Sumobrottning och en chock

10 minuter innan jag skulle börja dagens första lektion fick jag veta att jag skulle få besök. Besöket bestod av 6 gymnasielärare i biologi, fysik och kemi från en engelsk skola i Sverige som skulle observera min undervisning på Middle Years Programme under förmiddagen. Hm, det är ju nästan uppgjort för en viss nervositet, men eftersom detta kom helt utan förvarning så fanns det ju ingen tid hinna stressa upp sig. Det fanns bara en sak att göra, nämligen att ta ett djupt andetag och hoppas på att lektionerna skulle gå vägen. Jag var väldigt glad att jag hade förberett dagens lektioner som jag gjort, dvs med laboration. Jag hade ju ingen tid på mig att hitta på något annat. Jag tror jag skötte mig hyfsat i alla fall, de verkade nöjda när de gick därifrån.

Ikväll har jag sumobrottats :-) tillsammans med Malmö-fritöserna. Fröken Januari hade utmanat oss andra i en trekamp. Trekampen gick av stapeln på Laserdome här i Malmö. Först ut var bull-riding (kallas det så?). Jag klarade inte mer än 17 sekunder på plasttjuren :-(. Därefter skulle man två och två försöka för ner varandra med hjälp av stora plastpåkar. Sist men inte minst var det sumobrottning iklädd ett sumoskal i mjukplast. Det var jäkligt kul, men attans vad svårt det var! Jag förlorade stort, jag bara flög som en liten vante. Hade man oturen att ramla med sin sumodräkt kunde man bara drömma om att komma upp igen, helt omöjligt :-) utan draghjälp :-).

Här står jag redo för sumo take off!
Nu är det snart morgon i Seoul och det innebär hemresa för Aleks. Som ni sett så har han gigantiska packningsproblem, kanske värre än mina. Jag som tyckte lägenheten såg så tom ut när jag åkte, men det var den uppenbarligen inte. Strunt samma, det får lösa sig på något sätt. Nu är han snart på väg hem i alla fall och det ska bli fantastiskt kul att ses igen. Tur att jag har galet många lektioner imorgon, det kommer förhoppningsvis innebära att dagen går i ett rasande tempo och vips är min darling här igen.

Biffen i Pildammsparken och att säga hej då

Nu har precis alla gett sig härifrån och det känns såååå tomt. Jag avskyr att bli lämnad, jag tycker bättre om att vara den som åker. Så har det varit alla 10 åren sedan jag flyttade hemifrån. Vi har haft det jättemysigt i helgen. Igår var det ju så katastrofdåligt väder att det inte gick att lämna lägenheten förrän på kvällen. Så istället ägnade vi oss åt att socialisera inomhus och bära ner kassar från vinden.

Agendan för lördags kvällen såg lite olika ut för oss. Jag skulle på 30-års fest och de andra stack på bio. 30-åringen som skulle firas med en överraskningsfest i Per Albin Hanssons födelsehem i Malmö var Sofia som gick i min gymnasieklass. Hon trodde att hon var på väg till Aleks och min välkommen hem fest som vi hade bluffat om. Vår fest är ju först om en vecka! Hon blev mäkta överraskad när hennes pojkvän satte ögonbindel på henne ute på Södra Föstadsgatan för att en stund senare möta alla vänner i festlokalen. Roligt roligt. Det blev en jätteschyst fest. Sofias föräldrar agerade kockar och bjöd på jättegod mat.

Dagen började med frukost tillsammans med mamma & pappa som sov över hos mig. Därefter började vi städa hysteriskt. Jag måste säga att jag kände mig rätt trött då, eftersom jag kom hem rätt sent. Men nu känns det skönt, så gulligt av mamma att hjälpa mig.

Idag har Malmö visat sig från sin bästa sida, nämligen sin soliga sida. Så i eftermiddag har vi varit ute och promenerat massor i solskenet. Biffen har varit med i Pildammsparken. Men han kommer inte långt, jag tror att han sammanlagt gick 2 meter själv. Han är så lättdistraherad att han stannar för allting, så istället har han fått åka cykelkorg. Stackarn lyckades göra i pälsen uppe i lägenheten mitt på det nystädade golvet :-).

Nu är det exakt 4 dagar tills Aleks kommer hem. Gud vad jag längtar efter honom!

Att städa och familj på intåg

Idag är det värsta tänkbara väder i Malmö. Jag fattar inte hur det är möjligt, hur kan det vara så dålig väder här jämt? Smått äckligt regn som gör det omöjligt att gå ut och storm är på väg. Usch och fy, riktigt deprimerande. Min nyklippta lugg som fungerade utmärkt i Seoul, fungerar inte alls här i Malmö. Vind och regn gör att man ser ut som ett mongo i håret :-( Det är ju synd.

Jag inser att vi har haft det extremt lyxigt vad gäller städning under hösten, ingen av oss har ju lyft ett finger sedan vi lämnade Malmö i somras. Nu finns det att göra kan jag lova, det känns som att det är damm och smuts överallt och jag vet knappt vart jag ska börja.

Min familj är på väg hit! Det ska bli så kul att träffas, det var ju ett tag sedan nu. Familj innebär mamma, pappa, Ubbe, Kaisa och Biffen (ALEKS DU SAKNAS!). Förhoppningsvis får vi lite hjälp med att få ner saker från vinden, så att det inte känns så tomt. Men det viktigaste är så klart att få umgås, vi ska fika, fika och fika :-). Min familj är bra på att fika och prata. Det gillar jag, så mysigt.

Läste i tidningen att grönt te kunde vara livsfarligt, att det kunde ge upphov till leverskador och dyligt. Vad trött man blir på Sverige ibland. Snacka om att överanalysera allt tänkbart och ge dubbla budskap (i höstas var det ju så nyttigt speciellt för diabetiker). Te känns som att man har druckit länge, länge och de personer som normalt sett dricker det mår väl överlag bättre än västvärldens befolkning?

Korean talk och bim bim bap i Malmö

Gårdagens produktion ledde till en klänning. Jag är så stolt över mig själv. Visst den blev lite för liten, men den går (med lite jobb) att få på och jag har faktiskt gjort den allderles själv :-). Utan kunskap och utan mönster, det måste väl ändå räknas som lite kreativt?

Dagen har bjudit på jobb, koreanskt snack och faktiskt bim bim bap, tro det eller ej.

Idag har jag väl snackat mer än vad jag gjort nytta på jobbet, men jag har faktiskt jobbat som en liten iller hela veckan så det får vara okej. Det har varit en sådan dag då folk stannar till och vill snacka lite och då rinner lätt timmarna iväg.

I eftermiddag har jag besökt Hercules i Lund, snacka om nostalgi. Kände mig nästan som en student igen. Jag hade Magdalena som sällskap, som jag lärde känna i Seoul. Det var kul att träffas och snacka lite Korea, lite Lund och lite Malmö. Hon verkade att ha aklimatiserat sig till både Skåne och studentliv.

Jag klagade ju på 131:ans buss igår. Idag ska jag säga snälla saker, kanske inte om själva bussen i sig. Men den är trevlig att åka när man får fint sällskap och det fick jag idag. Jag provringde Elle när jag var på väg hemåt och då visade sig att hon också var på väg hemåt, då är det kul att åka buss. Så vi slog våra påsar ihop resten av kvällen, det resulterade i en riktigt skön tv-kväll tillsammans med koreansk bim bim bap, som jag lyckades sno ihop. Det blev faktiskt helt okej, eller till och med gott :-). Jag har fått tag i en hysterisk stark chilisås i en affär i Lund. Känner jag Aleks rätt så kommer han att älska den, dels för att den är STARK och dels för att den innehåller rikligt med VITLÖK. Elle och jag har hunnit kolla på både "På spåret" och "Lets dance". Jädrans vad gött med en gammal hederlig svensk tv-kväll. I like.

Att åka 131:an och vara dyngsur

Att åka med 131:ans buss mellan Malmö och Lund är ju ett spännande kapitel som kryddar till vardagen lite. Första pendlingsdagen till jobbet började lite dåligt, nämligen med att bussen som jag hade tänkt åka med inte kom. Tågen i Seoul rullar ju med max 5 minuters mellanrum, så väntan på nästgående buss kändes extremt dryg i regnet. Eftersom bussen aldrig dök upp blev det naturligtvis alltmer folk som samlades på busshållsplatsen, så mycket folk att bussen (när den väl kom) fylldes direkt. Fyllda bussar innebär ju nu för tiden att busschaffören kör direkt mot Lund utan att stanna på hållplatserna utmed vägen. Stackars människorna (vid Värnhem, sista stoppet innan motorvägen) som hade tänkt åka med första... och andra bussen...eller kanske den tredje. Det kan lätt bli en timmes försening till jobbet. Surt. Kan det vara så svårt att sätta in fler bussar undrar man ju?

I höst har vi fått många mail angående mörkt väder och mycket regn. Det har talats om extremt få soltimmar. Nu förstår jag precis vad alla talar om, visst jag har upplevt många svenska höstar, men man hinner ju glömma mellan varje år. Det är galet mörkt här. Jag kan bara instämma, men det går ju faktiskt mot ljusare tider. Det enda man har lust att göra är ju att dricka te under en filt.

Igår besökte jag Bagatell på Möllan. Mina koreanska stövlar var fyllda av vatten av allt regn. Jag hatar regn och jag hatar att vara blöt om fötterna. I Korea regnade det ju knappt aldrig. Nu vet jag att de skorna definitivt inte är byggda för regn. Ska man bo i Sverige är det nog gummistövlar man ska bära. Som tur var kunde Bagatell-personalen förse oss med en stor fläkt, som vi kunde värma oss med och torka strumporna. Usch och fy.

Jag tog en falafel på vägen hem idag, 1:a sen jag kom tillbaka. Det var schyst. Ikväll ska det produceras. Symaskinen är trädd och står redo, det är bara att trycka på gasen.

Rapportering från Seoul. Aleks mår bra, men det verkar som att han börjar bli "längtig", han är väl helt enkelt redo för Sverige nu. Det tycker är bra, för nu vill jag ha hem "my man". Det verkar vara sena kvällar på jobbet och nudlar på kvällen som gäller :-). Imorgon fredag ska han tydligen tackas av på jobbet med party. Låter kul. Om jag inte missminner mig helt så borde det vara korean barbeque och soju som står på menyn :-).

Youngae på Espresso House

Idag har jag hållt mina första lektioner hemma i Sverige, så nu är jag igång på riktigt :-). Det känns roligt. Jag får väl erkänna att jag känner mig lite ringrostig, men om jag får tro mina kollegor så vänder det snabbt :-). Vi får hoppas det. Hur som helst så har det gått bra idag :-), många av eleverna var väldigt intresserade av Korea och hur jag har haft det.

Efter jobbet hade jag date med Youngae på Espresso House. Hon och hennes man flyttar tillbaka till Seoul på torsdag, på samma typ av korttidskontrakt som Aleks hade (eller fortfarande har). Det kändes ju klart lite skumt att träffas här, men hon verkade väldigt glad över att det fanns lite tid att träffas och jag också SÅ KLART.

Jag beställde te att dricka på fiket. Redan då började det :-). Youngae sa att hon tycker det är så lustigt att de inte gör iordning teet åt sina kunder. Det har jag inte tänkt på tidigare, men det skulle ju klart ALDRIG hända i Korea. Hon summerade det hela med "man får helt enkelt leva med att det är noll service i Sverige". Haha, det är nog sant. När vi kom upp på övervåningen och skulle sätta oss var det naturligtvis skräp på alla borden. Det har jag nog heller aldrig råkat ut för i Seoul att något bord på en restaurang eller fik inte var avtorkat. Jag skämdes nästan inför henne och fick snabbt torka av det med en servett. Är det personalen som är slö eller kunderna lite halväckliga som inte plockar undan efter sig? Hm.

Hon berättade att de haft sin längsta semester någonsin. Imy hennes man hade varit ledig i hela 6 veckor. I Korea har man väl bara 7-10 på ett år om jag vill minnas rätt, så det kan väl inte varit annat är schyst. De hade lyxat till det med en weekendresa med buss till Berlin. Detta var ett litet känsligt kapitel. Tydligen hade guiden bara pratat svenska, vilket naturligtvis innebar att de inte hade fattat ett skit. Vid ett stopp hade de fått instruktioner om att vara tillbaka vid en viss tid. Youngae och hennes man hade uppfattat tiden 1.50 pm. Tyvärr hade de uppfattat tiden fel, de skulle egentligen ha samlats 1.15. Men för att vara på den säkra sidan (tyckte de) hade de varit tillbaka redan vid halv. Men väl vid bussen möttes de av en ursinning man som läxade upp dem rejält om hur man håller tiden (15 min försenade). Stackarna, de som är så ordentliga. Hon berättade att de hade tyckt det varit så obehagligt och att hon ville be om ursäkt till alla svenskarna på bussen :-(. Ta det lugnt tyckte jag, värre saker har ju faktiskt hänt på planeten jorden.

Biffen, husse och matte var på besök igår. Jag hade lagt ut alla mina Seoul-tyger på golvet för beskådning. Biffen var inte sen med att upptäcka det. Jag mötte honom i hallen med mitt fina guldtyg i munnen. No-no Biffen! Men han är så fantastiskt söt, så man knappt har hjärta att inte gilla det :-).

Jag är nu galet trött trots att klockan inte är så farligt mycket. Om jag ska klara en timme till i vaket tillstånd så behövs mina ögon spännas upp med pinnar. Nu finns det bara en sak att göra och det är att gå och lägga sig, ställa väckarklockan på 6 och knega på imorgon :-).

En kurean i ett mörkt men roligt Malmö

Sent torsdag kväll landade jag alltså på Kastrup, glad och lite smått förvirrad. Resan hem har gått bra. Trots att jag ägnat ganska mycket tid och energi åt min packning fick jag problem på flygplatsen. De vägde min packning vid incheckningen, resväskan vägde då 20 kg, dvs inga problem. Puuh tänkte jag och glad gick jag mot säkerthetskontrollen, där blev jag stoppad av en koreansk dam som tyckte att mitt handbagage såg tungt ut och bad att få väga det. Hmm inte bra, det visade sig väga ganska mycket för mycket och hon bad mig att återvända till incheckningen. Väl där talar tjejen om för mig att jag ska betala övervikt på 10 kilo, vardera kilo 30 euro. Frasers våg verkar inte vara att lita på. Jag fick fullständig panik, det är ju för sjutton 3000 spänn. Bagaget är ju inte värt det. Så jag började snyfta fram att jag faktiskt bott i Seoul i ett halvår och att man inte kan klara sig med bara 28 kg -i hopp om att hon skulle tycka synd om mig. Det funkade, "ta ut din dator ur väskan och sen får du checka in de 10 kilorna för 30 euro". Oh yes! Vad glad man blir. Problemet var nu att jag hade datorn lös i handen och ingen väska till den. Det resulterade i att jag fick köpa en dyr väska vid "gaten". Strunt samma, det blev i alla fall hysteriskt mycket billigare än övervikten.

Jämte mig vid gaten satt 20 koreanska killar, alla såg exakt likadana ut. Svarta eller gråa kostymer, man måste ju vara snygg när man ska flyga. De verkade uppspelta över sin resa och en kille delade ut piller till alla som de skulle svälja ner. Man blir ju lite intresserad av vad det var. Jag tyckte de såg ut ungefär som koreanska popband brukar göra, kanske var de kändisar?

Väl inne i flyget visade det sig att jag skulle sitta jämte en italiensk kille ungefär i min ålder. Han var trevlig och flygrädd. Vi snackade en del med varandra och drack ett glas vin tillsammans för att lugna nerverna. Han hade varit i Korea tillsammans med sin koreanska flickvän, de bodde normalt sett i Milano tillsammans. Tjejen skulle stanna ett par veckor till hos sina föräldrar. De hade träffats när de var utbytesstudenter i Australien. Tänk var världen är annorlunda idag, folk reser, träffas och bor lite överallt.

Jag mellanlandade i Frankfurt, där slogs jag av hur sunkigt det såg ut. Helt fallfärdig byggnad på vissa ställen och incheckningstavlan var från ett annat århundrade, siffrorna var inte digitala utan snurrades fram. Det har Korea lämnat bakom sig för längesen :-).

Min lillebror mötte mig i Köpenhamn, jag blev så himla himla glad. Malmö station var verkligen öken, inga människor ute och de man såg såg konstiga ut, lika konstiga som jag gör :-). De har ju inga sneda ögon :-). Därefter tog vi oss hem till deras lägenhet. Vilket rån det är att åka taxi i Sverige, helt sjukt! Killen skulle ha 100 spänn efter en 3 minuter lång resa. Jag fattar ingenting. I Korea hade man ju max betalt 10 spänn.

Biffen mötte mig i dörren. En väldigt liten söt hund. I like! Det jag gillade mindre var att han trodde att jag var till för att leka med när jag skulle ligga och sova på golvet jämte hans hundkorg. Han hoppade i ansiktet och bet mig i näsan, varpå jag fick fullständig panik och fick ropa på hjälp. Detta trots att Biffen inte ännu är större än ett mjölkpaket. Detta resulterade i att Biffen fick bli inständ i sovrumemt.

Vid fyra på morgonen var mina ögon som pingisbollar och jag kunde verkligen inte sova mer, då var det ju lunchtid i Korea. Helt bäcksvart utanför och hällregn. Usch. Detta innebar att jag var tidigt på jobbet :-). Vad kostigt det kändes att låsa upp dörren till arbetsrummet. Det var kul att vara tillbaka och träffa alla igen, alla var jätteintresserade av hur jag haft det. Det resulterade i att jag jobbade lite och pratade destu mer, men det är väl precis så det ska vara.

På eftermiddagen fick jag hjälp med att ta mig med all packning till vår lägenhet. Det kändes bra. Men i början tycker man ju allting ser så konstigt ut. På kvällen blev jag bjuden på middag hos Elle och Fredrik, så himla kul att träffas. Jag var helt nostalgisk. Mitt i alltihop kom Ene förbi och överraskade, så kul. Vilka fina vänner man har. Efter några timmar gick mina ögon nästan i kors och jag hade i princip utvecklat dubbelseende, men det hindrade inte oss för ett kort besök på Volym på Möllan, där träffade vi Elle och Jens och lite annat folk. Jädras vad schyst Möllan är, det var såååå kul att se alla människor. Alla har så schyst stil. Här är det inga kostymer och dräkter inte!

I natt har jag sovit som en stock i en säng utan lakan, men jag hittade ett täcke i alla fall :-). Alltid något :-). Jag var inte så intresserad av att gå upp på vinden och leta, jag var mer intresserad av att bara sova :-).

Idag har hunnit med ett besök på Ica, kylskåpet gapade helt tomt. Vilken känsla att vandra runt bland alla matvaror och fatta vad det står på dem, fantastiskt! Och för att inte tala om känslan att kunna kommunicera med personalen :-). Efter att i princip inte ha lagat någon mat under ett halvårs tid ska det nu bli riktigt gött att laga mat igen! I morse åt jag ost och mörkt bröd, vad kul det är att hyvla ost. Varför är det inga andra i världen som fattat poängen med osthyvlar? Synd.

Bloggen får väl hållas öppen tills alla resenärer är hemma :-) så får jag lite tid att vänja mig av med att skriva :-).

Sweden -here I come

Nu är det färdigätit på favoritrestaurangen i Insa dingel i dong, väskorna är stängda och de sista korten är tagna. Nu återstår bara en sak och det är att säga hej då till Seoul och livet här. Det är nästan så att det kommer en liten tår. Det har varit ett kul och spännande halvår, verkligen! Hur ska jag klara mig utan my man i hela två veckor? Kommer att sakna dig massor, vi har ju suttit ihop här under många månader nu, tur att han inte dröjer så länge.



Imorgon torsdag 21.25 står jag på dansk mark och låt säga 20 minuter senare på svensk. Ska bli jäkligt gött!

Besök hos en liten familj

I eftermiddags var jag uppe hos den nyanlända familjen som jag berättade om innan. Det var jättemysigt, jag tyckte mycket om dem. Det var så hemtrevligt, på riktigt på nått sätt och därmed avslappnat. Barnen lekte på golvet, en liten kille på 6 månader och till på 6 år, så söta och jag och mamman fikade. Jag försökte tipsa om lite saker att göra här. Hoppas de får det bra här i Seoul!

Precis på kilot

Nu är väskorna så gott som packade och jag är redo för Sverige :-). Jag var precis och vägde dem, det slutade precis på 28 kilo, snacka om flyt eftersom det är precis vad man får ha. Efter att ha packat ner det sista så som dator och lite annat så blir det väl några kilon till, men om jag tar det varsamt med den lilla damen vid incheckningen ska det nog gå bra :-). Vilken lättnad.

Det stora problemet är nu hur jag ska ta mig till flygbussen, eftersom jag är helt överlastad är det nästan omöjligt att ta sig fram. Det kanske finns någon vänlig själ här som kan hjälpa mig.

I eftermiddag ska jag träffa en ny tjej som precis har kommit hit, tänkte hon skulle få allt sånt som vi annars hade tänkt slänga, så som blomkrukor, böcker, tidningar ...ja lite blandat smått och gott. Hon är gift med en ny kille på Ericssonkontoret och de har två små barn med sig hit. Får försöka presentera Korea bra, jag vet ju en del nu om staden och vad man kan göra :-). Vad jag förstått ska de stanna länge, 3 år.

Ikväll måste jag och Aleks till vår favoritrestaurang, det MÅSTE bli koreansk pannkaka, bim bim bap sista kvällen!

Big news

Nu kan jag inte hålla mig längre. BabySlivka har kommit till världen i form av en väldans söt flicka. Nu antar jag att de har hunnit sprida nyheten själva. Ska bli så kul att träffa er, längtar.

Andra stora nyheter är att lillebror med tjej har gått och skaffat hund. Det var ju inget jag hade anat, inte visste jag att lillebror är en hundmänniska, men kul är det! På torsdag ska jag få träffa honom, Biffen. Han är tydligen en mops :-). Jag känner redan att jag kommer att gilla honom. Ni får höra av er om ni vill ha hem lite schysta små hundkläder och skor, i Korea är utbudet enormt :-).

På tal om hundkläder så kollade jag lite bäbiskläder till BabyS ovan för ett par veckor sedan, men efter ett tag insåg jag att det var hundkläder jag kollade på för det var ett hål för svansen. Men ni behöver inte oroa er för att få sådana :-).

Vilka nallar!

Vad har ett halvår i Seoul resulterat i? Jo att både jag och Jessica som normalt sett inte är så förtjusta i mobilsmycken är ägare till flera stycken var. Vad har Korea gjort med mig? Upprörande. Finns det någon bot?

Det var rätt roligt, jag vet inte hur vi kom in på det, men vi pratade väl om Korea antar jag och på så sätt kom vi in på det intressanta ämnet mobilsmycken. Vi båda var överens om att det ser löjligt och töntigt ut. Samtidigt som vi båda plockar upp våra mobiler. Se på dem! Hur ser de ut egentligen? Det är ju nästan så att man får skämmas. Jessica hade fått den stora katten av sin rektor på skolan. Det händer ju bara i Korea. Inte sjutton skulle rektorerna hemma i Sverige dela ut mobilsmycken till sin personal :-), ett stort skämt.

Jessica verkar ha tröttnat ordenligt på Korea. Tydligen hade hon blivit kickad från sitt jobb, för att hon inte accepterade det nya schemat som innebar att hon skulle jobba från 8-22 på kvällen. Vilket inte är så kul. De verkar göra precis lite som de vill med en. Trist. Hon är inne på att hitta ett mer fast jobb igen som hon är utbildad för, antingen i Italien eller USA verkade det som. Vi har haft riktigt skoj idag, jag kommer sakna henne. Hon har en väldigt intressant person, hon gör verkligen det som faller henne in och vågar.

Hon berättade att hon har träffat en amerikansk soldat i Itaewon där hon bor, det är ju där den militära basen i stan ligger. Nu har hon tydligen gjort slut med honom för att hon blev så trött på militärerna i Seoul :-), hon tycker att de är på tok för många. Hon menar på att det är lite stökigt där i Itaewon och det kan jag faktiskt tänka mig. Vi har inte vara så förtjusta i det tunnelbanestoppet, men det är väl det stället man ska hänga på om man ska träffa andra västerlänningar i Seoul, så kommer man hit själv så är det ju där man nästan måste bo för att få kontakt med folk.

You need treatment

"You need treatment" sa precis hårfrisörskan som klippte mitt hår, vi får hoppas det var mitt hår hon syftade på. Jag försökte förklara för henne att saltvatten (som jag försökte skylla på) kan bidra till lite extra svintokänsla, men det kunde hon inte förstå. Så där stannade den engelska konversationen. Jädrans vad jag ska snacka med alla när jag kommer hem, det ska bli så gött att kunna snacka med lite vem som helst om vad som helst! Den lilla praktikantens engelska fungerade i alla fall lite bättre. Hon blev väldigt intresserad av mig och Sverige. Hon frågade hur lång tid det tog att åka, jag svarade 15 timmar, så långt hade hon aldrig åkt. Sen undrade hon vilket språk man snackar där? Hon trodde engelska. Drygt resa vi har framför oss, men jag har mitt lilla Nintendo jag kan spela på. Just nu är favoriten Bust-A-Move. Det är skoj och farligt beroende framkallande. Man kan liksom inte ge sig förrän man har klarat en spelomgång.

Ikväll ska jag ut med Jessica, sista träffen för oss i Seoul. Det ska bli kul. Hon verkar ha tröttnat på Korea och vill resa vidare. Det kan jag förstå, nu vill jag också det ju :-)

Nu ska jag sticka ut och köpa en väska jag har velat ha länge, det är ju faktiskt sista dagarna nu. Det är ju en relativt dålig ide med tanke på hur mycket saker vi har, en sådan ide som mina föräldrar hade tyckt varit idiotisk (med all rätt), men det är nu eller aldrig :-). Jag kan riktigt höra min världens bästa mamma säga "Men Ulrika, har du inte redan en sådan?" Men icke, det är alltid någon liten detalj som är annorlunda :-). Vad jag kan förstå kan man hänga många små väskor runt halsen vid incheckningen, de väger nog inte dem :-) haha

Uppbrottskänsla

Ja nu sitter jag här mitt i röran och försöker packa, för ett halvår sedan såg det likadant ut fast i Sverige. Då hade vi ingen aning om vad som väntade oss. Nu har jag väl lite aning :-) om vad som väntar hemma, många kära återseenden och jobb på måndag. Det ska bli väldigt kul. Trots detta är det många tankar som snurrar i huvdet. Hur kommer det att kännas att komma tillbaka? Hur kommer lägenheten att se ut? Det är knappt jag kommer ihåg, konstigt. Hur kommer det kännas att vara tillbaka på jobbet? Vad gäller jobbet så försöker jag ta det lugnt, just nu känns det ju väldigt långt borta, men det brukar ju lösa sig om man tar en sak i taget. Jag får väl sova på jobbet de första veckorna så hinner jag säkert i kapp :-).

Lillebror har förbarmat sig över mig, jag ska få sova där första natten. Det känns väl sådär spännande att komma hem själv till en tom, nerpackad lägenhet vid 10 på kvällen, jetlaggad och konstig, det är ju lite (eller snarare ganska mycket) ångest över det. Aleks ska ju stanna 2 veckor till, eftersom kontraktet löper januari ut.

På tal om ångest så råder det total panik och kaos på packningsfronten. Hela golvet är nu täckt av saker och mitt i röran befinner jag mig. Trots att vi skickat saker i omgångar hem, plus att jag förberett en väska till frakt på 20 kilo, finns det galet mycket saker kvar som måste ner någonstans. 20 kilo på flyget är ju ett skämt, nästan en förolämpning faktiskt. Det är ju för sjutton vad man har med sig när man ska åka iväg en vecka, inte ett halvår!

Hittills har jag inte vågat väga någonting. När jag lyfter upp min kära kruka som ska åka i handbagaget med mig tycker jag att bara den verkar väga 8 kilo, vad säger man.... SKIT OCKSÅ.

Fashionistas in Seoul

Läste en kul artikel om Seouls folk och mode i tidningen idag. Seouls invånare är "fashionistas", dvs de lägger ner mycket kraft och tid på hur de ser ut. Det är väl en sak som vi definitivt inte har missat under vårt halvår här, aldrig någonsin förr har man känt sig så hafsigt klädd jämte de dressklädda kvinnorna i högklackat eller männen i kostym. Ibland har jag ju dock klagat på att vissa av kläderna inte är så spännande.

Författaren menar på att modet under många år har varit centrerat till städerna Paris, Milano, London och Tokyo. Fram tills nu. Nu vänds alla ögon mot Seoul, detta tror de beror på att Tokyos mode oftast är alltför extremt för den vanlige Svensson (eller i Korea Kim eller Lee, som alla heter här). Det är då Seoul kommer in i bilden, schyst mode för vanliga människor. Så här näst sista dagen får jag väl instämma med att det finns mycket fint här :-). Det kommer att göra sig väl påmint när jag ska försöka packa mina väskor. Det får bli början på nästa inlägg.

Bilder från Vietnam

Saigon

Mui Ne

Saigon

Pga av att "5 starexpress tågets" avgång mot Saigon flyttades tillbaka 4 timmar i tiden så fick vi ju naturligtvis 4 timmars Saigon-tid som vi inte hade räknat med. Detta visade sig inte vara fy skam. Det lilla vi hann se av staden gjorde ett väldigt bra intryck, så bra att jag redan har börjat planera för en ny resa till Vietnam. Vi hade ju lätt behövt några veckor för att hinna se allt. Mekong Deltat vill jag också se, det hann vi inte heller. I Saigon finns tydligen 4 miljoner mopeder, det förklarar den megahysteriska trafiken.

Expresståget gick precis så sakta som vi hade föreställt oss. Det gick ju att springa vid sidan av tåget vissa sträckor. På en del sträckor fanns bara en tågräls, vilket så klart innebar att vi var tvungna att sitta och vänta tills norrgående tåg hade åkt förbi (där det fanns dubbel). Har man väl fått ut en räls borde det ju inte vara så svårt att få dit en ytterligare. Men det är nog på gång, för de jobbade febrilt i hettan. Utmed rälsen sprang det små barn, som ville att vi skulle kasta ut pengar till dem. Man skäms ju nästan över att sitta där och titta ut på dem. Vilken orättvis värld.

Enligt Lonley Planet så har Vietnam kommunistiskt styre med marknadsekonomi. Lite intressant kombination :-). Författaren menar på att detta blir lite rörigt ibland för vietnameserna.

I morse när vi landade i Seoul var det 7 minusgrader här, så hysteriskt kallt. Jag trivdes bättre i ett 30 gradigt Vietnam.

Pina Colada, sola och bada

Sista heldagen i Vietnam, till för en liten stund sedan var det två hela dagar kvar. I förgår bokade vi nämligen biljetter med snabbtåget (4 timmar till Ho che min), det skulle avgå kl 19.30 på kvällen. Perfekt för oss eftersom vi flyger nattflyg tillbaka till Seoul. Av en slump råkade vi gå förbi stället där vi köpte biljetterna, då skiker tjejen efter oss att de ändrat avgångstiden. Jaha säger vi, till när då? Det visade sig då att de flyttat tillbaka avgången 4,5 timme så nu går det klockan 15 istället. Ingen ordning och reda här inte. Det komiska var att första dagen då vi frågade om tågtiderna så gick tåget kl 13 och 13.30. Nästa dag gick det istället 19.30 och nu tydligen kl. 15. Just nu känns det nästan lite overkligt att tåget kommer att gå alls. Vi får se vad som händer helt enkelt. Sakta går det i alla fall. 190 km ska de hinna köra på 4 timmar :-).

I vanlig ordning har vi badat, solat och löst korsord. Idag har vi även lyxat till det med en Pina colada vid strandkanten. Är det semester så är det :-).

Vad har de andra svenskarna vid poolen haft för sig idag då? Det är ett par stycken svenska familjer eller sällskap här just nu. De är riktigta soldyrkare. Ni vet sådana som till varje pris måste ha sol på varenda liten hudbit på hela kroppen, trots att färgen kommer att åka av inom loppet av en vecka i det kyliga Sverige. För att få till det krävs det poser som ser spektakulära ut -det kan handla om att stå på ett ben med båda armarna över huvudet.

U-land

På kvällarna här i Vietnam blir det bäcksvart med jämna mellanrum, all gatubelysning och alla restauranger slocknar ett par gånger i timmen under några minuter. Tydligen finns inte tillräckligt med el för att försörja alla ställen på samma gång. Detta innebär att alla restauranger och resorter måste ha dieselaggregat utanför som de kan slå igång så fort strömmen inte kommer tillbaka, det surrar så härligt i öronen.

Aleks och jag hade ett skum kväll för två dagar sedan. Restaurangen som vi satt på slocknade precis hela tiden, så vi fick lysa med våra mobiler för att kunna se varandra. Detta gjorde att de hade enorma problem med att få fram maten till folk. Efter 3,5 timme hade vi bara fått in 1/4 dels rätt, dvs en fisk med ingenting till. Vi hade beställt fisk båda två. Vinet hade vi druckit upp och vi började bli allt mer sura. Till slut är jag riktigt irriterad och förklarar för henne att får du inte fram maten snart så måste vi gå. Då säger människan "vänta 5 minuter så kommer den andra fisken också" och det gör den, orensad med hela tarmsystemet kvar. Då reser sig Aleks upp och säger att nu får det vara nog, vi vill betala och gå. Då kommer hon fram med en låda som hon vill lägga den äckliga fisken i, alltså take away. Intressant ställe får man säga. God middag fick vi till slut på grannrestaurangen kl 22.30. Mums.

Vad har ryssarna haft för sig idag då? Jo, det har varit världens show utmed poolen. Den blonda damen och den yngre tjejen har legat i sina string-bikinis på poolkanten och poserat fram för den krafiga mannen, han har fotat dem i diverse olika poser. Mycket märkligt beteende. Helt omöjligt att inte glo, som sagt jag är glad att mina solglasögon är stora :-). En annan rysk man skällde ut restaurangpersonalen vid poolen vid lunchtid. De kom in med 3 olika rätter till honom, men han kunde inte äta någon av dem för att han hade ont i magen och hävdade att de hade kryddat maten för mycket. Jag tyckte så synd om servitören som inte förstod någonting, så hemskt. Galningen stod upp och skrek åt honom när den 3:de rätten kom in. Man behöver ju inte beställa in mat som kan riskera att vara stark om man nu mår så dåligt. Köp lite ris, ät och håll flabben, det är mitt tips.

En avslappnad tillvaro

Här i Vietnam flyter tillvaron ihop, vi började dagen med hotellets lyxiga frukostbuffe. Under frukosten fick vi ta oss en rejäl funderare på vilken dag det var, till slut kom vi fram till att det måste vara torsdag. Då har man minsann lyckats med konsten att slappna av!
Idag har vi i vanlig ordning hängt vid havet och poolen och sörplat i oss dragon fruit juice. Jag är så glad över mina stora solglagögon - med dem på kan jag ligga och spana på allt folk och fundera över vad det är för människor och vad som fört dem hit. Intressant. Idag har jag varit extra intresserad av ryssar. I Vietnam är det många många ryssar, på restaurangerna finns alla menyerna på ryska. Lite otippat. Mitt över poolen låg en rysk familj som vi såg ute igår. En kraftig man med en blond yngre kvinna, med sig har de en ännu yngre, snygg och hipp tjej. Den blonda och mannen verkar vara ett par, detta baserar jag på att blondinen under eftermiddagen har klämt finnar på ryggen på den kraftiga mannen. Big no-no! Den tredje personen kan då uteslutande vara mannens dotter (den blonda verkar på tok för ung för att vara hennes mamma). De har flashiga mobiler och ser ut att ha mycket pengar. Det vi undrat över idag är var köpkraften i Ryssland egentligen kommer ifrån, visst det är mycket folk där, men jag kan inte komma på många stora ryska företag. De var ju klart snabba med att skicka folk till rymden och så, så visst kan de. Men ändå? Det känns verkligen som att en del av dem är duktiga på att konsumera här, vilket i och för sig är bra.
I eftermiddag har vi gått utmed Mui Ne beach, en väldigt vacker strand får man ju säga. Mindre trevligt var att vi stötte på en död hund nere vid havet, stackars liten. Vad ledsen man blir, vad hade hänt med honom/henne och hur hade den hamnat där?
Ikväll har vi käkat i närheten av hotellet. Vi träffade på en tyskt äldre par som vi har snackat med. De kom från västra Berlin och vi fick en hel del snackat om gränsdragningar och murar. Vi berättade ju så klart att vi bott i Korea. Mannen hade varit i gränsområdet mellan södra och norra Vietnam. De var ju intresserade av Vietnams historia eftersom de själva tillhörde Vietnamkrigets generation.
Efter en juice nere vid havet är det nu dags att sova. Aleks är rolig, redan vid frukosten på morgonen säger han att längtar till frukosten nästa dag. Aleks är ett stort fan av frukosten här (jag med). Bara 8 timmar kvar :-)

---

Express yourself instantly with MSN Messenger! MSN Messenger

Klant vid strandkanten

Tisdagen spenderades precis som måndagen, på stranden. Tack vare den koreanska solkrämen har vi lyckats slippa att bränna oss, hittills i alla fall. På eftermiddagen bestämde vi oss för att ta en öl i poolbaren. När vi ska gå därifrån en timme senare skriker en kille efter oss "Ni glömde era badkläder här". Svenskar! Det är i och för sig inte de första vi såg. När vi landade i Ho Che Min var jag helt till mig, så många västerlänningar överallt. Det kändes ju lite som att komma hem :-). Konstig känsla när man precis landat i ett litet asiatiskt land. På ett sätt kändes det inte som att vi tillhörde dem just denna gång, bara för att vi flög ut från Korea. Men det är ju ingen annan som vet. Läskligt börjar vi identifiera oss med koreanerna eller :-).
Det jag skulle komma till innan när jag gick och hämtade de kvarglömda badkläderna var att jag naturligtvis började att snacka med svenskarna. Jag frågade dem när de hade kommit hit och var de kom ifrån. Några sekunder senare får jag tillbaka samma fråga. Jag svarar att vi tillfälligt bor i Korea och därför kom direkt från Seoul. Vad lustigt säger tjejen, min lillebror bor i Seoul och jobbar för Samsung. Aleks och jag i kör "heter han Gustav?". Ja svarar hon. Gustav har vi varit ute med några gånger under hösten. Så sjukt, här sitter vi i en liten håla utmed den
vietnamesiska kusten och stöter på folk som har kopplingar till människor vi lärt känna i Korea. Helt galet, vad den stora världen kan vara miniliten ibland. De var trevliga! Kanske stöter vi på dem igen.
På kvällen käkade vi på en vietnamesisk restaurang och provade det lokala vinet. På menyn fanns krokodil, orm och sköldpadda och lite andra godsaker. Vi fegade ut och beställde in skaldjur. Det var två andra svenska sällskap där. Nu får man börja passa sig vad man säger :-). Svenskar lurar bakom hörnet.

I skrivandets stund sitter vi nere vid stranden. Jag har precis gjort bort mig igen, i vanlig ordning. Jag var precis uppe på gatan och köpte apelsiner, dessa skulle jag skölja av under duschslangen vid stranden tänkte jag. Jag hade problem med att få igång kranen så två killar hjälpte mig. När jag skulle stänga av kranen vred jag naturligtvis på den, men istället för att stänga av den så aktiverade jag igång duschen...så jag blev ordentligt duschad ovanifrån med alla mina kläder på. Killarna som hjälpte mig hade naturligtvis jättekul åt mig. Kul att man kan glädja sin omgivning lite. Så nu sitter jag alltså i en dyblöt tröja och kjol. Men det är ju varmt så man ska ju inte klaga över småsaker. Aleks första fråga "Varför var du tvungen att tvätta apelsinerna, är inte det lite lustigt?" Ja kanske, men de var ju smutsiga :-). Känner mig som Mr C i Pink panter :-)

I Vietnam -med rumpan bar

Efter en 14 timmar lång resa med buss, flyg och taxi var vi till slut på plats vid Mui Ne beach i Vietnam. Mui Ne beach har av aftonbladet utsetts till en av de 5 vackraste stränderna i asien - we like.Vi landade i Ho Chi Min - Saigon igår eftermiddag, eftersom det inte gick några bussar på eftermiddagen och pga att snabbtåget skulle ta ordentligt många timmar fanns alltså bara ett alternativ kvar - taxi. Alla taxibolag på flygplatsen hade samma pris upp till Mui Ne, 75 usd. Alla var även rörande överens om att det skulle ta 4 timmar. 4 timmar att åka 20 mil tyckte vi lät mycket. Nu förstår vi. Trafiken i Vietnam är hysterisk. Det var den mest galna trafik jag upplevt (tillsammans med Egypten). Mopeder överallt, plus bilar och lastbilar och en extremt dålig väg för att få kallas High way 1. Nåväl det gick bra. Fem timmar tog det. Vi höll varandras händer hela vägen för allt kändes ju mycket bättre då. Dessutom fick Aleks avstyra en extremt idiotisk omkörning. Vi satt alltså på helspänn hela resan och kommenterade trafiken, det var det enda vi kunde göra. Nu funderar vi på att ta expresståget tillbaka, eller snarare snigeltåget. I efterhand undrar man om det verkligen var så galet eller om det helt enkelt är vi som blivit äldre och mer försiktiga. Trots att trafiken var galen var det kul och spännande att åka igenom Ho Chi Minh. Jag får erkänna att jag blev lite förvånad över hur fattigt det verkar vara i Vietnam, hela resan utmed kusten, kantades av små hus med rödbrun sand. Toaletten som vi stannade vid var bara ett hål i marken och så fick man ta skopor med vatten för att spola. Vid stoppet var det massa små barn som sålde bananer, efter att ha stöttat lokalbefolkningen har vi nu mängder med bananer. När vi väl kom fram möttes vi av ett fantastiskt välkomnande. Vi togs nästan emot som kung och drottning :). En man tog våra väskor och gav oss var sin citrondrink, därefter visade de oss huset där vi skulle bo. Igår var det så mörkt att det var svårt att se, men vi såg i alla fall de vackra palmerna utanför vår balkong. Imorse vaknade jag av att solen sken in i rummet. Jag var tvungen att rusa ut på balkongen för att se så att palmerna och stranden var på riktigt. Det var det! Det verkar som att vi har hamnat i paradiset helt enkelt.
Idag har vi häckat under ett parasoll och läst böcker, vi har druckit coco-nut juice ur
kokosnötter :), man kan inte annat än att le.

Nu i eftermiddag skulle vi gå en promenad på stranden. Det blev en kort promenad. Jag lyckades på något sätt trassla till mina flip-flops, så jag drog dit ordentligt i stentrappan vid stranden mitt framför alla kite-instruktörer. Nu sitter jag uppe i lägenheten med öm rumpa och en lite småsårig tå och tycker lite synd om mig själv. Det är ingen anledning till oro i alla fall, det gick bra!

Jag har haft enorma problem med min bikini idag. Allt badande i poolen under hösten har gjort att badbyxorna har töjts ut och blivit enorma. Idag har vi fått spänna upp dem med hårgummiband på båda sidorna. Trots detta åkte de ner i en jättevåg. Så nu har jag ofrivilligt visat baken för en okänd badande man, som skrattade gott. Tur man inte är kändis :-). Jag måste kanske försöka hitta ett par nya imorgon.

Solkräm och ett avsked

Igår besökte T & E gränsen till Nordkorea. Det pågick inga fredssamtal under fredagen så de fick besöka alla rum och alla utsiktsplatser som fanns med på agendan. Tyvärr råkade de ut för samma dåliga guide som Ubbe och Kaisa hade. De borde verkligen försöka hitta andra arbetsuppgifter till honom. De var väldigt nöjda med utflykten. Vi kan ju bara instämma, det är ju väldigt spännande att få uppleva. Det är lätt att glömma bort konflikten när man går runt här i stan, men när man är där så känns det ju verkligen i magen -att det är på riktigt, 55 år efter krigsslutet råder fortfarande bara vapenstillestånd.

Själv spenderade jag lite tid i gymmet, jag har fortfarande de muskulösa armarna från JUMP på näthinnan :-). Därefter var tanken att jag skulle ge mig ut på jakt på solkräm. Det kan ju låta som en trist och rutinmässig uppgift, men i Korea kan de mest tråkiga uppgifterna förvandlas till spännande. Först ska man ju försöka få damen inne på apoteketet att förstå vad man är ute efter, sen ska man få tag i rätt grej.

Koreaner är ju livrädda för solen, så här kör de bokstavligen sunblock, det innebär solskydd 500 eller liknande. Det är inga solstrålar som går igenom där inte! Skämt å sido, den lägsta faktorn som jag lyckades få tag på igår var 25. Det är ju ändå kul att få lite sol på sig när vi ska till stranden. Nu har vi 35 och 25 med oss, det blir säkert bra för vi är ju rätt vita.

Vid fyratiden var T & E tillbaka i Insa-Dong och då väntade Jogno-Tower och Top Cloud på oss. Vi beställde in var sin öl där uppe som vi drack under tiden skymningen la sig över storstaden. Det är verkligen fantastiskt fint att sitta där uppe och spana ut över staden med alla dess skrapor och ljus. Det är nog oslagbart den bästa platsen i Seoul. De var stormförtjusta så klart, de blir alla! Vid sjutiden dök Aleks upp ungeför samtidigt som jazzbandet. Vi lyssnade en liten stund, därefter stack vi och käkade på Outback. Vi var alla rörande överens om att vi var sugna på kött, det kan man verkligen bli här ibland.

Den övre bilden är tagen ut över Seoul uppe från Jogno-Tower, den undre är tagen ut över Nordkorea. Snacka om kontraster. Det är rätt mycket som hinner hända på 50 år. Kommer ju bli en smärre chock för nordkoreanerna när gränsen öppnas, om den nu gör det.

Nu är klockan fyra på eftermiddagen här och vi har precis sagt hej då och vinkat av T & E. Innan vi lämnade av dem vid bussen hann vi med ett snabb besök på tehuset här i Insa-Dong. Vi har haft skitskoj, jag saknar dem redan. Jag gillar verkligen inte att bli lämnad. Tur jag har Aleks vid sidan :-). Om sju timmar landar de i Bangkok, med nya spännande äventyr framför sig. Och nästa gång vi ses blir ju i Sverige! Vad konstigt det känns.

Igår bokade jag om min hemresa, jag har börjat inse att jag inte kan landa söndag natt för att hålla lektioner måndag morgon den 21:e -inte så realistiskt. Nu landar jag istället lokal tid kl. 22 i Köpenhamn torsdagen den 17 januari, då kan jag åka och hälsa på alla på jobbet och packa upp mitt skrivbord på fredagen innan och så har jag helgen att ta igen mig på. Det blir nog bättre :-).

Ikväll ska vi packa och smörja in oss i solkräm, haha skojar bara. Packa i alla fall, solkrämen får vänta till imorgon. Hej då Seoul och istället hej Vietnam...måtte solen skina där.

Bye bye lekis

Helt otroligt, men nu är sista arbetsdagen för mig i Korea avklarad. Det känns rätt bra faktiskt. Jag har filmat de söta kidsen idag, tyvärr fattade nog inte alla att det var sista dagen för mig -många sa "see you next week", nä tyckte jag, men de är ju rätt små. De har ju ingen aning om vilken veckodag det är ens, så det är väl lite mycket att begära av de små liven att veta vad en (ny) vecka innebär. Idag gissade de på att det var söndag, trots att vi övat på veckodagarna i en månad nu. Det jag försöker få fram är att de saknar tidsuppfattning.
Nu tackar jag för mig och lämnar över till den vältagliga kanadensaren -good luck.

I eftermiddag har vi varit i Myeng-Dong och kollat in den hysteriska shoppingen. Det blev en ganska kort shopping idag. Vi pallade inte riktigt helt enkelt. Sen ville vi ju ha Erik på gott humör med oss hem :-). Han hade för säkerthets skull med sig en bok som han skulle kunna läsa på ett fik, men han hann aldrig riktigt med det. Tesse hade med sig ett par saker hem i alla fall. Jag gjorde några tappra försök till lite inköp, men börjar faktiskt att tröttna på det hela nu. Känns som det mesta ser likadant ut.

Ikväll har vi fått uppleva riktigt häftiga saker. Vi har varit och sett en föreställning som heter JUMP. Det var en kampsportsshow -martial art show. De var sjukt vältränade och duktiga på att slåss och kicka. Jag riktigt längtar ner till gymmet nu efter att ha sett alla vältränade armar. Ni vet människor med full kroppskontroll, riktigt imponerande. Ingen av oss fyra här kan väl skryta med en total kroppskontroll. Känner mig mer som spagetti.

Tesse och Erik ska upp i ottan imorgon, DMZ väntar på dem. Vi hoppas att de skickat en bättre guide denna gången, som inte skämtar om att bli "pat" och självklart hoppas vi på att de får gå in i förhandlingsrummet. God natt folk.

Att fotografera

Tesse & Erik är nu tillbaka i Insa-Dong, en kamera rikare. Numera fotar Erik allting han ser. Visst är det kul att öva sig på att fokusera? System ska det vara.

De var hur nöjda som helst med både inköpet av kamera och med tempelpromeraden som de gick i förmiddags. Som sagt, det är kallt här nu, så det gäller att pälsa på sig. Det märks ganska stor skillnad mellan staden och parken, så fort man kommer bort från höghusen kyler det på ännu värre, vilket de fick erfara när de besökte templet idag.

Jag har sprungit som en liten tok nere på löpbandet nu i eftermiddag, det gäller att vara fit när man ska vara snygg på stranden :-). Kanske lite sent att göra någonting åt det nu, musklerna hinner väl inte titta fram tills söndag :-).
Rätt hemskt, det är en tjej som springer hela eftermiddagarna där nere, det kvittar vilken tid man kommer ner, hon är alltid där. Det ser ut som ett springande skelett. Har funderat länge på om jag ska säga till nere i receptionen, men de vet ju antagligen om att hon inte mår helt okej, de är ju där och kollar läget med jämna mellanrum. Hon äter inte frukost heller, hon går in och tar en bulle som hon alltid lägger i väskan. Jag har försökt ta lite kontakt med henne, men det är svårt för hon gillar inte att snacka. Det enda jag vet om henne är att hon är från Australien.

Om en liten stund ska Aleks vara tillbaka och då är det korean barbeque som väntar.

Vi är spända av förväntan i dessa tider. Ene och Markus väntar baby Slivka och vad vi kan förstå så kan bäbisen faktiskt komma när som helst nu....

Back in business

Ja ha, då var det 2008 och nytt år. Det var ju lite spännande att få fira in det nya året på andra sidan jordklotet. Nyårsdagen fördrevs på svenskt vis, dvs med att inte göra någonting (det är så jag brukar göra i alla fall). Det största projektet vi gav oss på var ett besök på Pizza Hut för att käka pizza. Det var gott. Kvällen fördrevs tillsammans med Helan & Halvan, Aleks och mina nya (eller snarare gamla) favoriter. Tesse har ju inte svårt för att dra på smilbanden så hon var igång redan vid första scenen.

Innan vi somnade bestämde vi oss för att boka hotell i Vietnam. Nu är vi bokade på ett hotell som står under rubriken "Top End" i Lonley Planet, det kan alltså inte bli så mycket bätte. Man får ju passa på medan det fortfarande är billigt :-). Nu längtar jag till vårt hus på stranden, nu minsann ska det badas och solas.

Idag var det jobb som vanligt. Näst sista dagen på lekis. När jag kom dit idag satt det en blond tjej i receptionen och väntade på mig -den nya engelska läraren. Hon gick brevid mig idag och ska göra det även imorgon. Jag visste inte att de hade hittat någon ny, men det var ju bra.

Vi körde väl lite olika stil antar jag. Jag gillar ju min stil bättre (så klart) :-). Det som jag inte gillade var att hon skrattade åt barnen när de försökte prata. Ibland blir man så jäkla trött på engelsmän och amerikaner, de har det oförskämt lätt hela tiden. De bara babblar (och fort) utan att tänka på att det faktiskt inte är första språket för alla länder i världen. Engelskan är ju jättesvår för de små koreanerna. De kan ju knappt sitt eget alfabet, så man får ju ta det försiktigt med dem och ha förståelse för att det är svårt. Hånskratt borde vara strängt förbjudet. Hon skrattade åt mig också för den delen. Det var något ord hon tyckte jag uttalade roligt. Det tror jag säkert.

Hon tillhörde den gnälliga delen av jordens befolkning och klagade obefogat på allting. T ex klagade hon på hur kallt det är, samtidigt som hon gick med sin vinterjacka vidöppen. Då tänker man (jag i alla fall), knäpp jackan ditt lilla pucko. Först efter det kan man få klaga. Sen var hon hungrig (trots att vi bara jobbar 2 timmar), naturligtvis tyckte hon att det var jobbigt att jobba (2 timmar), sen hade hon hade inte gått upp så här tidigt på flera månader (vi börjar kl 10) då tänker man ju...KOM IGEN TJEJEN, man kan ha det värre än vad du har det. Dessutom tyckte hon att koreansk mat smakade förfärligt, vad gör du här?

Jag tror att Tesse & Erik har varit på tempelvandring idag (det var planen när vi gick och la oss igår i alla fall). Nu tror jag de befinner sig vid Youngsan, Digital market. De tänkte nämligen köpa kamera, det har visat sig vara billigare här. Och om en liten stund ska jag möta dem vid den amerikanska basen, för att hämta deras biljetter till DMZ. De åker dit på fredag.

Nytt år

Igår kväll gick alltså årets nyårsfest av stapeln, precis som i Sverige, men med åtta timmars förskott. Vi visste ju inte riktigt vad vi kunde vänta oss, till en början visste vi ju inte ens om de firar det västerländska nyåret alls. Nu vet vi, det gör de!

Någon gång i febuari firar de nyår igen (enligt lunar calendar), det är årets största helg här i Korea, det vill säga med flest lediga dagar för det koreanska folket. Men festligeheter är ju kul så har man möjligheten att fira många gånger så är det ju bara att passa på :-).

Innan de västerländska festligheterna började tog vi ett varmt bad nere i poolen. Det är grymt kallt här just nu, igår hade vi minus 10 grader. Så man behövde tina upp kroppen.

Därefter var det fördrink och snacks hemma hos oss. Förrutom T & E fick vi besök av två gäster till, nämligen Aleks svenska kollega Stefan och hans japanska flickvän, Yuki. Yuki hade med sig japansk Sake (risvin) som vi fick provsmaka. Inuti flaskan fanns två guldkorn, den som fick de i sig skulle tydligen granterat bli ännu snyggare. Trevligt. Dessutom hade hon med sig riskakor, tyvärr var väl ingen jätteförtjust i dem pga märklig konsistens. Men väldigt gulligt att vi fick chansen att smaka och prova.

Vid 8.30 hade vi bokat bord på en italiensk restaurang, där vi fick riktigt schyst mat och käkade vår medhavda koreanska tårta. Igår fick Tesse välja vilken tårta vi skulle köpa. Tesse gillar efterrätter :-). Koreanerna är verkligen gulliga. Inga problem att ha med sig egen efterrätt, de erbjöd sig till och med att förvara en i kylen till oss.

Vi hade fått höra av Aleks kollegor att det skulle vara raketer och inringning av det nya året utanför ett tempel här i stan (i närheten av där vi bor), så vi bestämde oss för att sticka dit. Vi hade blivit förvarnade om att det skulle vara mycket folk och att man skulle ta det försiktigt.
Minsann, de hade rätt. Det var galet mycket folk. Det är ju svårt att säga hur många, men med tanke på folkmängden i staden kunde det kanske varit en halv miljon?

Först tyckte vi ju det kändes väldigt häftigt, men efter ett tag drabbades jag nästan av panik. Folk bara tryckte på och det gick inte att andas. Bakom oss hade en koreansk man sin lille son med sig, vilket är idiotiskt. Där ska inga barn vara. Han fick till slut upp honom på axlarna, för pojken höll ju på att klämmas ihjäl. Någon människa trampade av mig ena skon, så helt plötsligt hade jag bara en sko. Det fanns ju ingen möjlighet att böja sig ner, så jag fick hoppa runt på en fot. Till slut kände jag i alla fall skon med foten och fick tag på den igen, ett smärre mirakel för jag hade tappat hoppet om att återse den. Ingen höjdare att vara skolös när det är minus 10 grader. Efter detta gjorde vi allt för att ta oss ut ur folksamlingen och det gick fint! Skönt.

Därefter var vi ju otroligt sugna på att ringa till Sverige och önska gott nytt år. Tidskillnaden är ju klart lite märklig ibland. Fest och nyår här, och så har det inte ens börjat hemma i Sverige. Men det hindrade ju inte oss.

Efter 12-slaget tog vi taxi till Hongik University och sjöng karoke, naturligtvis till vårt favoritställe -Prince Edward. Stjärnhimlen inne på toan är oslagbar, även de rosa mikrofonerna. Perfekt början på 2008! 2008 ska bli ett bra år, visst!

Sådana här roliga mössor bär koreanerna nu när det är kallt ute. Den här härliga giraffen fick jag låna en kort stund av en korean :-). Man skulle ju helt klart haft en egen.

I morse vid klockan 8 vaknade jag av att den koreanska telefonen ringde, tjejkompisarna hemma ville ju så klart önska gott nytt år, igen. Haha kul.

GOTT NYTT ÅR!