionen för de skulle rita och berätta om sina familjer, men det var inte lätt att hitta papper. Jag började med att kolla igenom skrivbordslådorna. Där fanns dock inget skrivbordsmaterial, en låda innehöll naglack i alla möjliga färger, en låda med en plattång till håret och en låda med chips godis och kola. Helt otoligt vad de fixar sig här alltså, jag fattar inte att de kan hålla på med det på jobbet. Meningen var ju klart inte att snoka, jag ville ju bara hitta ritpapper.

Om en timme ska jag möta Aleks nere på stan för att ta oss ut till flygplatsen som ligger en bit utanför staden. Det var ett väldigt dividerade med personalen på hotellet om vilket som är bästa och snabbaste vägen dit. Nu blir det först tunnelbana och sen Airport limousine, jag antar att det är en gammal hederlig buss vi ska åka, fattar inte varför de kallar det limousine. Roligt.

Nu åker vi en tidszon tillbaka så nu är vi närmare Sverige igen, 6 timmar från Sverige räknat. Det är tydligen jättevarmt där fortfarande. Ungefär 35 grader på dagarna och kanske 25 på nätterna, så som det var här för 2 veckor sedan. Det har blivit lite svalare här och det är så sköönt, nu kan man ha kjol och linne utan att svettas :-). Bra!
Det har änt något konstigt med temperaturen inne i vår lägenhet, helt plötsligt är det bara 19 grader och svinkallt. Men det rättar kanske till sig.

Jga måste bara berätta att de har världens godaste kiwi här. Jag är helt frälst, man måste äta minst en om dagen. Den är alltid helt lagom mogen och bara lite söt. Hemma är de ju antingen stenhårda och sura, eller mjöliga och söta, but not here!

Datorn ska med till Taiwan, så jag kommer förhoppningvis att kunna rapportera därifrån....

Lost in translation

Idag har förvirringen och frustrationen varit total på jobbet. Jag hade lust att bara lägga mig ner på golvet och skrika tillslut :-). Jag önskar att de hade kunnat förstå vad jag säger och jag hade hemskt gärna velat förstå vad de säger! Eftersom vi ska åka till Taiwan på tisdag, så var jag ju tvungen att be om ledigt två dagar, vilket jag inte trodde skulle vålla några större problem, men tänk så fel man kan ha. Jag ville inte blanda in rekryteringskillen Jeff så jag hade avsiktligt avvaktat tills idag då jag skulle vara där och jobba, jag hade planerat att be tjejen som varit i Canada att hjälpa mig att översätta till rektorn på skolan. Naturligtvis skulle rektorn inte vara där på förmiddagen så vi fick prata med receptionisten. Jag märkte direkt att hon inte gillade det hela, hon sa till mig att jag var tvungen att hitta en ersättare till alla mina lektioner, för att inte bli avskedad. Ok så jag började ringa Anna, eftersom jag vet att hon är ledig båda dagarna, men jag fick inte tag i henne. Sen var jag tvungen att börja jobba och förmiddagens lektioner förflöt som vanligt. När jag skulle sluta vid lunch var rektorn tillbaka och då var det ju läge att försöka prata med henne, hon gillade inte alls att jag skulle vara ledig och började tjafsa. Hon gillade inte heller idén med att det skulle komma in någon ersättare eftersom barnen tydligen mår dåligt av det. Hon säger till mig att jag ska sitta ner och vänta 30 min till "kanadensaren" slutat jobba, då förhandlingarna tydligen skulle fortsätta...suck.

Efter 30 minuters väntan är alla tillbaka i mitt klassrum och då har rektorn fått för sig att jag måste jobba in alla veckans timmar under eftermiddagen, så det var bara att packa upp allting igen. Förra veckan när vi pratade om lekiset öppettider så förklarade de för mig att det bara är öppet under förmiddagarna, jag fattar ingenting ??? Nu verkar det i alla fall vara öppet på eftermiddagarna också. Sedan säger hon till mig att detta är den sämsta veckan att vara ledig på, hade det varit nästa så hade det inte varit några problem. Hur konstigt som helst...då får hon ju förklara vad det är som gör att den här veckan är så dålig, jag har ju inte märkt att veckorna skiljt sig åt. Hon varnade mig att om jag är borta en gång till så blir jag kickad. Så jag försökte fråga vad som händer om jag råkar bli sjuk en dag, men då verkar det som att det är färdigjobbat där. Antagligen är det väl ingen här som blir sjuk, man får väl helt enkelt jobba ändå. Jag fattar ju så klart att man inte bara kan vara borta hur som helst, men eftersom jag varit där punktligt varje gång och de verkar ha gillat mig så trodde man ju att det skulle vara ok i 2 dagar.

Jag fick en kort paus att sticka och köpa något att äta innan em-passen skulle börja. Jag stack ner till 7eleven som ligger precis nedanför och köpte en risrulle och satte mig ner på en bänk för att käka den, då ser jag att jag precis satt mig jämte en spya. Trevligt, men vet inte om man ska skratta eller gråta. Man får väl skratta och tacka ..... för att man inte satte sig i den.

Jag fattade inte heller riktigt vilka klasser jag skulle ha, så naturligtvis gick jag in och började nästkommande lektion på helt fel ställe. Stackars 6-åringarna, de har haft 4 lektioner med mig idag, de bara satt och gäspade trött i slutet.


Det är väldigt svårt att fatta om de menar att vara så otrevliga som det låter, eller om det helt enkelt är översättningsproblem. Jag kan ju aldrig veta om hon översätter det jag säger på ett bra sätt (med tack och snälla...och så), man börjar ju undra. Korean-kanadensaren var lite smått uppstressad och bad om ursäkt hundra gånger, men det är ju knappast hennes fel. Hon är ju schyst som hjälper mig, utan henne hade det inte blivit något samtal alls. Mitt i alltihop ringer de från internationella skolan och vill att jag ska hoppa in där också, vilken soppa!

Hm, det ska bli väldigt kul att åka till Taiwan och skönt att slippa lekiset några dagar,förhoppningsvis har allting lugnat sig tills jag är tillbaka.

En märklig vandring...

Vi började dagen med att springa 4 km på löpbandet nere i gymmet. Därefter bestämde vi oss för att ge oss iväg på utflykt. Aleks hittade en vandringsled som skulle ta mellan 1-2 timmar enligt Lonely Planet som skulle ta oss till ett shamanistiskt tempel. Vi tog tunnelbanan 3 stopp bort, det visade sig att vi verkat hamna mitt ute på "landet". Det var helt folktomt, vilket är ganska ovanligt. Vi följde instruktionerna enligt boken tyckte vi, men av någon anledning kom vi helt fel på hela turen. Alla skyltar som fanns var naturligtvis på koreanska, så vi fösökte jämföra tecknen i Lonely Planet med de som vi kunde se utmed vägen. Hur som helst, kom vi till något som liknade nån form av park så vi var glada och gick in, eftersom vi trodde vi hade gått rätt. Det var bara massa trappor som ledde oss upp mot himlen, till slut nådde vi toppen helt slut och då visade det sig att det inte alls låg något tempel där. Det var två killar längst upp på toppen som vi försökte snacka med men det gick rätt dåligt. Vi kunde alla i alla fall enas om att det inte låg något tempel där så det var bara att påbörja vandringen nedåt. Väl nere igen träffade vi en lite engelsktalande korean och han kunde äntligen hjälpa oss till templet. Turen hade nu varat i mer än två timmar :-).

Vi började vår andra bestigning i 87 graders vinkel :-) och nådde templet. Det visade sig vara väldigt fint. Mindre än de som vi har besökt som ligger mitt i stan. Det var lite människor där som bad och höll på att förbereda festligheter. Vi promenerade väl uppför i ca 1 timme och med jämna mellanrum fanns det små minitempel där folk tillbad.
Så jäkla lustigt, mitt i alltihop ligger det ett utomhusgym där man kunde träna. Helt galet, vem går hela vägen upp för att sedan träna armmusklerna. Hopprep fanns om man var sugen på att hoppa. Därifrån försökte vi ta oss ännu längre upp, men det fick vi inte enligt en man som stoppade oss. Vi fattade aldrig varför vi inte fick gå där eftersom han fick, men det var väl bara att respektera. Han tyckte att vi skulle gå åt andra hållet men där var bara en stor klippa, som varken Aleks eller jag hade någon möjlighet att ta oss upp på. I och med det var turen slut för oss och vi fick vända tillbaka. Enligt guideboken skulle man kunna gå hela turen runt. Väl nere vid första templet var vi helt slut, satte oss ner för att dricka upp det sista vattnet och knapra i oss sista chokladen i hopp om att återfå energi. Då när vi satt där kändes vandringen tillbaka till tunnelbanan helt orimligt lång. Precis när vi satt och klagade som mest kom det en man körande på sin gamla mamma (för att lämna av henne vid templet) och han frågade om vi ville ha skjuts ner, så himla schyst. Vi var helt överlyckliga!
Nu är vi hemma igen och har precis käkat bim bim bap, grönsaker med ris. Mums!

Simpsons går visst på bio nu, så vi kanske sticker iväg och kollar ikväll.

Okej, vi ska INTE gå på Simpson ikväll. Filmen har bara en visning dagligen och det är 09.10 på morgonen... så den chansen har vi redan missat.
Den verkar inte vara så populär här, den har inte fått bästa visningstid direkt.

Yousan digital market

Trötta och eländiga gav vi oss idag iväg till en elektronikmarknad, när vi kom på idén kände vi oss pigga efter att ha suttit och druckit kaffe på vårt favoritcafe. Jag har varit där så mycket så att jag redan har fått min första gratiskaffe (de kör samma stämpelsystem som hemma), helt klart en stammis.

Elektronikmarknaden var som allt annat enorm! Naturligtvis ett våningsplan för varje produkt. Ett plan med bärbara datorer, ett med bara mobiler, ett med tv. Ni fattar principen. Aleks var knappt kontaktbar bland all teknik :-)...fram tills att vi båda var fullständigt slut och höll på att rasa ihop.

Anledningen till att vi stack dit var för att kolla på bärbara datorer. Min laptop har börjat strula, ibland vill den inte starta alls och det är ju inte så kul när jag vill skriva på bloggen :-).
På tisdag sticker vi till Taiwan och där är det billigt, billigt med datorer så tanken var att vi skulle hinna kolla lite här innan vad som finns. Vi får se vad som händer....

The Club Day och Autosvar

Min mobiltelefon har uppfört sig väldigt konstigt de senaste dagarna, nästan så man blev lite orolig för den. Varje gång den har ringt (vilket i och för sig inte är så ofta), så börjar en koreansk kvinnoröst att tala samtidigt som jag ska svara och börja prata. Irriterande! Det slutar alltid med att jag får lägga på och sedan ringa upp personen som ringde. Allt detta började efter att telefonen plötsligt började låta en dag, jag gick fram till den och då stod det något på koreanska på skärmen (vad kan jag ju omöjligt veta), något som jag skulle svara på. Antagligen tryckte jag ja eftersom telefonen flippade ut efter det. Jag har under en hel veckas tid undrat vad det är frågan om. Igår kom Aleks mirakulöst på vad som var problemet. Det finns tydligen en funktion som kallas Autosvar, den funktionen ska man använda när man kör bil och inte kan prata. Det vill säga kvinnorösten säger till personen på koreanska att jag har kör bil och inte kan svara. Haha..otroligt. Det måste låtit roligt när Erin från lekiset ringde häromdagen, "nä hon kan inte svara för hon är ute och kör bil", stor risk.

Igår kväll var det "The Club day" i Hongik. Det innebär att man betalar ett inträde till en nattclub sen får man fritt inträde till alla andra i området hela natten. Vid tiotiden på kvällen stack vi till Hongik med Aleks svenska kollegor. Vi hann avverka en hel ställen innan vi tog taxi hem kl 4 inatt. Vi började kvällen på Club Saab så klart, intressant ställe får man säga. Vi var nog där i sammanlagt 10 min innan vi hade tröttnat. Det var något skumt flimmrande ljus som i princip framkallade epilepsi hos en, även om man normalt sett inte lider av det. Det var hip hop som gällde på club saab, på bilden nedan kan ni se coolaste killarna på stället, haha.

På bilden kan ni se massa flaskor i bakgrunden. Flaskorna ägs av någon på stället (dvs de tillhör inte baren), man kan nämligen köpa en flaska i baren sen har man den stående i sitt skåp tills nästa gång man kommer dit, då fortsätter man dricka ur sin egen flaska, visst är det lite sjukt???!

Många av ställerna vi gick till var schyst inredda! Här har vi någon Buddha liknande figur.

Baksidan med klubbnätterna är förstås att en del stackare blir fullkomligt överförfriskade. Vi såg massa folk liggande utmed gatorna när vi skulle åka hem. Koreanerna kanske inte tål så många öl i alla fall...