En stor oljetanker från Hong Kong har kolliderat med ett fartyg utanför Sydkoreas kust, och hittills har 10,800 ton olja läckt ut i ett område som är känt för sina fina stränder och rika fågelliv. Visst blir man ledsen!
Tydligen det största oljeläckaget i Sykoreas historia. Oljan befaras inte komma in till Seouls kust.
fredag 7 december 2007
Cafe Scene
Jag har träffat en ny vän. Igår var jag ute med en tjej som är praktikant på Svenska ambassaden i Seoul sen augusti. Det var ju synd att vi inte träffats tidigare, eftersom det var en väldigt trevlig tjej, men så är det ju...kul att vi träffades nu i alla fall. Normalt sett pluggar hon i Lund så om två veckor är det dags för henne att återvända till Sverige och till en termins fortsatta studier.
Vi träffades på Cafe Scene, ett musikcafe som ligger i närheten av där vi bor. Aleks och jag har hängt där rätt mycket eftersom det är så himla mysigt. Det ligger i musikinstrumentsdelen av staden, så det är en musikaffär på övervåningen. Cafeet är lite annorlunda inrett och har en lite annorlunda meny än andra ställen i staden. I Seoul finns mest ölhak och kaffeställe, men tjejerna som driver Cafe Scene gillar Italien och Frankrike så där kan man få ett glas vin, lite kex och ost. Igår var det dock något som inte riktigt var sig likt där, det var en ny tjej som jobbade som jag inte träffat förrut. När vi ville beställa var sitt glas vin så satte den nya tjejen upp armarna i ett kors över bröstet (som de gör här ibland för att säga nej). Konstigt tyckte jag eftersom vi beställt det tidigare och eftersom det stod vinflaskor i fönstret. När Magdalena ville beställa en macka så fick hon inte det heller, "sold out" säger människan. Lustigt lustigt. När vi stått där i någon minut och känt oss fåninga, för vi visste ju inte vad vi fick beställa... så vänder det av någon anledning. Helt plötsligt slår hon ut med armarna och säger "ta någon av flaskorna i fönstret då" och helt plötsligt får Magdalena beställa en bagel. Det är mycket man inte förstår! Efter 10 minuter kommer hon med allt till bordet och Magdalena hugger in på sin bagel, jag ser att hon inte äter så mycket på den, men tänkte inte så mycket på det. Efter en stund säger hon, kan du ta ett bett på den här...jag tror inte den är som den ska. O Fy, va det smakade illa alltså, osten som var på bageln var nog 5 år gammal, helt härsken. Usch, så jag fick ge mig i kast med den lilla argsinta damen bakom disken igen, i hopp om att få ny ost. Denna gången gick det bra!
Det är väldigt kul att höra andra människors uppfattning om Korea, Seoul och om koreanerna. Magdalena verkar ju fått vara med om massa spännande uppdrag på jobbet, som lät väldigt skoj. Snacka om många upplevelser och många nya möten.
Hon berättade även att hon hade varit ute med någon koreansk kille på date. Det verkade inte varit helt lätt, stora kulturella skillnader. Killen hade inte varit kung på engelska så de hade haft problem att kommunicera, mycket fick gå genom handdatorn (som koreanerna bär med sig) när engelskan inte håller. Redan på första daten hade han knackat fram ordet "marrige" på sin handdator. Gud vad vi skrattade när hon berättade, det finns ju en poäng med att lära känna varandra innan man gifter sig och det är ju helt klart ett plus om det går att kommunicera med varandra.
Framåt kvällen mötte vi upp Aleks och hans kollega Stefan. Tillsammans gick vi till ett ställe som hette The Who, ett pop -och rockcafe. Magdalena hade varit där förut så de visste att vi var från Sverige. Det dröjde inte många minuter förrän de hade satt igång Kent. Roligt. Det var ett koreanskt par som ägde stället som verkade väldigt trevliga.
Idag måste jag ta tag i vår resa till Vietnam, flygbiljetter måste bokas. Jag drar mig lite för att gå till resebyrån. Förra veckan var jag där i 1,5 timme när Tesses och Eriks biljetter till Bangkok skulle bokas och betalas. Det gick bra till slut, men det var en svettig timme. Priset ändrades hela tiden och resebyrå-tjejen hade problem med engelskan som ledde till många missförstånd, vilket gjorde henne helt nervös och fnittrig, som hon bar om ursäkt för 100 gånger. Jag försökte få henne att sluta be om ursäkt, det kändes ju helt fånigt. Jag var ju glad att det var någon där som kunde hjälpa mig och som kunde något ord engelska, de andra kunde ju ingenting alls.
Imorgon vid denna tiden är min kära bror Ubbe bubbe på plats här i Seoul tillsammans med Kaisa. Det ska bli sååå kul att ses. Jag längtar efter dem!
Vi träffades på Cafe Scene, ett musikcafe som ligger i närheten av där vi bor. Aleks och jag har hängt där rätt mycket eftersom det är så himla mysigt. Det ligger i musikinstrumentsdelen av staden, så det är en musikaffär på övervåningen. Cafeet är lite annorlunda inrett och har en lite annorlunda meny än andra ställen i staden. I Seoul finns mest ölhak och kaffeställe, men tjejerna som driver Cafe Scene gillar Italien och Frankrike så där kan man få ett glas vin, lite kex och ost. Igår var det dock något som inte riktigt var sig likt där, det var en ny tjej som jobbade som jag inte träffat förrut. När vi ville beställa var sitt glas vin så satte den nya tjejen upp armarna i ett kors över bröstet (som de gör här ibland för att säga nej). Konstigt tyckte jag eftersom vi beställt det tidigare och eftersom det stod vinflaskor i fönstret. När Magdalena ville beställa en macka så fick hon inte det heller, "sold out" säger människan. Lustigt lustigt. När vi stått där i någon minut och känt oss fåninga, för vi visste ju inte vad vi fick beställa... så vänder det av någon anledning. Helt plötsligt slår hon ut med armarna och säger "ta någon av flaskorna i fönstret då" och helt plötsligt får Magdalena beställa en bagel. Det är mycket man inte förstår! Efter 10 minuter kommer hon med allt till bordet och Magdalena hugger in på sin bagel, jag ser att hon inte äter så mycket på den, men tänkte inte så mycket på det. Efter en stund säger hon, kan du ta ett bett på den här...jag tror inte den är som den ska. O Fy, va det smakade illa alltså, osten som var på bageln var nog 5 år gammal, helt härsken. Usch, så jag fick ge mig i kast med den lilla argsinta damen bakom disken igen, i hopp om att få ny ost. Denna gången gick det bra!Det är väldigt kul att höra andra människors uppfattning om Korea, Seoul och om koreanerna. Magdalena verkar ju fått vara med om massa spännande uppdrag på jobbet, som lät väldigt skoj. Snacka om många upplevelser och många nya möten.
Hon berättade även att hon hade varit ute med någon koreansk kille på date. Det verkade inte varit helt lätt, stora kulturella skillnader. Killen hade inte varit kung på engelska så de hade haft problem att kommunicera, mycket fick gå genom handdatorn (som koreanerna bär med sig) när engelskan inte håller. Redan på första daten hade han knackat fram ordet "marrige" på sin handdator. Gud vad vi skrattade när hon berättade, det finns ju en poäng med att lära känna varandra innan man gifter sig och det är ju helt klart ett plus om det går att kommunicera med varandra.
Framåt kvällen mötte vi upp Aleks och hans kollega Stefan. Tillsammans gick vi till ett ställe som hette The Who, ett pop -och rockcafe. Magdalena hade varit där förut så de visste att vi var från Sverige. Det dröjde inte många minuter förrän de hade satt igång Kent. Roligt. Det var ett koreanskt par som ägde stället som verkade väldigt trevliga.
Idag måste jag ta tag i vår resa till Vietnam, flygbiljetter måste bokas. Jag drar mig lite för att gå till resebyrån. Förra veckan var jag där i 1,5 timme när Tesses och Eriks biljetter till Bangkok skulle bokas och betalas. Det gick bra till slut, men det var en svettig timme. Priset ändrades hela tiden och resebyrå-tjejen hade problem med engelskan som ledde till många missförstånd, vilket gjorde henne helt nervös och fnittrig, som hon bar om ursäkt för 100 gånger. Jag försökte få henne att sluta be om ursäkt, det kändes ju helt fånigt. Jag var ju glad att det var någon där som kunde hjälpa mig och som kunde något ord engelska, de andra kunde ju ingenting alls.
Imorgon vid denna tiden är min kära bror Ubbe bubbe på plats här i Seoul tillsammans med Kaisa. Det ska bli sååå kul att ses. Jag längtar efter dem!
torsdag 6 december 2007
Vart finns de koreanska pundarna?
I tisdags kväll fick Aleks jobba över lite grann. I Korea jobbar man inte över några timmar som i Sverige utan det kan handla om att jobba över en hel arbetsdag till. Koreanerna är makalösa, man får inte åka hem förrän man löst kundens problem. Detta innebar att Aleks kom hem helt slut vid 12 tiden på natten efter att ha jobbat sen morgonen. Som det kan bli! Hur som helst, detta ledde till nya iaktagelser och upplevelser.
Ingen av oss har tidigare åkt tunnelbana så sent på kvällen här i Seoul. När vi är ute sent åker vi alltid taxi, eftersom det inte kostar alls mycket. Är man 4 i bilen brukar det sluta på en 10:a var, så det finns ju ingen anledning att leta efter tunnelbanan då.
Aleks har alltså fått träffa de koreanska pundarna, de kommer fram sent på kvällen/natten och håller till i tunnelbanan. Intressant, vi som har tyckt att det är så "städat" överallt. Men tydligen var det en hel del knäppisar som åkte tåg, folk luktade sprit och jättemånga hade rullat ut sovsäckar inför natten nere vid perrongerna. Minsann, det trodde man inte.
Aleks hade fått äran att sitta jämte en kille som var väldigt intresserad av hans Stieg Larsson bok. Killen hade varit på och petat på varje sida av boken och det var tydligen han som skulle bestämma när Aleks skulle byta sida. Intressant kille.
Igår tog jag mod till mig att fråga om lekisets öppetider över jul. Det normala i Korea är att man bara är ledig juldagen, alltså den 25:e. Så jag hade ju räknat med att jag bara är ledig en dag och tänkte därför fråga om jag kunde jobba in julafton nu i förväg eftersom Aleks ska vara ledig. Kryss i taket, jag ska få jobba fredagen den 21 istället, antagligen gick det bra för att de redan hade bestämt det (utan att fråga mig), men denna gången visade det sig att bli bra. Dessutom fick jag veta att de har vinterlov fram tills den 2 januari. Så det är ju inte så många dagars jobb kvar här nu. Jag berättade för dem att jag jobbar 1:a veckan i januari och slutar därefter. Då fick de panik och tyckte minsann att jag skulle berättat det tidigare så att de hinner leta efter någon ny. Vad trött man blir, jag sa redan på anställningsintervjun i augusti hur länge jag skulle jobba. Deras problem är ju att de inte fattar vad man säger. Är det inte lustigt att rektorn på en engelsk förskola inte kan ett engelskt ord? Idiotiskt. Hur som helst så förvarnade jag rekryteringskillen Jeff redan för en månad sedan, men han verkar inte ha informerat dem. Inte mitt problem.
Jag kommer att sakna kidsen, de flesta av dem är riktigt söta och charmiga. Nu börjar vi (trots att vi knappt pratar samma språk) att lära känna varandra och det är riktigt kul. Idag har jag pratat lite koreanska med dem, det tycker de är hysteriskt kul. Jag antar att mitt uttal inte är riktigt perfekt. Tur att jag inte skrattar lika mycket åt dem när de pratar engelska :-).
De äldsta kan faktiskt prata lite nu, vilket är riktigt skoj. Deras engelska funkar bäst när vi tävlar så vi får ofta arrangera tävlingar där jag ställer frågor och de svarar.
Igår eftermiddag var jag ute på stan med Eva. Vi var och fikade i ett tehus (det schysta stället med chokladtryfflarna). Eva har varit engagerad i naturskyddsföreningen, vilket är intressant så igår pratade vi om växthuseffekten i flera timmar. I tisdags gjorde jag nämligen ett test på dn:s hemsida om hur klimatsmart man lever. Min stapel var låg fram tills att jag skulle svara på hur mycket jag flugit, då sköt stapeln fullkomligt i höjden. Den elaka lilla gubben i datorn gav mig det ångestfyllda beskedet "du måste ändra livsstil". Usch, jag har gått och tänkt på det där sedan dess. Detta är verkligen ett stort stort problem att lösa, eftersom det är många som tycker det är fantastiskt roligt att resa och än så länge finns det ju inga alternativ att välja mellan då det gäller transportmedel. En sak är ju säker, långflygningar är ju inte hållbart för vår stackars planet. Asien och Europa sitter ju faktiskt ihop, expresståg hit tack! Jag har väl i alla fall inte flugit mer än Al Gore, om han nu inte åkte båt och tåg mellan alla föreläsningar vill säga. Syftet med dessa resor är ju fantastiskt, till skillnad från en del andra resor. Men det är en väldigt svår fråga, med tanke på hur världen ser ut idag.
Korea har ju en hel del att lära vad gäller miljöarbete som t ex uppvärmning av fastigheter. Här brassar de på för fullt för att sedan öppna fönstren. Sjukt. Det gillar vi inte! Den enorma tvätthysterin gillar vi inte heller, man måste ju kunna ha en handduk i mer än en dag.
Plus i kanten får Korea för att de använder metallpinnar som går att diska. I Japan och Taiwan använder de träpinnar som slängs efter att man ätit. Bra Korea.
Ingen av oss har tidigare åkt tunnelbana så sent på kvällen här i Seoul. När vi är ute sent åker vi alltid taxi, eftersom det inte kostar alls mycket. Är man 4 i bilen brukar det sluta på en 10:a var, så det finns ju ingen anledning att leta efter tunnelbanan då.
Aleks har alltså fått träffa de koreanska pundarna, de kommer fram sent på kvällen/natten och håller till i tunnelbanan. Intressant, vi som har tyckt att det är så "städat" överallt. Men tydligen var det en hel del knäppisar som åkte tåg, folk luktade sprit och jättemånga hade rullat ut sovsäckar inför natten nere vid perrongerna. Minsann, det trodde man inte.
Aleks hade fått äran att sitta jämte en kille som var väldigt intresserad av hans Stieg Larsson bok. Killen hade varit på och petat på varje sida av boken och det var tydligen han som skulle bestämma när Aleks skulle byta sida. Intressant kille.
Igår tog jag mod till mig att fråga om lekisets öppetider över jul. Det normala i Korea är att man bara är ledig juldagen, alltså den 25:e. Så jag hade ju räknat med att jag bara är ledig en dag och tänkte därför fråga om jag kunde jobba in julafton nu i förväg eftersom Aleks ska vara ledig. Kryss i taket, jag ska få jobba fredagen den 21 istället, antagligen gick det bra för att de redan hade bestämt det (utan att fråga mig), men denna gången visade det sig att bli bra. Dessutom fick jag veta att de har vinterlov fram tills den 2 januari. Så det är ju inte så många dagars jobb kvar här nu. Jag berättade för dem att jag jobbar 1:a veckan i januari och slutar därefter. Då fick de panik och tyckte minsann att jag skulle berättat det tidigare så att de hinner leta efter någon ny. Vad trött man blir, jag sa redan på anställningsintervjun i augusti hur länge jag skulle jobba. Deras problem är ju att de inte fattar vad man säger. Är det inte lustigt att rektorn på en engelsk förskola inte kan ett engelskt ord? Idiotiskt. Hur som helst så förvarnade jag rekryteringskillen Jeff redan för en månad sedan, men han verkar inte ha informerat dem. Inte mitt problem.
Jag kommer att sakna kidsen, de flesta av dem är riktigt söta och charmiga. Nu börjar vi (trots att vi knappt pratar samma språk) att lära känna varandra och det är riktigt kul. Idag har jag pratat lite koreanska med dem, det tycker de är hysteriskt kul. Jag antar att mitt uttal inte är riktigt perfekt. Tur att jag inte skrattar lika mycket åt dem när de pratar engelska :-).
De äldsta kan faktiskt prata lite nu, vilket är riktigt skoj. Deras engelska funkar bäst när vi tävlar så vi får ofta arrangera tävlingar där jag ställer frågor och de svarar.
Igår eftermiddag var jag ute på stan med Eva. Vi var och fikade i ett tehus (det schysta stället med chokladtryfflarna). Eva har varit engagerad i naturskyddsföreningen, vilket är intressant så igår pratade vi om växthuseffekten i flera timmar. I tisdags gjorde jag nämligen ett test på dn:s hemsida om hur klimatsmart man lever. Min stapel var låg fram tills att jag skulle svara på hur mycket jag flugit, då sköt stapeln fullkomligt i höjden. Den elaka lilla gubben i datorn gav mig det ångestfyllda beskedet "du måste ändra livsstil". Usch, jag har gått och tänkt på det där sedan dess. Detta är verkligen ett stort stort problem att lösa, eftersom det är många som tycker det är fantastiskt roligt att resa och än så länge finns det ju inga alternativ att välja mellan då det gäller transportmedel. En sak är ju säker, långflygningar är ju inte hållbart för vår stackars planet. Asien och Europa sitter ju faktiskt ihop, expresståg hit tack! Jag har väl i alla fall inte flugit mer än Al Gore, om han nu inte åkte båt och tåg mellan alla föreläsningar vill säga. Syftet med dessa resor är ju fantastiskt, till skillnad från en del andra resor. Men det är en väldigt svår fråga, med tanke på hur världen ser ut idag.
Korea har ju en hel del att lära vad gäller miljöarbete som t ex uppvärmning av fastigheter. Här brassar de på för fullt för att sedan öppna fönstren. Sjukt. Det gillar vi inte! Den enorma tvätthysterin gillar vi inte heller, man måste ju kunna ha en handduk i mer än en dag.
Plus i kanten får Korea för att de använder metallpinnar som går att diska. I Japan och Taiwan använder de träpinnar som slängs efter att man ätit. Bra Korea.
tisdag 4 december 2007
En japan i smauland
Kolla in det här, en japan har hittat till mina hemtrakter http://www.smp.se/noje_o_kultur/noje/demonen-spelar-in-skiva-i-gransholm(351961).gm
Att samtala med en korean
Att samtala med koreaner är inte alltid så lätt, men vi börjar lära oss vissa grundläggande saker. Det går aldrig att tala i nekande form med en korean, det klarar de inte ut. Ibland gör man ju det misstaget ändå.
Vid incheckningsdisken när vi skulle flyga till Tokyo lät det så här, efter att tjejen ringt hundra samtal gällande Aleks pass:
Aleks: So there is no re-entry problem?
Hon: Yeees (leende)
Detta betyder för en korean: nä det kommer inte bli några problem.
Aleks igen vid passkontrollen fast nu på väg tillbaka mot Seoul (efter fler samtal).
Aleks: So there is no problem?
Hon: Yees (leende)
Detta betyder alltså, nä det är inga problem. Haha man skulle ju kunna tro det motsatta.
De första månaderna här när detta inträffade blev man ju livrädd, men nu vet vi att de inte fattar vad de säger så man kan hålla sig lugn.
Om en korean på Aleks jobb säger "Maybe you can fix this until tomorrow" så betyder det inte kanske, utan ...du MÅSTE lösa detta under natten. Trevligt.
Om en korean på Aleks jobb säger "Maybe not possible" så betyder det, det är omöjligt.
De här knäppa samtalen har lett till många glada skratt. Vad det ska bli skönt att kunna samtala med lite vem som helst när man kommer hem sådär spontant.
Vid incheckningsdisken när vi skulle flyga till Tokyo lät det så här, efter att tjejen ringt hundra samtal gällande Aleks pass:
Aleks: So there is no re-entry problem?
Hon: Yeees (leende)
Detta betyder för en korean: nä det kommer inte bli några problem.
Aleks igen vid passkontrollen fast nu på väg tillbaka mot Seoul (efter fler samtal).
Aleks: So there is no problem?
Hon: Yees (leende)
Detta betyder alltså, nä det är inga problem. Haha man skulle ju kunna tro det motsatta.
De första månaderna här när detta inträffade blev man ju livrädd, men nu vet vi att de inte fattar vad de säger så man kan hålla sig lugn.
Om en korean på Aleks jobb säger "Maybe you can fix this until tomorrow" så betyder det inte kanske, utan ...du MÅSTE lösa detta under natten. Trevligt.
Om en korean på Aleks jobb säger "Maybe not possible" så betyder det, det är omöjligt.
De här knäppa samtalen har lett till många glada skratt. Vad det ska bli skönt att kunna samtala med lite vem som helst när man kommer hem sådär spontant.
På turne
Dagen började med att Aleks ringde på min mobiltelefon när jag precis startat första lektionen för dagen, "var är du och vad har hänt?" Jag fattade ingenting. Jag hade lite bråttom i morse, sprang ner till tunnelbanan och missade precis ett tåg, och var tvungen att vänta på nästa i 5 minuter. Att vänta ingick inte i min tidsplanering (som kanske inte var helt realistisk), således kom jag 5 minuter för sent. Det räcker för att lekis ska utlysa alarm. De ringer rekryteringskillen Jeff och berättar att jag inte är där, och Jeff kontaktar direkt stackars Aleks, allt detta hann hända inom loppet av ett par minuter, jag helt ovetandes, för jag hade ju redan hunnit in och börja. Tydligen hade Jeff försökt kontakta mig sedan i torsdags, men min telefon har ju varit avstängd eftersom den inte fungerar utanför Korea, så han undrade väl antagligen vart jag tagit vägen, men det kunde ju inte jag veta. Jag kan ju inte meddela honom varenda steg jag tar. Konstigt.
Kidsen var väldigt intresserade av mitt nya halsband som jag köpte på antikmarknaden i Tokyo, fantastiskt fint så jag ville ju inte ha det nedmonterat till mindre delar. Kanske klumpigt av mig att ha det på mig på jobbet, men jag visste inte att de skulle vara så klåfingriga som de faktiskt var. Men tack vare mina nya Hello Kitty klistermärken kunde jag avleda uppmärksamheten till dessa istället. Slagsmål utbröt om vem skulle ha respektive klistermärke, tur att jag hade med mig många.
Efter jobbet snabbade jag mig hem för att kolla mailen. Jag har nämligen varit i kontakt med Hankuk University of Foreign studies och skulle eventuellt få vara med på ett eftermiddagspass i svenska och väntade på att få en vägbeskrivning dit. Efter en snabb macka gav jag mig återigen ner i tunnelbanesystemet för att en stund senare anlända vid Hankuk University stop. Det var då problemen började. Vägbeskrivningen som jag hade fått stämde inte med hur det såg ut där jag kom upp, så istället frågade jag några ungdomar om vägen och fick vägen dit. Bra tänkte jag och började gå. Kvinnan som jag skulle följa ville att jag skulle ringa henne innan lektionen så skulle hon möta mig. Problemet var att jag inte hade hennes nummer, vilket jag mailat henne och berättat, i mailet förklarade jag därför att jag skulle göra mitt bästa för att leta upp henne utan nummer innan lektionen började, men det hade hon inte sett. Till slut kommer jag fram och frågar i receptionen efter henne, efter en stund får jag hennes rumsnummer och åker dit, men ingen där. Ner till receptionen igen och frågar efter hennes nummer, då helt plötsligt har jag inga pengar kvar på mobilen. Skit. Får fråga om jag får låna receptionens telefon och äntligen får jag tag på henne. När hon svarar är hon arg på mig för att jag inte ringt tidigare. Jag ber om ursäkt gång på gång och försöker förklara att jag inte hade hennes nummer, och säger att jag kan åka hem igen om jag är till för mycket besvär. Klockan var vid det här laget 15.05 och lektionen hade hunnit börja. Usch vad pinsamt, jag hade ju verkligen snabbat mig så mycket jag kunde. Gud vad jag kände mig dum, men det var ju verkligen inte meningen. Förlåt förlåt. Till slut skickade hon en koreansk svensk-studerande till att möta mig. Inte farligt dum man kände sig när jag 20 minuter försenad skulle gå in i klassrummet och presenera mig. Klassen bestod av 8 koreaner som studerade svenska. Jag tror de hade pluggat i ett år och de var duktiga, men de tyckte att det var väldigt svårt.
Återigen fick koreanerna det att kännas som att jag hade ramlat ner från en annan planet. En flicka sa på svenska "vad du luktar gott och vad vacker du är", det känns bara så overkligt och konstigt att säga till någon som man aldrig har träffat och inte ens hälsat på. Vad ska man säga...du luktar också skitgott. Jag begriper mig inte på dem ibland alltså (eller ganska ofta). Lektionen var rolig och deras svensklärare var väldigt duktig. Dels fick de chans att ställa frågor till mig och dels läste vi tillsammans i deras svenska böcker. De undrade förstås vad jag gjorde i Korea och vad jag tycker om landet. Dessutom hade de klart lite frågor om hur det är i Sverige. Ett par av dem hade fått stipendier för att studera i Sverige nästa år.
Det är ganska stor skillnad på svenska och koreanska studenter. Jag uppfattade dem som ganska omogna på något sätt. Trots att de var 21 och 22 år gamla så bodde alla hemma och ingen hade varit utanför Korea någonsin. Inte ens i Japan eller något närliggande land. Svenska studenter har ju ofta rest innan man börjar plugga och många har bott hemifrån och skaffat sig egna erfarenheter. Efter lektionen gick de som hade tid iväg för att fika med mig och med läraren. En del av dem var tvungna att åka hem och hjälpa till hemma. En flicka skulle hem och lägga in kimchi (vitkål) tillsammans med sin mamma för nästkommande år. Sånt tycker jag är lite lustigt och stelbent, varför kan man inte bara ringa hem och säga att man blir en timme sen, det var ju trots allt första gången hon träffade en svensk :-). Ibland får man ju ändra lite på sina planer, men inte i Korea och definitivt inte med något som har med familjen att göra. Går inte!
Fikan var intressant, det var mycket svårare att prata fritt med dem på cafeet, jag visste inte om de förstod var jag sa så jag var tvungen att återupprepa allting på engelska efteråt, men eftersom de i princip inte kan engelska heller så blir det ju ganska svårt att upprätthålla en konversation. En tyst och blyg tjej, hade fått stipendie till att studera på en folkhögskola i Sveg i Sverige. När man frågade henne vad hon gillade att göra så svarade hon "jag gillar att sitta hemma och inte göra så mycket", då undrar man ju vad sjutton hon ska till Sveg utanför Östersund att göra, varför utsätter man sig för en resa till andra sidan jordklotet om man gillar att vara hemma? Motsägelsefullt. Hon berättade att var så nervös att hon hade ont i huvudet inför resan, eftersom hon aldrig hade varit utanför Korea och aldrig varit iväg från familjen. Herregud, hur ska det gå? Jag kände nästan också paniken växa när jag tänkte på henne, helt själv ute på landet och kan knappt varken engelska eller svenska och dessutom skitblyg. Men det sa jag ju naturligtvis inte till henne...jag sa att det skulle gå bra och att svenskar är trevliga, men du måste ta kontakt med folk annars kommer det att bli jobbigt och ensamt, då säger hon till mig att hon inte vågar prata med utlänningar och att hon blir nervös av att prata med mig. Lycka till! Det kan nog bli nyttigt för den lilla damen att lämna landet och se lite annat. Jag gav henne min email innan jag stack därifrån, om hon vill kan hon ju skriva och öva.
Universitetsvärlden i Korea har jag ju inte varit i kontakt med tidigare, det närmsta jag kommit är ju artiklarna i Korean Herald som beskriver utbildningshets, fusk med examen och det viktiga med att känna rätt person för att få jobb. Allt detta fick jag bekräftat under gårdagen.
I Korea råpluggar man in allt som står i böckerna och det som läraren säger. Inga diskussioner om någonting, det förekommer inte. Man tycker ingenting, man tycker som läraren helt enkelt. Punkt slut. Det spelar heller inte så stor roll vad man läser, huvudsaken är att man pluggat på universitet, det viktiga är att man känner rätt personer, för då får man jobb lätt. Vi kom återigen in på könsskillnaderna. Tydligen är det så att många tjejer pluggar trots att de senare vill bli hemmafruar, men är man civilingenjör i kemi t ex som är svårt så är det lättare att bli tillsammans med en bra kille, man blir mer attraktiv på marknaden helt enkelt. Jag måste säga att jag tycker det låter ganska förförligt och slöseri med kunskap. Kom igen kvinnor, vad är det frågan om? Det verkar krävas revolution! Intressant dag får man väl säga.
Klockan halv åtta hittade jag Aleks frustrerad uppe i lägenheten över att Wii Fit är för nytt, det finns inga spel att ladda ner från nätet. Grrr, som det kan gå. Ge dig till tåls älskling!
Kidsen var väldigt intresserade av mitt nya halsband som jag köpte på antikmarknaden i Tokyo, fantastiskt fint så jag ville ju inte ha det nedmonterat till mindre delar. Kanske klumpigt av mig att ha det på mig på jobbet, men jag visste inte att de skulle vara så klåfingriga som de faktiskt var. Men tack vare mina nya Hello Kitty klistermärken kunde jag avleda uppmärksamheten till dessa istället. Slagsmål utbröt om vem skulle ha respektive klistermärke, tur att jag hade med mig många.
Efter jobbet snabbade jag mig hem för att kolla mailen. Jag har nämligen varit i kontakt med Hankuk University of Foreign studies och skulle eventuellt få vara med på ett eftermiddagspass i svenska och väntade på att få en vägbeskrivning dit. Efter en snabb macka gav jag mig återigen ner i tunnelbanesystemet för att en stund senare anlända vid Hankuk University stop. Det var då problemen började. Vägbeskrivningen som jag hade fått stämde inte med hur det såg ut där jag kom upp, så istället frågade jag några ungdomar om vägen och fick vägen dit. Bra tänkte jag och började gå. Kvinnan som jag skulle följa ville att jag skulle ringa henne innan lektionen så skulle hon möta mig. Problemet var att jag inte hade hennes nummer, vilket jag mailat henne och berättat, i mailet förklarade jag därför att jag skulle göra mitt bästa för att leta upp henne utan nummer innan lektionen började, men det hade hon inte sett. Till slut kommer jag fram och frågar i receptionen efter henne, efter en stund får jag hennes rumsnummer och åker dit, men ingen där. Ner till receptionen igen och frågar efter hennes nummer, då helt plötsligt har jag inga pengar kvar på mobilen. Skit. Får fråga om jag får låna receptionens telefon och äntligen får jag tag på henne. När hon svarar är hon arg på mig för att jag inte ringt tidigare. Jag ber om ursäkt gång på gång och försöker förklara att jag inte hade hennes nummer, och säger att jag kan åka hem igen om jag är till för mycket besvär. Klockan var vid det här laget 15.05 och lektionen hade hunnit börja. Usch vad pinsamt, jag hade ju verkligen snabbat mig så mycket jag kunde. Gud vad jag kände mig dum, men det var ju verkligen inte meningen. Förlåt förlåt. Till slut skickade hon en koreansk svensk-studerande till att möta mig. Inte farligt dum man kände sig när jag 20 minuter försenad skulle gå in i klassrummet och presenera mig. Klassen bestod av 8 koreaner som studerade svenska. Jag tror de hade pluggat i ett år och de var duktiga, men de tyckte att det var väldigt svårt.
Återigen fick koreanerna det att kännas som att jag hade ramlat ner från en annan planet. En flicka sa på svenska "vad du luktar gott och vad vacker du är", det känns bara så overkligt och konstigt att säga till någon som man aldrig har träffat och inte ens hälsat på. Vad ska man säga...du luktar också skitgott. Jag begriper mig inte på dem ibland alltså (eller ganska ofta). Lektionen var rolig och deras svensklärare var väldigt duktig. Dels fick de chans att ställa frågor till mig och dels läste vi tillsammans i deras svenska böcker. De undrade förstås vad jag gjorde i Korea och vad jag tycker om landet. Dessutom hade de klart lite frågor om hur det är i Sverige. Ett par av dem hade fått stipendier för att studera i Sverige nästa år.
Det är ganska stor skillnad på svenska och koreanska studenter. Jag uppfattade dem som ganska omogna på något sätt. Trots att de var 21 och 22 år gamla så bodde alla hemma och ingen hade varit utanför Korea någonsin. Inte ens i Japan eller något närliggande land. Svenska studenter har ju ofta rest innan man börjar plugga och många har bott hemifrån och skaffat sig egna erfarenheter. Efter lektionen gick de som hade tid iväg för att fika med mig och med läraren. En del av dem var tvungna att åka hem och hjälpa till hemma. En flicka skulle hem och lägga in kimchi (vitkål) tillsammans med sin mamma för nästkommande år. Sånt tycker jag är lite lustigt och stelbent, varför kan man inte bara ringa hem och säga att man blir en timme sen, det var ju trots allt första gången hon träffade en svensk :-). Ibland får man ju ändra lite på sina planer, men inte i Korea och definitivt inte med något som har med familjen att göra. Går inte!
Fikan var intressant, det var mycket svårare att prata fritt med dem på cafeet, jag visste inte om de förstod var jag sa så jag var tvungen att återupprepa allting på engelska efteråt, men eftersom de i princip inte kan engelska heller så blir det ju ganska svårt att upprätthålla en konversation. En tyst och blyg tjej, hade fått stipendie till att studera på en folkhögskola i Sveg i Sverige. När man frågade henne vad hon gillade att göra så svarade hon "jag gillar att sitta hemma och inte göra så mycket", då undrar man ju vad sjutton hon ska till Sveg utanför Östersund att göra, varför utsätter man sig för en resa till andra sidan jordklotet om man gillar att vara hemma? Motsägelsefullt. Hon berättade att var så nervös att hon hade ont i huvudet inför resan, eftersom hon aldrig hade varit utanför Korea och aldrig varit iväg från familjen. Herregud, hur ska det gå? Jag kände nästan också paniken växa när jag tänkte på henne, helt själv ute på landet och kan knappt varken engelska eller svenska och dessutom skitblyg. Men det sa jag ju naturligtvis inte till henne...jag sa att det skulle gå bra och att svenskar är trevliga, men du måste ta kontakt med folk annars kommer det att bli jobbigt och ensamt, då säger hon till mig att hon inte vågar prata med utlänningar och att hon blir nervös av att prata med mig. Lycka till! Det kan nog bli nyttigt för den lilla damen att lämna landet och se lite annat. Jag gav henne min email innan jag stack därifrån, om hon vill kan hon ju skriva och öva.
Universitetsvärlden i Korea har jag ju inte varit i kontakt med tidigare, det närmsta jag kommit är ju artiklarna i Korean Herald som beskriver utbildningshets, fusk med examen och det viktiga med att känna rätt person för att få jobb. Allt detta fick jag bekräftat under gårdagen.
I Korea råpluggar man in allt som står i böckerna och det som läraren säger. Inga diskussioner om någonting, det förekommer inte. Man tycker ingenting, man tycker som läraren helt enkelt. Punkt slut. Det spelar heller inte så stor roll vad man läser, huvudsaken är att man pluggat på universitet, det viktiga är att man känner rätt personer, för då får man jobb lätt. Vi kom återigen in på könsskillnaderna. Tydligen är det så att många tjejer pluggar trots att de senare vill bli hemmafruar, men är man civilingenjör i kemi t ex som är svårt så är det lättare att bli tillsammans med en bra kille, man blir mer attraktiv på marknaden helt enkelt. Jag måste säga att jag tycker det låter ganska förförligt och slöseri med kunskap. Kom igen kvinnor, vad är det frågan om? Det verkar krävas revolution! Intressant dag får man väl säga.
Klockan halv åtta hittade jag Aleks frustrerad uppe i lägenheten över att Wii Fit är för nytt, det finns inga spel att ladda ner från nätet. Grrr, som det kan gå. Ge dig till tåls älskling!
måndag 3 december 2007
Tokyo -med kärlek
Storstadskänslan var total. Tokyo har tagit oss med storm. Med sina 35 miljoner invånare har den det mesta man kan önska och förvänta sig av en storstad. Japaner, japaner...de vet hur man ska göra. Seoul med sina 23 miljoner framstår ju i dessa sammanhang som en småstad.
Del 1
Efter en 1,5 timmes flyresa landade vi i torsdags kväll på Haneda flygplats i Tokyo. Haneda är den mindre flygplatsen i Tokyo och hanterar mestadels inrikesflyg, men uppenbarligen tar de emot lite plan från Korea också. Det var vi väldigt tacksamma för, eftersom det är grymt smidigt att ta sig därifrån vidare in mot staden. Det är bara att hoppa på tunnelbanan. Bara och bara, tunnelbanesystemet var grymt komplicerat, knappt en enda västerländsk bokstav bara japanska teckan, men efter ett par dagar klarade vi att köpa biljetter själva utan att fråga om hjälp. I Tokyo är det flera bolag som kör, vissa tåg går på land och andra under jord, detta gjorde det inledningsvis lite svårt att veta vart man egentligen var på väg och hur det skulle gå till. Det gäller att vara pigg och glad och ha tålamod, då går det fint.
Vi bodde på ett riktigt schyst hotel, Tokyo Dome som låg i mitten av tunnelbanesystemet. Vi bodde på 31:a våningen så vi hade enormt bra utsikt över staden och alla skyskrapor. Jag måste säga att jag tycker det är sjukt häftigt att bara sitta i fönstret och titta ut, människorna nere på marken ser ut som små myror och man undrar vart alla är på väg.
Vi var jätte jätte hungriga första kvällen så vi letade upp en japansk restaurang i närheten av hotellet. Portionerna visade sig vara pyttesmå så vi fick beställa in mat i flera omgångar, men till slut blev vi mätta i alla fall. Det sista vi beställde in var en rå kyckling som vi fick koka på bordet på en gasolgrill, det blev fin fin soppa. Arigato=tack!
Del 2
Efter en macka och kaffe på subway i fredags morse gav vi oss ut i vimlet. Innan jag lämnar subway måste jag berätta att det jämte oss satt 3 japanska hippa mammor med 3 små hippa mini-japaner. Jag vet inte varför men jag blev väldigt intresserad av dem, man undrar ju hur de lever sitt liv. Deras barn var coolt klädda, en liten (3 årig?) flicka hade stövlar och rosa figursydd kappa. Det börjas i tid! Vi började med att besöka Hama Rikyu Garden, en 300 år gammal park. Inuti parken fanns en båtpir varifrån man kunde åka båt till andra delar av staden genom stadens kanaler. Så därifrån tog vi båt till den äldsta delen av staden, Akabusa.I Akabusa finns Sensoji Temple som är från år 628. Det var ett väldigt vackert tempel, ganska likt de vi har här i Seoul, men det känns som att det var lite mer påkostat. För att klara kvällens aktiviteter åkte vi hem för att slappa, dricka en kaffe och byta kläder.
Del 1
Efter en 1,5 timmes flyresa landade vi i torsdags kväll på Haneda flygplats i Tokyo. Haneda är den mindre flygplatsen i Tokyo och hanterar mestadels inrikesflyg, men uppenbarligen tar de emot lite plan från Korea också. Det var vi väldigt tacksamma för, eftersom det är grymt smidigt att ta sig därifrån vidare in mot staden. Det är bara att hoppa på tunnelbanan. Bara och bara, tunnelbanesystemet var grymt komplicerat, knappt en enda västerländsk bokstav bara japanska teckan, men efter ett par dagar klarade vi att köpa biljetter själva utan att fråga om hjälp. I Tokyo är det flera bolag som kör, vissa tåg går på land och andra under jord, detta gjorde det inledningsvis lite svårt att veta vart man egentligen var på väg och hur det skulle gå till. Det gäller att vara pigg och glad och ha tålamod, då går det fint.
Vi bodde på ett riktigt schyst hotel, Tokyo Dome som låg i mitten av tunnelbanesystemet. Vi bodde på 31:a våningen så vi hade enormt bra utsikt över staden och alla skyskrapor. Jag måste säga att jag tycker det är sjukt häftigt att bara sitta i fönstret och titta ut, människorna nere på marken ser ut som små myror och man undrar vart alla är på väg.
Vi var jätte jätte hungriga första kvällen så vi letade upp en japansk restaurang i närheten av hotellet. Portionerna visade sig vara pyttesmå så vi fick beställa in mat i flera omgångar, men till slut blev vi mätta i alla fall. Det sista vi beställde in var en rå kyckling som vi fick koka på bordet på en gasolgrill, det blev fin fin soppa. Arigato=tack!
Del 2
Efter en macka och kaffe på subway i fredags morse gav vi oss ut i vimlet. Innan jag lämnar subway måste jag berätta att det jämte oss satt 3 japanska hippa mammor med 3 små hippa mini-japaner. Jag vet inte varför men jag blev väldigt intresserad av dem, man undrar ju hur de lever sitt liv. Deras barn var coolt klädda, en liten (3 årig?) flicka hade stövlar och rosa figursydd kappa. Det börjas i tid! Vi började med att besöka Hama Rikyu Garden, en 300 år gammal park. Inuti parken fanns en båtpir varifrån man kunde åka båt till andra delar av staden genom stadens kanaler. Så därifrån tog vi båt till den äldsta delen av staden, Akabusa.I Akabusa finns Sensoji Temple som är från år 628. Det var ett väldigt vackert tempel, ganska likt de vi har här i Seoul, men det känns som att det var lite mer påkostat. För att klara kvällens aktiviteter åkte vi hem för att slappa, dricka en kaffe och byta kläder.
Vad har vi gjort för iaktagelser under första dagen då?
Japaner är ju sjukt intresserade av teknik, alla har nya och gigantiska mobiltelefoner med stora skärmar så att de kan kolla på tv. Precis som koreaner är de sjukligt intresserade av mobilsmycken och hello kitty, du ska helst ha 3 mobilsmycken hängande i mobilen.
Japaner har mycket större ögon än koreaner. Jag antar att det är äkta och inte fejk, alla kan ju inte ha hunnit operera sig :-). Jag antar att detta gör att de ser lite mer västerländska ut än koreaner. Jag vet inte om det har med ögonen att göra, men jag tycker generellt att japaner ser mycket bättre ut än koreaner.
I Tokyo har folk stil. Här finns alla stilar representerade, allt från punkare till slipsgubbar. Precis som det ska vara i en vibrerande storstad. Kanske bidrar kläderna i Tokyo till att människorna här är lite snyggare och hippare än i Seoul helt enkelt.
Trots att det är 10 miljoner mer människor i Tokyo än i Seoul så finns det mer plats i Tokyo, det är inte alls så trångt på tunnelbanan eller på gatorna. Seoul ligger på en väldigt liten yta i förhållande till Tokyo.
I fredags kväll tog vi oss med tunnelbanan till två av de mest kända områdena i staden, nämligen Harayoko och Shibuya. Harayoko inhyser extrema och unga utklädda människor. Här kan du hitta allt från seriefigurmänniskor till utklädda sjuksköterskor med bandage. Tyvärr var det inte så många ute som vi hade hoppats på (pga att det var sent) så vi bestämde oss för att återvända dagtid. Istället stack vi vidare mot Shibuya för sushi-middag. Sushin var grymt god förutom en bit och det var biten med räkor, dels hade de petat in hur mycket wasabi som helst under räkan (så att det kändes som att man skulle kräkas och få andnöd) och dels var den omöjlig att tugga sönder (den var väldigt rå om man säger så). Jag fick fullständig panik och fick spotta ut megaräkan i en servett.
Innan vi gick åkte hem gick vi en sväng genom Shibuya för att kolla in nattlivet. På gatorna genom Shibuya kom det en hel karavan med Coca cola lastbilar, ni vet precis som på reklamen vid jul, med blinkande ljus och med tomtar som chafförer. Wow, jag säger bara det!
Del 3
Under fredagen såg Aleks reklam för Wii Fit (Nintendo) på tunnelbanan. Vi kunde ju inte utläsa allt som stod i reklamen, men vissa saker är ju möjliga att fatta. Det vi uppfattade var siffrorna 1 och 12. Vad kan det betyda? Jo, naturligtvis skulle Wii fit skulle släppas på den japanska marknaden den 1 dec, det kommer ju säkert dröja 6 månader innan det släpps i Europa. Aleks var eld och lågor och ville naturligtvis börja dagen (den 1 dec), med att besöka den hysteriskt stora elektronik marknaden i Tokyo, Akihabara i jakt på Wii Fit. Jag måste säga att jag drogs med av hetsen där, helt plötsligt ville jag för mitt liv också få tag på Wii fit. Väl uppe på 6 våningen (spelvåningen) såg vi att det låg två kartonger Wii. Vi springer fram och tar en av dem, och ser att köerna till kassan är enorma. Aleks börjar att snacka med killen efter oss i kön. Det visar sig att han reserverat ett spel. Pulsen
stiger på Aleks, måste man ha bokat i förväg? Killen bakom visste inte, hans fru ville vara säker på att få det så de hade bokat. Haha, vi fick tag i det! Aleks höll guldklimpen i ett järngrepp tillbaka till hotellet.Efter att Wii fit var i tryggt förvar på hotellrummet kunde vi ge oss ut i Tokyo vimlet igen. Med tunnelbana mot Harayoko. Nu minnsann...de extrema människorna som vi hört talas om (och Aleks redan sett) var på plats på sitt torg. Äntligen fick man se lite galna typer :-), det var befriande. Därefter gick vi en sväng i Yoyogi park, som ligger i Harayoko. Det är ju någonting speciellt med parker i storstäder, det är så mycket liv och människor. I Yoyogi park blommade rosenbuskarna fortfarande. Fantastiskt härligt att se, eftersom det just nu är skitkallt i Seoul. Mindre
fantastiskt var de gigantiska kråkorna eller råkorna som bodde i parken, varje gång de kraxade blev man livrädd, de lät som ett stort djur, en björn eller något...i alla fall inte som en fågel. Usch.Därefter stack vi till Shibuya 109, varuhuset där alla material girls hänger. Herre gud, vilket ställe alltså. Jag är fortfarande (2 dagar efteråt) helt tagen. Det är inte mycket eller snarare inget som är naturligt på det stället kan man säga. Minst sagt intressant att ha sett. Japanska tjejer med blonderat hår, insmorda i brunkräm, 5 cm tjockt lager smink, iklädda i leopardjackor och högklackat. Jag lyckades få ett par kort, jag ville ju så gärna plåta brudarna men vågade inte. För att festa till det handlade jag mig en leopard scarf, som den material girl man är :-). Vi klarade 3 av 9 våningar sen var vi jäkligt sugna på att åka hem till hotellet.
Kvällen spenderade vi på 43:e våningens restaurang på hotellet. Förvånansvärt billigt får man väl säga, 400 spänn för mat och vin för oss båda och riktigt schyst utsikt. Stadens lampor sträckte sig så långt ögat kunde nå. Sverige är ju allt bra trist, där har man ju knappt råd att äta på bottenvåningen. Skybaren fick en osökt att tänka på Tokyo Hyatt där "Lost in translation" spelades in, vi fick nöja oss med Tokyo Domes skybar. Hyatt Seoul var ju trots allt inte så spektakulärt.
Del 4
Hemresedag. Dagen spenderades i det exklusiva området Ginza. Vi hittade en antikmarknad som vi blev förtjusta i, massor av gamla japanska saker och massor intressanta människor. Dessutom fick jag provsitta ett träningsredskap som liknade bullriding, intressant får man väl säga, min åktur gjorde mig 2 kcal fattigare, då får man sitta bra länge för att de ska ge någonting. Eftermiddagen fördrevs på ett cafe, vi delade på en chokladkaka och drack enorma mängder vatten för att få stanna :-). Bye bye Tokyo!
Klockan 23 var vi hemma i vår lägenhet igen. Obligatoriskt hade en av flaskorna i necessären läckt ut i hela väskan. Störigt, men skönt att vara hemma igen och dessutom en stämpel rikare i passet. Det är nästan man börjar att känna sig som en korean:-), när man tycker Seoul känns som hemma, men vad ska man göra? Någon trygg punkt i vida världen måste man ju ha. Nä någon korean blir jag aldrig trots mitt lurviga rävliknande mobilsmycke samt att jag numera är ägare till en ögonkräm speciellt avsedd för kvinnor mellan 20-30, det är ju tur att jag bara är 29 i Sverige....så att jag kan använda den i ett år till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
