Att vara 30 år

Ibland blir man överraskad och ibland väldigt överraskad. Igår eftermiddag fick jag ett chockbesked....

Inte visste jag, att jag egentligen är 30 år. Det kom som en fullständig överraskning och sant är det också :-), om man bor i Korea vill säga.

I Korea fyller man 1 år när man föds och sen rullar det på. Så mina 29 jordsnurr är ju enligt koreanskt sätt att räkna 30 jordsnurr. Huu

Jag är just nu jätteglad att jag är svensk och BARA är 29, ibland har man tur.

Oh my God

6-åringarna har lärt sig säga "Oh my God" under helgen, inte för att jag vet vem som har lärt dem, men alla tyckte det var hur kul som helst att säga det idag (många gånger). Jag har ingen aning om de vet vad det betyder?

"Oh my God" kan man väl passa på att säga om dagen på jobbet. En lektion liknade fullkomlig anarki. Som alltid har jag problem med 4-åringarna, men idag tog det verkligen priset. Idag fick de en ny koreansk lärare så alla barnen verkade vara fullkomligt ur gängorna. Den nya läraren var inte med på min lektion och om de inte är med så går det inte alls, eftersom jag inte kan prata koreanska och de inte kan engelska. Hon skickade bara in barnen genom dörren och gick. Suck.
Jag började med att säga "Hello" som vanligt, två av barnen började gråta och resten av dem svarade inte på mitt hello med hello, utan alla vrålade ut någonting på s i kör. Gud tänkte jag, vad vill de....så jag försökte med hello igen, men de skriker fortfarande någonting på s. Jag går ut för att hämta läraren och när hon kommer in i klassrummet rusar alla barnen mot dörren. Då äntligen fattar jag, alla satt och skrek att de var kissnödiga och ville ha hjälp. Vilken tur att ingen av dem hann göra i byxorna. Den koreanska läraren fick börja min lektion med att kissa 10 av 12 ungar, de andra två gråtande barnen försökte jag ta hand om, så gott det gick. Det blev alltså inte så mycket gjort. I slutet på lektionen försökte jag få dem att rita en katt, men ingen verkade fatta vad en katt är för något eller är de för små för att rita, vad vet jag????

I morse medan jag var på jobbet åkte mamma och pappa ut mot flygplatsen, så lägenheten var tom när jag kom hem. Snyft.
Vi har haft det väldigt roligt, sett och gjort massor. Det har varit fantastiskt kul med besök. Jag hoppas de är nöjda med sin semester här, men det tror jag!

Att dela högt upp

Eftersom det var mamma och pappas sista kväll i Seoul igår så festade vi till det med en middag uppe i Jongno-Tower. På 33:e våningen ligger restaurangen Top Cloud (som Anna och jag besökt). Jag har ju drömt om att få äta där ända sedan vi kom hit och igår gick som sagt drömmen i uppfyllelse. Dessutom bjöd mamma och pappa, stort tack!

Det var precis så fint och lyxigt som jag hade föreställt mig. Världens bästa utsikt över staden med allt dess ljus (fönstren går ända ner till golvet, så man kan säga att det känns som att promenera i himlen:-)), god mat, livemusik och massor av levande ljus. Vi började naturligtvis genast att undersöka hur mycket det kostar att fira nyår där, vi får ju finbesök från Sverige då :-).

Enda nackdelen med Top Cloud är att det är allderles på tok för dyrt, det är lite synd :-(
Fördelen med Korea är ju att de gillar att dela, det är alltså helt ok att dela på en efterrätt om man vill. Eftersom en efterrätt kostade 150 spänn så blir man ju spontant sugen på att dela istället för beställa in en egen. I Sverige hade man väl inte tjänat på att dela den, antagligen hade det kostat minst 200 kr att få in en extra tallrik och en extra sked ska vi ju inte bara tala om :-)

Det är ju inte bara mat de gillar och tycker är okej ATT DELA, det kan ju gälla vad som helst...som till exempel landet. Sorry Korea!

För sådana som oss

Igår söndag hade "Seoul helpcenter for foreingers" ordnat en mässa för alla nya i Seoul utanför stadshuset här i Seoul. Aleks och jag såg ju naturligtvis vår chans till nya kontakter och kanske nya aktiviteter för mig. Det har ju hittills visat sig vara ganska komplicerat att anmäla sig till kurser här.

Under tiden Aleks och jag gick på mässan skickade vi iväg mor & far på konstrunda i Insa-Dong som senare skulle visa sig vara mycket uppskattat.

Besöket gav resultat! Jag var nöjd och glad när jag gick därifrån. Vi hittade en kurs i Pilates som börjar nu på fredag, som jag anmälde mig till. Jag fick träffa SIWA som är en internationell kvinnoklubb i Seoul, jag passade på att bli medlem så att jag kan hänga på när det händer något. SIWA har kurser som man kan gå under hösten, tyvärr har redan anmälningstiden gått ut, men jag ska se om det finns några platser kvar till deras keramik-eller fotokurs. Introduktionskurser i Taikwando ges också, kul!

Vi passade på att slappa lite i gräset utanför City hall och vilade ögonen på den klarblå himlen ovanför oss, innan vi begav oss tillbaka till Insa-Dong för att träffa mamma och pappa på stammisfiket, Vergnano. Pappa var enormt förtjust i fiken här i stan, jag kan absolut hålla med, för visst är det något visst med storstäder med alla sina människor?

Vädret är helt fantastiskt nu, jag har aldrig varit med om en sån här höst. Himlen är klarblå varje dag och temperaturen är helt lagom, tröja och jeans. Helt otroligt. Tänk om det kunde vara så i Sverige.

Nordkoreaner i sikte

Otroligt, märkligt, vansinnigt, overkligt och väldigt spännande.

Jag vet knappt vad och hur jag ska skriva, det vi har upplevt idag är mycket speciellt på alla sätt. Vi har varit så nära Nordkorea man kan komma söder ifrån. Vi har stått inne i rummet där alla samtal sker mellan "länderna", där endast en dörr skiljer syd från nord. Vi har lyckats få syn på hela 6 nordkoreaner och två bilar med kikare. Vi har gått 350 meter i en av fyra infiltrationstunnlar som skulle hjälpa nord att ta sig in till syd. Det är stort!

Klockan 7.00 var det samling utanför USA:s kontor här i Seoul. Det var alltså amerikanska militären som skulle ta oss till gränsen. Gränsen mellan staterna ligger bara 5 mil norr om Seoul, så vi behövde ju nästan bara lämna storstaden för att kunna se in till Nordkorea. Väl framme vid Freedom Village fick vi visa våra pass för FN:s militärer och sedan byta till deras bussar. Vi fick skriva under ett papper att vi var medvetna om riskerna med att vistas i DMZ-området, vid en eventuell attack från Nordkorea, de kunde alltså inte ansvara för vår säkerthet (skador och dödsfall). Vi fick en kort presentation av Korea-kriget och vad som hänt efter det av en amerikansk militär. Sen bar det av mot nästa stopp som var "House of freedom". Det byggdes för att användas för fredssamtal, tyvärr har det fortfarande inte använts, eftersom Nordkorea vägrar att ha möten på Sydkoreas mark. Vi gick igenom huset och på andra sidan gick gränsen till Nordkorea, vi fick gå in i rummet där alla samtal med nord sker (det som man ser på tv, gränsen går alltså rakt genom rummet). Det var otroligt häftigt. Nordkorea har en sida av bordet och FN den andra. Så på ett sätt kan vi ju faktiskt säga att vi varit i Nordkorea eftersom vi passerade över till deras bordshalva. 2 meter bakom bordet fanns dörren som kan öppnas mot nord, bakom dörren står nordkoreansk militär. Jag antar att det inte dröjer många sekunder innan man skulle bli skjuten om man skulle få för sig att ge sig på dörren. Inne i rummet fanns FN-ländernas flagga i plast. Militären berättade att de hade varit i tyg tidigare, men tydligen hade en nordkoreansk miltär under ett av möterna plockat ner USA:s flagga och putsat sina skor med den och slutligen snytit sig i den. Hm

Här vaktar militären FN:s flagga (översta bilden) och (nedersta bilden) dörren som leder mot Nordkorea.

Jag måste faktiskt säga att jag var ganska spänd hela tiden, vi fick stå på led och man fick inte peka eller vinka mot Nordkorea. En nordkoreansk miltär stod och kollade på oss med kikare under besöket i Freedom house. Jag tyckte faktiskt det kändes lite obehagligt. Det gick upp för en att det i allra högsta grad är på allvar. Det är rätt mycket tankar som far runt i huvudet på en, en sån här dag. Det är svårt att fatta hur det har kunnat bli så illa och att det pågått så länge, i över 50 år. Det känns så konstigt när man står där och betraktar det hela som turist, det är ju svårt att veta hur mycket av det hela som Nordkorea vet om allt det och om omvärlden. Det fanns ett litet hus som vi kunde se precis på gränsen som förstörde alla former av signaler, allt från radio till internet, så att inga signaler kunde ta sig in till nord, hemskt att vara helt omedveten om vad som händer i omvärlden.

Gränsen går mitt genom husen.

Därifrån kunde vi även se Propaganda village, en stad eller by som tydligen inte inhyser några människor, bara tomma hus och ett enormt högtalarsystem som tidigare vräkte ut massa goda saker om diktator-Kim.

Bilden visar Nordkorea

Senare under dagen fick vi chans att låna kikare så att vi kunde se in i nord lite tydligare. Totalt sett fick jag syn på 6 nordkoreaner och två bilar. Coolt. Deras städer såg fina ut, små vita hus. Ni ser hur lycklig man kan bli när man fått syn på en nordkorean!

Dagens sista stopp var vid en av de fyra infiltrationstunnlarna som nord byggt för att ta sig in i syd (de påstår i och för sig att syd har byggt dem). De påstår även att det är gamla kolgruvor, väggarna var målade svarta, men kan man sin berggrundsgeologi så vet man att man inte hittar kol i en granitisk berggrund. Vi fick gå 350 meter av totalt sett 2 km. Fascinerande att det lyckats spränga och gräva ut så mycket. Jag antar att det gått åt en hel del folk.

Den senaste tiden har det ju varit ett väldigt fokus på mötet mellan Sydkorea och Nordkorea som hölls i förra veckan, dagstidningarna ägnar mycket tid åt det. Det pratas mycket om en återförening och om den är möjlig? Idag gick vi igenom en sammanställning över alla möten som varit sedan 50-talet (i princip ett varje år) och då inser man att trots många möten har det inte hänt mycket, så kanske är media lite väl hoppfulla, jag vet inte?

Vissa delar av dagen som t ex en film som visades var helt löjlig och amerikansk, men överlag
var det en väldigt bra tur.

Det var ju mest amerikaner och andra västerlänningar med idag, vi var nästan lite chockade när vi såg hur alla såg ut och var klädda. I jämförelse med alla välklädda och smala koreaner framstår endel som helt slappt klädda och nästan ovårdade. Kom igen väst!

Jag har läst för mycket engelska tidningar och visst börjat skriva på svengelska, North Korea har blivit Nord Korea, nu har jag rättat till min särskrivning till Nordkorea istället :-)

Att spela golf på 23 vån

Varje kväll tänker jag, men varför har vi inte varit här och ätit här tidigare? Det finns ingen hejd på mysiga ställen som man vill besöka. Vi får se hur många till vi hinner innan det är dags att åka tillbaka till Sverige. Inredningsmässigt kan man helt klart få lite nya uppslag. Många restauranger har massiva trämöbler och ofta får man sitta i mysiga små bås. Kvällens restaurang hade löv inklistrade innanför lampan, det såg väldigt höstmysigt ut.

Visst blir man hungrig?

Golf på 23:våningen, jag skojar inte. Vi har golfbana på taket där vi bor. Ikväll stack vi upp för att kolla in stadens ljus. Naturligtvis hade vi klubbor med oss upp. Det blev en succe, pappa var grym på golf och Aleks som var kung sedan tidigare hade fortfarande swingen kvar i kroppen.
Det fina var att man aldrig behövde böja sig ner och lägga bollen på rätt plats, det fanns en liten apparat som man tryckte på med foten som la på bollen på rätt plats för slag. Det är ingen hejd på lyxen.

Olympic park, pärlor och hysteriskt minitåg

Vi började dagen med ett besök i Olympic Park. Vi har fortfarande fantastiskt väder, så även denna park var väldigt vacker med sina höstfärger. Mamma och pappa tyckte det var häftigt att få befinna sig i OS-park, med enorma arenor. Vi såg ett litet trevligt tåg som man kunde åka genom parken med. Vi bestämde oss för att provåka. Det var ingen succe alls, världens mest obekväma säten och tusentals skrikande barn. Jag antar att tåget var gjort för småbarn så vi fick ju skylla oss själva, det var ju vi som var på fel plats.

Mängden skolungdomar var ungefär densamma som på Korean War Museum (har hade de lite större yta att röra sig på), men totalt sett var det nog samma mängd barn som skrek "hello, we are you from?, you´re beutiful". Hm...

Vi åkte tillbaka till lägenheten vid femsnåret för att lämna av pappa. Mamma och jag hade siktet inställt mot Dongamuns hysteriska tyg-och pärlmarknad. Det är ju något man som tjej inte får missa. Det var härligt att ha med sig någon dit, allt blir så mycket roligare. Vi hade med oss både tyg och pärlor hem.

På vägen tillbaka köpte vi med oss en flaska Soju (koreansk sprit). Mamma och pappa är ju tvungna att provsmaka innan de åker hem. Jag var väldigt förvånad över att det var sååå billigt. 10 svenska kronor för en flaska. Lite galet.