Ewha hospital och international clinic

För att krydda till vardagen med lite extra spänning, så gick jag och blev så sjuk så att vi var tvungna att testa på koreansk sjukvård. Efter att jobbat under måndagen och gjort 3 inlägg på bloggen (ville ju inte glömma vad som hänt i Taipei) var jag så dålig så jag fick kravla mig till soffan allderles kokhet. Där sov jag resten av dagen tills Aleks kom hem, då var jag så varm att jag höll på att explodera. Aleks fick gå ut och köpa en febertermometer och då visade det sig att jag nästan hade 40 graders feber, så det var ju inte så konstigt att jag inte känt mig bra. Min hals har gjort skitont också, kan knappt svälja.

Sen var det bara att ligga i sängen och vänta på att bli bra, men febern var så seg och hög hela tiden så vi fick ringa till sjukhuset. Första sjukhuset vi ringde till pratade de koreanska och vi engelska så det gick inte så bra. Andra sjukhuset gick lite bättre, men vi insåg att vi återigen skulle behöva hjälp av receptionen. De är verkligen gulliga och hjälpsamma, utan dem hade vi varit sålda, de reder ut allting man ställer till. De fick tag på ett sjukhus i närheten och de tyckte att vi skulle åka in dit. Vi trodde väl att det var någon form av vårdcentral vi skulle till, men när vi kom fram visade sig att vi hamnat på akutmottagningen. När dörren öppnades till sjukan så låg det massor av människor på bristar med olika sår, säkert en del trafik olyckor som skulle tas om hand. Det visade sig att de knappt kunde säga någonting på engelska, men hotellet hade ju redan förklarat problemen för dem, vilket var bra. Det kom in en koreansk bäbis samtidigt som mig, de sa att de skulle försöka hjälpa honom först. Jag hade ju en skön brits att ligga på så och jag var ju knappast dödssjuk så vi säger ju naturligtvis till dem "take your time", vi var ju beredda på att få vänta som hemma, men redan efter 5 min är det massa folk och surrar runt omkring en. Helt otroligt effektiva och nogranna skulle det visa sig. Jag fick ligga med dropp i 3 timmar, undertiden kollade de igenom hela kroppen. Bröstkorgen blev till och med röntgad. Efter 3 timmar hade de gjort alla tester och min feber hade sänkts till 38 och jag orkade sitta upp, skönt. Då var det bara en sak kvar att försöka kommunicera om vad som var fel med mig. Läkaren gav upp efter en halv minut, ringde en vän på telefonen som kunde engelska som Aleks fick prata med. De sa att de skulle ge mig antibiotika, men att min hals såg konstig ut så de ville att vi skulle besöka en öron-näsa-hals doktor dagen efter. Så det fick vi göra. Nästa dag fick receptionen hjälpa oss till en sådan, jag fick tid direkt (inom 20 min) på international clinic. När vi kom dit fick vi träffa två små koreanska sköterskor som pratade bra engelska, så jäkla skönt. När vi kom hit ville dom väga och mäta mig, jag kände mig ju inte alls pigg (fortfarande), så jag tyckte de kunde sluta tramsa. Hur som helst fick jag träffa doctor Mike, en engelsktalande koreansk doktor, han tittade mig i halsen och sa streptokocker (hade vita blåsor/prickar i hela halsen. Han slängde all medicin som jag fick dagen innan och skrev ut en som skulle hjälpa mot de små illasinnade bakerierna, de ska aldrig någonsin få fotfäste i min hals igen.

Nu ligger jag i sängen och väntar på att bli frisk, hade 39 graders feber inatt igen, men under dagarna brukar det sjunka till 38. Vill bli FRISK så att jag kan gå ut!!!!!

Varje morgon har vi ju försökt kontakta lekiset jag jobbar på, de är ju inte glada direkt efter förra veckans ledighet. Snacka om värsta tänkbara taijming. Eftersom ingen pratar engelska där så får vi skriva brev och gå ner med i receptionen så får de läsa upp var det står för dem i telefon. Inte en enda gång har de sagt krya på dig, istället tjatar de och frågar om jag verkligen inte kan komma dit. Helt knäppa i huvudet. I Sverige hade man ju aldrig gått till jobbet i det här tillståndet, jag tror inte ens jag hade klarat att gå till tunnelbanestationen (på fullt allvar). Dessutom hade ju ingen velat jobba med en, folk kan ju bli smittade. Det är ju inte alls bra för barnen, men det ägnar de inte en tanke åt. Det verkar i alla fall som jag får fortsätta att jobba....

Aleks har varit en ängel och pysslat om mig massor, t ex har han varje morgon haft portföjen full med yougurt som han snott från frukostbuffen, det är det enda som jag kunnat svälja.

Slut på detta sjuka inlägg :-)

Back in Seoul

Gårdagen gick mest åt till hemfärden. Vi åkte kl två från Taipei stad ut mot flygplatsen och vi var hemma här i lägenheten igen klockan 23 på kvällen. Jag mådde ganska dåligt hela dagen, värk i hela kroppen, jag antar att jag hade feber. När man kommer till Seoul får man gå igenom en detektor som kollar temperaturen på en och sen måste man fylla i papper om att man inte har handskats med fåglar. Jag var lite nervös när jag skulle gå igenom, jag ville ju inte att de skulle se att jag kände mig dålig. Hur som helst gick det bra. Sen nästa stopp var passkontroll. Vi skaffade ju inget id-kort till mig innan vi åkte och naturligtvis skulle han bråka om det när jag skulle igenom. Killen vid kontrollen gillade inte min handstil, han fick för sig att skriva om hela formuläret igen. Kön till passkontrollen blir bara längre och längre..
Helt plötsligt får han syn på att att jag skrivit mitt andra namn Elisabeth, med th och i passet står det bara t. Jag fick börja förklara att det inte är mitt tilltalsnamn och att jag därför hade glömt bort hur man stavar det. Hm...tillslut fick jag komma igenom.

Idag har jag jobbat igen. Egentligen hade jag kanske behövt vara hemma och vila, men det gick ju inte eftersom jag då skulle bli uppsagd. Jag var helt blöt av svett när jag skulle ta mig upp och ner ur tunnelbanan.

När jag kommer till lekiset, har rekryteringskillen Jeff fått för sig att han skulle observera undervisningen. Det var något formulär han skulle fylla i också.
På vägen hem fick jag min första lön, gott!

På tunnelbanan hem berättade han att korean-kanadensaren på jobbet hade sagt till rektorn att min engelska inte låter native, så det var en av anledningarna till att han åkte ut för att lyssna. Jag blev så jäkla irriterad och besviken, jag trodde hon och jag var lite vänner men istället ska hon försöka framställa sig själv i bättre dager. Hon påstår att engelskan inte låter som den gör i Canada (det är ju bara där hon har varit). Jag vet ju självklart att jag inte är native, men hennes engelska är ju ännu värre. Det går knappt höra vad hon säger, hon pratar någon nasal-asiatisk inspirerad engelska. Hur som helst var Jeff imponerad av lektionerna som han var med på och tyckte att det gick bra. Innan vi gick hade han tydligen snackat med rektorn och sagt att min engelska är bra och tydlig och att det är hon som inte riktigt kan prata. Rektorn vet ju inte hur engelska ska låta, så det är ju inte så lätt för henne. Suck

Wulai och lite high-tech

På morgonen efter frukost försökte vi kolla lite efter dagsutflykter, det är ju kul att komma lite utanför storstan. Vi bestämde oss för att åka till ett område som hette Wulai, som skulle vara väldigt vackert.

Det tog ett tag innan vi kom iväg för vi hade världens problem, med att få kartan och tunnelbanekartan rätt. Namnen stämde inte överens alls. På nätet stod det att vi skulle ta tunnelbanan till Xindian station (新店站), men i tunnelbanekartan hette stället Hsintien, det tog 10 min innan vi fattade att man kan stava det på två olika sätt :-)

Wulai visade sig vara en otroligt vacker plats, grönt, frodigt och med ett enormt stort vattenfall. Vi stannade ett par timmar och strövade omkring.

Av någon anledning så käkade vi ingenting under hela dagen, mer än var sin våffla så tillslut var vi otroligt trötta och hungriga. Vi hade bestämt oss för att köpa en dator innan vi drog hem från Taiwan och lördagskvällen skulle gå till det och klockan började bli mycket. Vi tänkte att vi åker tillbaka till stan och käkar där.

När vi kom till området med all elektronik, visade det sig helt plötsligt svårt att få tag i något att äta. Tillslut hittade vi en kinesisk restaurang där vi gick in. De verkade helt chockade över att vi ville äta där, all peronal och alla gäster bara glodde på oss. När vi sedan skulle beställa började problemen, de hade inga bilder på maten och ingen kunde engelska. En kvinna började ringa hysteriskt på sin mobil för att få fatt i någon som pratar engelska. Vi försökte få fram att de kunde ge oss någonting "normal" vanligt, men gud vet vad som är vanligt där. Det slutade i alla fall med att vi fick in komage (men det visste vi inte). Jag var så hungrig så jag tog en bit och svalde då säger Aleks att köttet ser konstigt ut och vi börjar försöka fråga vad det är, hon pekar på magen. Shit det höll på att vända sig i magen på mig alltså. Vi fick in ris och nudlar också och det kunde vi äta.

Dags för att handla dator alltså. En hel gata var fylld med elektronik, så man visste knappt vart man skulle börja. Priset för en dator är ungefär 30% lägre än i Sverige. Taiwan driver tydligen i princip hela utvecklingen av datorer i världen. Vi bestämde oss för att köpa en Taiwanesisk, eftersom man fick mest för pengarna om man gjorde det. Så nu har vi en Asus, med kinestecken :-)

Under tiden vi kollade datorer började jag känna mig helt svimfärdig (jag vaknade med ont i halsen). Jag tror jag drog på mig feber för jag kände mig helt väck, till slut kom vi tillbaka till hotellet och man kunde äntligen krypa ner i sin säng. Puh..

Karoke

Fredagskvällen i Taipei visade sig bli mycket trevlig. En fredag i månaden går alla på Ericssson ut tillsammans och vi hade turen att vara där just den fredagen. Vi möttes upp allihop på en resturang som hette (8 room tror jag), totalt sett var vi kanske 25 pers eller något liknade och de var trevliga allhop. Jag hamnade jämte ett annat svensk par (Eva & Jens) som precis hade kommit till Taiwan. Han skulle jobba där precis som Aleks. De var jättetrevliga och roliga! Precis som i Korea så beställer man in massa rätter och sen äter alla från allting, så man har aldrig en egen tallrik. Första veckan kändes det ju lite konstigt, men det är verkligen trevligt. Det är nog något som man kommer att sakna när man kommer till Sverige. Taiwaneser är precis som koreaner alltid hungriga och kastar sig med glädje över maten!

Maten i Taiwan är inte lika nyttig som i Korea och det märks till och med lite på hur folk ser ut, alla är inte pinnsmala som i Korea. Någon i sällskapet beställde in kyckling och då visade det sig att det inte var kyckling som vi är vana vid, utan en grillad njure och lever på ett spett. Vi fick även in fisk med huvud och allt, dvs icke-rensad. Den var faktiskt ganska god.

Efter att vi hade käkat upp bestämde vi oss för att sticka och sjunga karoke. När vi kom dit så fick vi ett stort rum med all utrustning som behövs för en lyckad kväll. En telefon som man kunde ringa in öl med, toalett fanns i rummet, sen var det bara att sjunga! En taiwanesisk tjej började (hon var ihop med en kollega till Aleks), hon visade sig till en början grym på att sjunga och hon älskade att uppträda så svetten började nästan lacka när man tänkte på att man själv skulle sjunga men ju fler öl den lilla taiwanesiskan drack, ju sämre blev det :-)

Vi hade jätteroligt, det var riktigt schyst att få sjunga av sig lite även om det inte lät så bra.

Därefter stack vi och kastade pil, det var också kul. Två tjejer frågade om jag ville vara med dem och jag blev jätteglad. Tjejerna som var med under kvällen, var trevliga och bra på engelska vilket var väldigt kul. Hemma i Korea flyter det inte riktigt lika bra med språket.

Efter alla aktiviteter var det tillslut dags att åka hem och sova!

Korea mot Taiwan

Idag har jag varit ute på stan hela dagen, så jag känner mig helt slut. Jag har hittat överallt utan att behöva åka en endaste taxi :-)

Staden verkar vara helt oberörd av nattens darrningar och Taipei 101 verkar stå stadigt. Jag har varit där och gått igenom alla de 5 våningarna som är fyllda med designbutiker. Gucci, Prada, Armani...allt finns.

Om man ska försöka sig på att jämföra de båda länderna, så upplevs Taiwan faktiskt mer västerländskt. Det är lättare att prata med folket här, det är många som kan hyfsad engelska. Fler än i Korea. Människorna här känns mer lättsamma än i Korea, man får fler leenden på stan och de är nog lite mer hjälpsamma. Koreaner är nog ganska speciella, de kör sitt eget race helt enkelt, vilket i och för sig är häftigt. Det har varit väldigt skönt att kunna sms:a ordentligt för första gången sen vi åkte från Sverige. Korea har ju som sagt av någon anledning ett helt eget nät som inte fungerar någon annanstans än i just Korea (inte här heller).

Människorna här i Taiwan är mer olika varandra än vad de är i Korea och även det har faktiskt varit skönt. Tjejerna här ser olika ut och det är okej att ha gympaskor på sig. Klädkoden i Korea är ju finklänning och högklackat om man är tjej, även om man bara ska ut och köpa en mjölk.

Standardmässigt så ligger Taiwan efter, det är renare och mer välutvecklat i Korea. Men å andra sidan är det ju mycket billigare här i Taiwan. Igår kväll betalade vi väl 50 spänn för tre rätters på hotellet och det är nog förhållandevis dyrt. Men det ska bli skönt att komma tillbaka hem till Seoul på söndag, man känner ju sig ändå rätt (hm) hemma där nu :-)

Om 15 min ska jag åka taxi till Aleks jobb, vi ska ut och käka med dem han har jobbat med i veckan så jag får göra mig iordning.

Jordbävning

I natt klockan två vaknade Aleks och jag av att hela huset gungade och skakade. Vi blev skraja som tusan och flög ur sängen båda två. Snabbt försöker vi tänka ut hur vi ska göra, om vi ska försöka ta oss ner. Jag får tag på telefonen och ringer ner till receptionen och frågar vad det är som händer och vad vi ska göra?, de svarar att det är jordbävning men att det inte är någon fara just nu, samtidigt som huset börjar svaja igen, riktigt obehagligt för oss nordbor som inte är vana vid skalv. Det var inte så kul att bo på 17 vån i natt kan jag lova, det är väl i och för sig kanske bättre än att bo på första om huset skulle få för sig att rasa. När vi checkade in häromdagen och kom upp till rummet konstaterade vi att golv och allting är snett, så vi blev ju lite oroliga att det är världens fuskbygge och inatt förstärktes ju den känslan. Hotellet är väldigt fint, så det ska väl inte vara någon fara. Tydligen är det skalv här 1-2 gånger på år, fick jag ur receptionisten.

Häromdagen bad jag om att få en karta och bad receptionisten att ringa in vart vi bodde, när jag kom upp och jämförde kartan med tunnelbanekartan så visade det sig att de hade ringat in att vi bor i västra delen av Taipei, men vi bor i själva verket i östra delen. I natt när jag frågade om vi skulle försöka ta oss ner och de svarar nej, så började jag nojja om att de skulle vara lika förvirrade som med kartan. Vi tog några djupa andetag och försökte lugna ner oss. Det var inget folk nere på gatorna så vi bestämde oss för att försöka gå och lägga oss igen. Innan vi gjorde det kollade vi upp var nödutgång med trappor fanns och slog på nyheterna. Tyvärr fanns inga nyheter på engelska, bara på kinesiska men vad vi kunde förstå så hade skalvet skett utanför Japans kust och det var inte så kraftigt. Aleks var ju i Japan i våras och han berättade att alla hade var sin hjälm på kontoret ifall det skedde skalv. Hu obehagligt.... det är nästan så man längtar hem till Seoul igen.

Info från Aleks jobb: skalvet mätte 6,4 på Richterskalan, 3 i Taipei, inga skador här. Skalvet var långt över 20 sek. Sen avslutade de med "it's normal man" så det verkar vara lugnt :-) SKÖNT!

Såg att de skrivit om dramatiken i sydsvenskan, klicka på länken om ni vill läsa: http://sydsvenskan.se/varlden/article264487.ece

4 kronor och en konstig kvinna

Idag har jag besökt National museum of history. Det känns inte riktigt lönt att lära sig hitta här i stan för 5 dagar så jag åker taxi dit jag ska, kanske mest för att det är billigt och för att slippa komma bort :-). Resan till museet tog väl en halvtimme och kostade mig 40 spänn. När jag väl kom fram visade sig att inträdet till museet var 4 kronor. Då får man ju spontant känslan av att de antingen hade kunnat strunta i inträde eller chockhöja priset, men det är väl en större summa här så klart. Museet var väl inte riktigt så intressant som jag hade förväntat mig, jag hade läst att det skulle vara väldigt bra och trodde jag skulle få en ordentlig genomgång av Taiwans historia, vilket jag hade behövt. De är ju inte så förtjusta i Kina, eftersom de tillhört Kina och trots att de har egen regering har inte Kina erkänt dem som självständiga. Kinser får inte komma in i Taiwan. Men detta handlade inte utställningarna om, utan istället var det massor av krukor och tekannor och sånt trams :-). Dessutom stod allt skrivet på kinesiska, så jag hade ju rätt svårt att förstå vad det stod.
Så det slutade med att jag satte mig i fiket och smäckte i mig en stor bakelse och drack iste istället.

På vägen tillbaka tog jag en runda nere vid City Hall, när jag stod vid ett övergångsställe och väntade på att få gå över kom det fram en skit lustig kvinna och ställde sig jämte mig och började glo ilsket på mig. Rätt var det var fick jag något på foten, jag vet inte om hon kastade något på mig också. I och med att man inte ser ut som någon annan här känns det ibland som man drar till sig blickar, det går liksom inte gömma sig. Helt plötsligt börjar hon gå närmare mig och jag känner mig helt uppstressad och mitt hjärta går i 250 och tar några steg bakåt. Då slår det i alla fall om till grönt och hon börjar springa över gatan, puh. Helt rubbad!