Klockan halv två idag anlände mina kära föräldrar till Fraser efter att ha landat på Incheon airport två timmar tidigare. Det var skitkul att ses, de var pigga och glada och resan hade gått fint. Nu fyra timmar senare är de lite mindre pigga, de ligger och vilar för att klara kvällen. Det bästa är ju att försöka följa det nya dygnet, så jag får väl snart väcka dem igen, haha.
De hade med sig Stieg Larssons tredje del, jag blev så himla glad. Hade verkligen önskat mig boken, men tror inte att jag sagt något om det. Dessutom fick jag allt som stod på önskelistan. Aleks kommer nog bli glad när han kommer hem och upptäcker att han fått tre stycken Marabou mjölkchoklad :-)
Under eftermiddagen har vi gått en runda i Insa dong. Området är ju ganska varierat, nu tänker jag inte så mycket på det, men när man precis har kommit är det ju så klart mycket nya intryck. Det finns allt från mysiga keramikbutiker till affärer som säljer slaktad gris, du kan få med dig ett huvud hem om du vill. Inte så nice.
Ikväll ska vi nog gå till någon koreansk restaurang här i närheten så att de får smaka på koreansk mat. Jag hade köpt hem baguetter och hård ost, så att de skulle känna sig lite hemma när de kom, men nu är det hög tid att ge sig in i den korenska hetluften.
fredag 5 oktober 2007
Etude House:s kroppsundersökning
Ja, min hårfärg är lite annorlunda än din (leende).
Ja, det som jag har på armarna kallas fräknar (fortfarande leende).
Ja, mitt ansikte är smalare än ditt (suck...)
Att gå in i koreanska sminkbutiker är inte lätt, de suger tag i en och går aldrig längre än 0,5 meter ifrån dig. Har du tur stannar det vid det, har man otur så är de mer intresserad av dig än så...what more needs to be said...
Det är en jädras tur man får gratis bomullstussar när man går där ifrån, annars hade man ju bara inte stått ut :-)
Ja, det som jag har på armarna kallas fräknar (fortfarande leende).
Ja, mitt ansikte är smalare än ditt (suck...)
Att gå in i koreanska sminkbutiker är inte lätt, de suger tag i en och går aldrig längre än 0,5 meter ifrån dig. Har du tur stannar det vid det, har man otur så är de mer intresserad av dig än så...what more needs to be said...
Det är en jädras tur man får gratis bomullstussar när man går där ifrån, annars hade man ju bara inte stått ut :-)
torsdag 4 oktober 2007
Youngsan "living and digital"
Idag vaknade jag av att en städerska stog inne i lägenheten, jag bara flög ur sängen och försökte riva fram en morgonrock. Hon tyckte nog det var jobbigare än jag, skulle visst bara fråga om hon skulle tvätta kläder... nä vi brukar sköta det själva. På tal om städning så funkar det inte lika bra på denna våningen vi bor på nu. Inte för att jag vill verka dum, kaxig eller otrevlig på något sätt, men de blir liksom aldrig klara här. De brukade alltid vara klara med vår lägenhet när jag kom hem på em efter jobbet, men det är de aldrig här på detta våningsplanet. Hon vill av någon anledning in när jag är hemma och jag pallar inte alltid att ha någon här i över en timme städandes, det känns bara fånigt. Vissa dagar när det har behövts städas och jag har hängt ut skylten, då har hon inte kommit.
Förmiddagen ägnade jag åt att ta mig till USO (United service organizations), det är alltså Usa:s militära kontor här i Seoul som upprättades efter krigsslutet i Korea (53), när vapenstilleståndet infördes. Anledningen till att jag åkte dit var för att hämta våra biljetter till DMZ, vi ska åka med amerikanska militären till gränsen mellan nord och syd nästa vecka. Det var lite annorlunda område, man kunde se amerikanska miltärer vandra omkring.
Just nu har det ju varit mycket fokus på nord- och sydkorea i och med att landets regeringar har träffats och diskuterat framtiden. Dagstidningarna här ägnar vanligtvis flera sidor åt detta. Det är väldigt intressant att följa. Korean War Museum ligger i området där jag var idag, jag vill gärna åka dit i helgen.
I eftermiddag har jag fått åka bil :-). Det var kul och lite spännande. Vi har ju så klart åkt taxi här i stan, men jag har inte åkt bil med någon annan. Idag var det Eva som körde deras bil och vi styrde kosan mot ett stort shoppingkomplex för att handla mat. Det är väl både smidigt och osmidigt att ha bil i en sån här stad. Det är ju klart smidigt att bara ta hissen ner från lägenheten rakt ner i garaget och åka iväg och sen komma tillbaka med alla kassar och ta hissen upp. Det osmidiga är ju trafiken. Det är så mycket bilar överallt och extremt många filer, så det gäller ju att vara skärpt som tusan. Det är så mycket eleverade vägar här så man kan ju aldrig åka samma väg fram och tillbaka. Dit var inga problem, men hem tog nog dubbla tiden. Eva var duktig på att köra bil, hon har tydligen kört i Tokyo och London. Jag hade aldrig vågat köra här!
Nu är mamma och pappa på väg! Jag har precis fått lägesrapport från Kastrup.
Förmiddagen ägnade jag åt att ta mig till USO (United service organizations), det är alltså Usa:s militära kontor här i Seoul som upprättades efter krigsslutet i Korea (53), när vapenstilleståndet infördes. Anledningen till att jag åkte dit var för att hämta våra biljetter till DMZ, vi ska åka med amerikanska militären till gränsen mellan nord och syd nästa vecka. Det var lite annorlunda område, man kunde se amerikanska miltärer vandra omkring.
Just nu har det ju varit mycket fokus på nord- och sydkorea i och med att landets regeringar har träffats och diskuterat framtiden. Dagstidningarna här ägnar vanligtvis flera sidor åt detta. Det är väldigt intressant att följa. Korean War Museum ligger i området där jag var idag, jag vill gärna åka dit i helgen.
I eftermiddag har jag fått åka bil :-). Det var kul och lite spännande. Vi har ju så klart åkt taxi här i stan, men jag har inte åkt bil med någon annan. Idag var det Eva som körde deras bil och vi styrde kosan mot ett stort shoppingkomplex för att handla mat. Det är väl både smidigt och osmidigt att ha bil i en sån här stad. Det är ju klart smidigt att bara ta hissen ner från lägenheten rakt ner i garaget och åka iväg och sen komma tillbaka med alla kassar och ta hissen upp. Det osmidiga är ju trafiken. Det är så mycket bilar överallt och extremt många filer, så det gäller ju att vara skärpt som tusan. Det är så mycket eleverade vägar här så man kan ju aldrig åka samma väg fram och tillbaka. Dit var inga problem, men hem tog nog dubbla tiden. Eva var duktig på att köra bil, hon har tydligen kört i Tokyo och London. Jag hade aldrig vågat köra här!
Nu är mamma och pappa på väg! Jag har precis fått lägesrapport från Kastrup.
Picknick, Ennio Morricone and the orchestra of Rome
Igår (onsdag) var det helgdag här i Korea IGEN. Helgdagarna duggar visst tätt i september och oktober, men det är ju ingenting vi har något emot. Hur som helst var detta sista helgdagen innan jul. Jag var ledig från lekis och Aleks från sitt jobb.
Vi bestämde oss för att göra en utflykt till "Olympic park" som sägs vara grön och fin, en kontrast till skraporna i innerstan. Jag packade ryggsäcken med filt och picknick. Picknicken bestod av risrullar och sjukt sliskig chokladmjölk.
Parken ligger i utkanten av Seouls tunnelbanesystem sådet tog ett tag att åka dit. Väl där visade det sig vara lika fint och grönt som vi hade föreställt oss. Jag måste säga att när jag väl kom dit insåg jag hur mycket jag saknat gröna träd och gräs. Det fanns möjlighet att hyra cyklar i parken, men det får bli nästa gång.
När vi kom in i själva parken såg vi att de sålde biljetter till något evenemang, naturligtvis gick vi dit för att kolla vad det var. Klockan fem samma dag skulle Roms synfoniorkester med Ennio Morricone uppträda inne i en av de stora arenorna. Vi insåg direkt att det nog inte var något vi fick missa. Det fanns biljetter kvar så vi köpte varsin. Det var ju inte helt billigt, men vadå "once in a lifetime" :-). Man får satsa hårt.
Fram tills klockan blev fem ägnade vi oss åt att utforska parken till fots och äta risrullar under ett träd. Mysigt.
Vi bestämde oss för att göra en utflykt till "Olympic park" som sägs vara grön och fin, en kontrast till skraporna i innerstan. Jag packade ryggsäcken med filt och picknick. Picknicken bestod av risrullar och sjukt sliskig chokladmjölk.
Parken ligger i utkanten av Seouls tunnelbanesystem sådet tog ett tag att åka dit. Väl där visade det sig vara lika fint och grönt som vi hade föreställt oss. Jag måste säga att när jag väl kom dit insåg jag hur mycket jag saknat gröna träd och gräs. Det fanns möjlighet att hyra cyklar i parken, men det får bli nästa gång.
När vi kom in i själva parken såg vi att de sålde biljetter till något evenemang, naturligtvis gick vi dit för att kolla vad det var. Klockan fem samma dag skulle Roms synfoniorkester med Ennio Morricone uppträda inne i en av de stora arenorna. Vi insåg direkt att det nog inte var något vi fick missa. Det fanns biljetter kvar så vi köpte varsin. Det var ju inte helt billigt, men vadå "once in a lifetime" :-). Man får satsa hårt.
Fram tills klockan blev fem ägnade vi oss åt att utforska parken till fots och äta risrullar under ett träd. Mysigt.
Konserten visade sig vara en fantastisk upplevelse som var värd varenda krona. Rikigt mäktigt och riktigt mycket folk. Jag antar att Malmö konserthus slukar de första raderna av arenan vi var i. Efter konserten började vi gå mot tunnelbanan, det gjorde ju alla andra tusen människor också. Vi försökte ju snabba oss för det kändes som att allt folk inte skulle kunna åka med, men det fantastiska är att tunnelbanesystemet här är sjukt smidigt, alla människor kom in i tågen och det var inte trängre än vad det brukar vara en vanlig jobbdag. Skumt, en enorm kapacitet.
Efter dyra biljetter fick det bli spagetti utblandad med tonfisk, hemma. Naturligtvis var vi tvungna att kolla upp denna fantastiska man på nätet. Han var mer känd än vad vi anat, skrivit filmmusik till över 400 filmer. Coolt, att man som 80-åring kan resa och uppträda över hela jordklotet.
tisdag 2 oktober 2007
Hur undviker man att bli deporterad?
Enligt experten Jeff blir man utvisad först när man har arbetat olagligt hela två gånger. Läget verkar alltså vara under kontroll, om skolan blir kontrollerad och de har icke "native" lärare så åker de på böter, inte jag.
Tricket som gäller i alla lägen är ju naturligtvis att spela dum. Kommer de ska jag säga att det är första gången jag är där och att jag bara varit där en timme och hjälpt till (instruktioner från Jeff:-)). Idag har jag fått telefonnumret till en italiensk tjej som också jobbar för Jeff, hade varit kul att få träffa henne och utbyta lite tankar. Vi borde ju ha ungefär samma upplevelser från lekisvärlden i Korea.
Idag ringde jag korean-kanadensaren på lekiset för att kolla om hon kunde fråga rektorn om jag kunde byta onsdagens jobbtimmar mot tisdagens pga av ett möte som jag hemskt gärna hade velat gå på. Detta gick NATURLIGTVIS INTE för sig, med förklaringen att de andra lärarna kan bli förvirrade. Snacka om att nedvärdera sin personal, helt otroligt stelbent.
Jag lunchade med Eva idag. Frun till en av Aleks kollegor, det var trevligt. Den familjen har bil så på torsdag ska jag få åka med till mataffären och handla. Ska bli spännande att få uppleva en svensk shoppingrunda med bil (det var ett litet tag sedan), eller snarare amerikaniserad kanske. Konstigt att det kan vara så komplicerat att handla mat här, det brukar ju inte vara något man tänker på hemma, man tar det i farten på väg hem. På fredag kommer mamma och pappa hit och då måste jag ju kunna imponera med någon form av mat i kylen :-). Ska bli så kul att träffas, jag längtar!
Aleks och jag har gjort en liten önskelista från Sverige:
-två paket havregryn
-Wasa husman
-2 marabou (Aleks)
-Proffs hårskum (Aleks, haha nä jag bara skoja)
-gott & blandat (jag)
Vi får se om våra önskningar går i uppfyllelse.
Vi kom precis tillbaka efter att ha druckit en kaffe med de andra svenskarna. Hej då kaffe. Imorgon bär det av för Anna och Mattias. Det är tydligen två nya killar på väg hit till Seoul-kontoret i nästa vecka. En kille har sin kinesiska flickvän med sig, ska bli skoj.
Tricket som gäller i alla lägen är ju naturligtvis att spela dum. Kommer de ska jag säga att det är första gången jag är där och att jag bara varit där en timme och hjälpt till (instruktioner från Jeff:-)). Idag har jag fått telefonnumret till en italiensk tjej som också jobbar för Jeff, hade varit kul att få träffa henne och utbyta lite tankar. Vi borde ju ha ungefär samma upplevelser från lekisvärlden i Korea.
Idag ringde jag korean-kanadensaren på lekiset för att kolla om hon kunde fråga rektorn om jag kunde byta onsdagens jobbtimmar mot tisdagens pga av ett möte som jag hemskt gärna hade velat gå på. Detta gick NATURLIGTVIS INTE för sig, med förklaringen att de andra lärarna kan bli förvirrade. Snacka om att nedvärdera sin personal, helt otroligt stelbent.
Jag lunchade med Eva idag. Frun till en av Aleks kollegor, det var trevligt. Den familjen har bil så på torsdag ska jag få åka med till mataffären och handla. Ska bli spännande att få uppleva en svensk shoppingrunda med bil (det var ett litet tag sedan), eller snarare amerikaniserad kanske. Konstigt att det kan vara så komplicerat att handla mat här, det brukar ju inte vara något man tänker på hemma, man tar det i farten på väg hem. På fredag kommer mamma och pappa hit och då måste jag ju kunna imponera med någon form av mat i kylen :-). Ska bli så kul att träffas, jag längtar!
Aleks och jag har gjort en liten önskelista från Sverige:
-två paket havregryn
-Wasa husman
-2 marabou (Aleks)
-Proffs hårskum (Aleks, haha nä jag bara skoja)
-gott & blandat (jag)
Vi får se om våra önskningar går i uppfyllelse.
Vi kom precis tillbaka efter att ha druckit en kaffe med de andra svenskarna. Hej då kaffe. Imorgon bär det av för Anna och Mattias. Det är tydligen två nya killar på väg hit till Seoul-kontoret i nästa vecka. En kille har sin kinesiska flickvän med sig, ska bli skoj.
Nya överraskningar
Jag berättade ju för ett tag sedan att lekis nr 2 var stängt när jag kom dit pga reparation. Igår (måndag) var det ju hög tid att försöka få tag på någon för att fråga om jag skulle jobba idag tisdag, så jag hörde av mig till Erin som förmedlade jobbet. Jag fick aldrig tag på henne igår, så imorse kl 8 gick jag upp för att ringa henne igen....och nu äntligen svarade hon. Hör och häpna; lekis nummer 2 var aldrig stängt pga reparation. Tisdagen när jag låg i halsfluss hemma på hotellet och inte kunde jobba hade de fått besök av immigrationsmyndigheten i Korea, och de tvingde dem att stänga. Ibland har man flyt, tack och lov att jag inte var där den dagen.
En viss nervositet har börjat infinna sig vad gäller lekis nr 1. Vad jag förstod på Erin så har de sina papper i ordning, men det hjälper väl i och för sig inte mig om kontrollanter kommer, man måste vara native english för att få arbeta som engelskalärare i Korea, så det hjälper nog inte att jag visar papper på att jag är utbildad lärare . Två alternativ återstår: antingen får jag jobba på som vanligt (och betala böter om de kollar), eller får jag ta det säkra alternativet och sluta även där och försöka läsa kurser och sånt istället under resten av tiden här. Problemet nu är ju att jag bara har turistvisum och då får man inte plugga heller. Hm, det är inte lätt att veta vad man ska göra.....
Under dagen måste jag försöka få tag på Jeff (rekryteringskillen) och höra vad han tycker. Han har ju anställt mig så det borde ju vara lugnt. Jag var ju orolig för detta redan när vi kom hit och har redan pratat med honom om det en gång, men det skadar ju inte att göra det en gång till.
Över till trevligare saker. Igår kväll skulle Mattias firas av på jobbet. Det innebar att alla skulle gå ut och käka tillsammans från kontoret, Anna och jag var medbjudna. En traditionell koreansk middag intas på golvet, hittills har vi suttit på stolar när vi varit ute, men igår fick vi testa att äta på golvet. Kvällen var riktigt trevlig, Aleks koreanska chefer var med ute. Kul att få se dem. De tyckte att Aleks hade en "very beutiful wife", -en sojuskål utbringades för det, hahaha I like! Efter att ha suttit på golvet i 2-3 timmar så var man ganska stel i benen och ryggen, så det krävs nog lite övning för att bli helt avslappnad.
På tal om att vara gift så tror personalen på hotellet också att vi är gifta, på alla papper som ska signeras står det Mrs Filipov, trots att jag varje gång signerar med Ulrika Nordh. Som sagt, sambo verkar inte finnas i Korea, antingen är man gift och tillsammans eller själv och inte gift.
En viss nervositet har börjat infinna sig vad gäller lekis nr 1. Vad jag förstod på Erin så har de sina papper i ordning, men det hjälper väl i och för sig inte mig om kontrollanter kommer, man måste vara native english för att få arbeta som engelskalärare i Korea, så det hjälper nog inte att jag visar papper på att jag är utbildad lärare . Två alternativ återstår: antingen får jag jobba på som vanligt (och betala böter om de kollar), eller får jag ta det säkra alternativet och sluta även där och försöka läsa kurser och sånt istället under resten av tiden här. Problemet nu är ju att jag bara har turistvisum och då får man inte plugga heller. Hm, det är inte lätt att veta vad man ska göra.....
Under dagen måste jag försöka få tag på Jeff (rekryteringskillen) och höra vad han tycker. Han har ju anställt mig så det borde ju vara lugnt. Jag var ju orolig för detta redan när vi kom hit och har redan pratat med honom om det en gång, men det skadar ju inte att göra det en gång till.
Över till trevligare saker. Igår kväll skulle Mattias firas av på jobbet. Det innebar att alla skulle gå ut och käka tillsammans från kontoret, Anna och jag var medbjudna. En traditionell koreansk middag intas på golvet, hittills har vi suttit på stolar när vi varit ute, men igår fick vi testa att äta på golvet. Kvällen var riktigt trevlig, Aleks koreanska chefer var med ute. Kul att få se dem. De tyckte att Aleks hade en "very beutiful wife", -en sojuskål utbringades för det, hahaha I like! Efter att ha suttit på golvet i 2-3 timmar så var man ganska stel i benen och ryggen, så det krävs nog lite övning för att bli helt avslappnad.
På tal om att vara gift så tror personalen på hotellet också att vi är gifta, på alla papper som ska signeras står det Mrs Filipov, trots att jag varje gång signerar med Ulrika Nordh. Som sagt, sambo verkar inte finnas i Korea, antingen är man gift och tillsammans eller själv och inte gift.
söndag 30 september 2007
Foreingers and disabled
Igår hittade jag information om en keramikkurs som skulle gå på ett museum här i Seoul under en månad. Jag mailade glatt dit och frågade hur jag skulle göra för att anmäla mig.
Till svar fick jag att jag inte får gå kursen för att jag inte är korean, men däremot tipsade de om en annan kurs för handikappade och utlänningar, vad den innehåller är det ingen människa som vet. Det är tydligen där man hör hemma.
Jag har även försökt anmäla mig till koreanska, har haft tät mailkontakt under 2 dagar med en korean på språkinstitutet, men tydligen finns inte eftermiddagskursen som jag vill gå som de för övrigt gör reklam för i tidningen varje dag. Nu vill de att jag ska ta svindyra privatlektioner. Håller jag på att bli lurad eller?
Jag har visst ingen större lycka med mina kurser, kanske vänder vinden så småningom....
Till svar fick jag att jag inte får gå kursen för att jag inte är korean, men däremot tipsade de om en annan kurs för handikappade och utlänningar, vad den innehåller är det ingen människa som vet. Det är tydligen där man hör hemma.
Jag har även försökt anmäla mig till koreanska, har haft tät mailkontakt under 2 dagar med en korean på språkinstitutet, men tydligen finns inte eftermiddagskursen som jag vill gå som de för övrigt gör reklam för i tidningen varje dag. Nu vill de att jag ska ta svindyra privatlektioner. Håller jag på att bli lurad eller?
Jag har visst ingen större lycka med mina kurser, kanske vänder vinden så småningom....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
