Uppbrottskänsla

Ja nu sitter jag här mitt i röran och försöker packa, för ett halvår sedan såg det likadant ut fast i Sverige. Då hade vi ingen aning om vad som väntade oss. Nu har jag väl lite aning :-) om vad som väntar hemma, många kära återseenden och jobb på måndag. Det ska bli väldigt kul. Trots detta är det många tankar som snurrar i huvdet. Hur kommer det att kännas att komma tillbaka? Hur kommer lägenheten att se ut? Det är knappt jag kommer ihåg, konstigt. Hur kommer det kännas att vara tillbaka på jobbet? Vad gäller jobbet så försöker jag ta det lugnt, just nu känns det ju väldigt långt borta, men det brukar ju lösa sig om man tar en sak i taget. Jag får väl sova på jobbet de första veckorna så hinner jag säkert i kapp :-).

Lillebror har förbarmat sig över mig, jag ska få sova där första natten. Det känns väl sådär spännande att komma hem själv till en tom, nerpackad lägenhet vid 10 på kvällen, jetlaggad och konstig, det är ju lite (eller snarare ganska mycket) ångest över det. Aleks ska ju stanna 2 veckor till, eftersom kontraktet löper januari ut.

På tal om ångest så råder det total panik och kaos på packningsfronten. Hela golvet är nu täckt av saker och mitt i röran befinner jag mig. Trots att vi skickat saker i omgångar hem, plus att jag förberett en väska till frakt på 20 kilo, finns det galet mycket saker kvar som måste ner någonstans. 20 kilo på flyget är ju ett skämt, nästan en förolämpning faktiskt. Det är ju för sjutton vad man har med sig när man ska åka iväg en vecka, inte ett halvår!

Hittills har jag inte vågat väga någonting. När jag lyfter upp min kära kruka som ska åka i handbagaget med mig tycker jag att bara den verkar väga 8 kilo, vad säger man.... SKIT OCKSÅ.