Hongik University dagtid

Igår eftermiddag stack Anna och jag till Hongik University. I lördags när vi var ute så såg vi att det fanns många schysta och annorlunda klädbutiker, så ett besök där dagtid var helt enkelt ett måste. Gatorna var mycket riktigt fyllda av små mysiga klädbutiker så det fanns massor att kolla på och köpa om man ville. Klädpriserna är väl ungefär som hemma (kanske lite billigare), men det roliga är ju att kläderna är annorlunda än de där hemma och att utbudet är enormt. Det gäller att ta det lugnt, för det finns så mycket som är fint och som man gärna skulle vilja ha....

Vi stötte på en man igår som hade en hel lastbil full med det frigolitliknande snackset som man får när man beställer öl i Seoul, som han sålde. Om det är någon som är sugen och intresserad av att köpa, så är det bara att höra av sig. Vi har ju kapacitet att ta mycket eftersom det inte väger någonting.

Det är väligt populärt med karoke i Korea. Det är tätt mellan ställerna i stan där man kan sjunga, men i Hongik är det extra tätt. Prince Edward som ni ser på bild är ett av ställerna. Man hyr helt enkelt ett litet rum och står där inne och sjunger.

Efter allt strosande på stan fick vi pausa och vila på ett cafe för att smälta alla intryck. På restaurangerna här så finns det oftast en ringklocka där man ska ringa när man vill beställa, som ni ser mitt på bordet framför Anna. Första veckan här fattade inte Aleks och jag det, så vi satt som två fån och tyckte det var konstigt att vi aldrig fick beställa.

Vid sjutiden orkade vi inte mer och bestämde oss för att ta tunnelbanan tillbaka hem. Hongik är ju som sagt populärt kvälltid så mängden människor som vällde upp ur tunnelbanan när vi försökte ta oss ner går knappt att beskriva. Jag var helt överväldigad, det är nästan lite hissnande att tänka på alla människor som finns. Man blir ju så nyfiken, undrar vart alla är på väg och vad de gör???!!!

Ikväll (fredag) är det "Club night" i Hongik, det innebär att man betalar ett inträde sen får man gå in på alla klubbar i hela området. Det är tydligen bara en gång i månaden, så vi får se om vi pallar.

Igår kväll bestämde vi oss för att försöka fixa lite käk hemma. Vi tog en kort liten tur ut till en mataffär som jag hittat (som är lite billigare än alla 7eleven) på vägen dit hittade vi en liten gumma som sålde grönsaker, så himla schyst. Vi kom över potatis, sallad, squash och massa groddar. Vi var grymt nöjda när vi stegade hemåt. Antagligen står hon på samma ställe varje kväll, så nu vet vi vart vi ska gå i fortsättningen.

Det verkar inte vara några problem med mitt visum, så antagligen sticker vi till Taipei i Taiwan på tisdag nästa vecka och kommer tillbaka hit på söndag. Det ska bli spännande. Världens högsta byggnad finns där "Taipei 101", ser fram emot ett besök där. Det finns en högre byggnad i USA, men man kan tydligen inte åka ända upp i toppen, så Taipei 101 är det högsta man kan komma.

Aleks (och kanske jag ) på TV

På Seoul Drama Awards i söndags filmades det ju hej vilt överallt. Vi tänkte inte så mycket på det, men igår när Aleks kom till jobbet så var det flera stycken som hade sett honom på tv därifrån. Kul va?

Mok-Dong, lilla Amy och visaproblem

Idag har jag besökt ett nytt koreanskt lekis. Som jag berättade igår fick jag en lapp med en koreansk adress om jag skulle visa för taxichaffören när jag anlände till Mok-dong, men som alltid blir det ändrade planer. Igår kväll ringde en tjej på min mobil och presenterade sig med sitt engelska namn Amy, hon jobbar på lekis nummer två och ville möta mig på tunnelbanan. Koreanska tjejer verkar sjukt fnittriga. Jag vet att jag själv var extremt flamsig när jag var yngre, men det här tar verkligen priset. Hon skrattade sig igenom hela vårt samtal igår (seriöst) och när jag frågade vilken av alla 10 "exits" jag skulle ta som finns på tunnelbanan så fullkomligt exploderade hon av skratt. Tydligen skulle hon möta mig på perrongen. Idag när jag satt på tåget ringde hon igen och ville beskriva hur hon såg ut och dessutom ville hon veta vad jag hade på mig. Rätt knäppt tänkte jag, antagligen skulle hon känna igen mig utan att veta vad jag har på mig eftersom jag antagligen är den enda icke-koreanen på tåget, men man vill ju inte verka otrevlig så jag beskrev vad jag hade på mig.
Jag fick syn på en liten donna i högklackat som stämde in på beskrivningen och mycket riktigt var det hon. När vi hälsade började hon fnittra igen, kanske av nervositet, vad vet jag???!! När vi väl kom dit fick jag träffa rektorn på skolan. Hon verkade trevlig, men kunde tyvärr ingen engelska heller. Amy började att få problem att översätta vad som sas så vi fick hämta en fjärde person, som tydligen också undervisar i engelska att översätta. De bjöd mig på majssoppa och kaffe :-), jag var sådär sugen på majssoppa vid 9.30 på morgonen men det var ju bara att försöka svälja. Det verkar ju bra att de har ytterligare en engelsklärare utöver Amy, för hennes engelska var väl inte helt klockren. Vi gick runt och kollade skolan, mitt första intryck var att det var lite mer oorganiserat och stimmigt, men vi får se. Det kanske blir en succe. Jag börjar på tisdag nästa vecka och ska ha 4 klasser med bara 6-åringar.

Det blir nog inget Taiwan för oss nästa vecka. Jag får inte lämna Korea med det visumet jag har nu, eller lämna får jag ju klart men inte komma tillbaka in igen och det vore ju lite synd. Vi måste försöka fixa ett kort som säger att jag ska få komma in igen. Sekreteraren på Aleks jobb verkar veta hur man ska göra, men det tar 10 dagar innan man får kortet. Lite segt, men det är ju viktigt att jag får ett sådant kort!

Nu ringde precis Jeff (rekryteringskillen), ändrade planer igen. Nu vill rektorn på skolan inte ha engelskundervisning hemma. Lite stökigt kan man tycka, efter att ha tjatat om det i ett par veckor.

Vakna på fel sida i Korea

Jag var på dåligt humör redan när jag gick ut från hotellporten imorse, ni vet så som det bara är vissa dagar. Naturligtvis spöregnar det när jag kommer ut och här regnar det aldrig lite kan jag lova. Trots att jag hade lyckats få med mig ett paraply så lyckades jag bli dyngsur på de 100 metrarna jag skulle gå till tunnelbanan. På tunnelbanan hamnar jag jämte en man som har bestämt sig för att göra sin morgongymnastik på tåget (man kan tycka det är en udda vald plats med tanke på trängseln som råder i tunnelbanan), jag fick ducka och böja mig åt sidan för att inte bli nerslagen. Jag blev mer och mer irriterad eftersom jag hade tänkt läsa och förbereda mig för jobbet, vilken dåre! Naturligtvis glömmer jag mitt paraply på tåget och får gå i regn till lekiset. Härligt! Väl där ska jag ha de minsta som bara är 4, som tur väl är har jag bara dem en gång i veckan :-). De var fullkomligt sjövilda idag. Jag gjorde desperata försök att försöka få dem att sitta ner allihop på samma gång, men så fort jag hade fått ner en så var det någon annan som hade rest sig och börjat springa runt. De började riva ner grejer från skåpen och allt möjligt. Allt detta efter att jag försökt introducera djur och djurnamn för dem. Jag hittade ett spel förra veckan med kort på djur, som jag trodde skulle vara bra. Ett kort med bakdelen på djuret, ett kort framifrån och tanken är att de ska para ihop dem rätt. Jag var tydligen helt fel ute, det var allderles för svårt. De fattade ingenting, de bara slet korten från varandras händer och när de var trötta på det började de springa runt. Puh!
Jag tar tacksamt emot tips på vad man kan göra med dessa små vildar :-)

Efter att jag slutat bad jag att få tala med rektorn, eftersom hon har frågat om jag vill undervisa hennes barn. Det gick inte alls bra, jag visste ju att hon inte kan engelska men jag tänkte ändå att vi skulle kunna kommunicera på något sätt, lite grann i alla fall. Men icke. Vi stod där inne på hennes kontor, hon pratade koreanska och jag engelska. Det enda det samtalet ledde till var att vi fick ringa Jeff, rekryteringskillen. Nu visade det sig att det inte är hennes barn utan någon annans barn, jag är alltså mer förvirrad nu än jag var innan.

Imorgon ska jag börja på ett lekis till. Jag har fått en lapp med en text på koreanska som jag tydligen ska lämna till en taxichafför när jag anländer till Mok-dong station imorgon, så får vi hoppas han tar mig till rätt ställe, tänk vilket spännade liv man lever. Nu ringde precis Aleks, han ska evenuellt jobba i Taipei i Taiwan 3 dagar nästa vecka, i sådana fall åker vi båda två och stannar över helgen där (onsdag-söndag). Det kanske inte är fel att få fira sin 29:e födelsedag i ett nytt land :-) Nu kanske jag är tillbaka på rätt köl igen....

Seoul Drama Awards 2007

När vi var ute och gick häromdagen så såg vi att de höll på att sätta upp en jättescen mitt på Seoul Plaza, så vi gick fram och frågade vad som skulle hända. De berättade för oss att Seoul Drama Awards skulle gå av stapeln söndag kväll. Naturligtvis var Aleks och jag bänkade när det hela startade kl 19. Det var en häftig upplevelse med massor av folk. Mäktiga dansuppträdanden och naturligtvis kända koreanska artister. Det är lite som att en ny värld öppnar sig för en. Själv är man ju mest van vid västerländska artister och ibland tänker man ju korkat nog att de skulle lyssna på samma saker här, men här är det ju naturligtvis helt andra saker som gäller, koreanska och asiatiska artister. Då inser man ju plötsligt hur begränsad sin egen lilla värld är och hur lite man vet.

Vi fattade ju inte så mycket egenligen, men vissa saker är ju uppenbara. Tjejerna fullkomligt vrålade när vissa koreanska killar uppträdde så det var ju lätt att fatta vilka som var populära :-). När vi var iväg på rafting utflykten så stannade vi på ett rastställe och där spelade de korensk discomusik som föll mig i smaken direkt så jag köpte två skivor som jag har lyssnat på repeat sedan dess (Aleks börjar tröttna), men ni vet hur jag är! Hur som helst, igår kom det in ett band på scen som började spela och vilka är det???!! Jo, naturligtvis bandet på min diskoskiva :-).

Sista uppträdandet var vid 21 och då "entrade" Koreas motsvarighet till Timbuktu. Guud vad vi hade roligt! Det vita strecket pekar på Timbuk! Jag hoppas ni ser hur lika de faktiskt är.

Efter att allting var slut samlades massa människor för att se artisterna komma ut och det var ett väldigt liv. Det var ju massor av poliser där för att hålla ordning på folkmassorna, men det konstiga är hur lydiga och skötsamma alla är, de behöver bara säga att folk så gör de precis vad de säger. Tyvärr så fattade ju inte Aleks och jag vilka som var kändisar och vilka som bara var vanliga koreaner, snacka om att man är vilsen!

Hongik University

Moonyang

Igår kväll var vi ute tillsammans med ett par kollegor till Aleks, vi åkte tunnelbanan till ett område som heter Hongik. Där finns massor med restauranger, barer och uteställen. Det är mycket ungdomar där tack vare universitetet som finns där. Många av barena är väldigt speciella och häftigt inredda. Sådana ställen som man saknar i Sverige. Vi konstaterade att antagligen fanns det mer affärer och klubbar på en av gatorna i Hongik än vad det gör i hela Lund. Vi började kvällen på Moonyang, ett litet ställe som var väldigt mysigt. Sen tog vi en runda på stan och stötte på Club Saab, där de har Saabs logga vid ingången och självklart en splajs ny bil utanför också. Vi såg massor av västerlänningar på Hongiks gator, mer än vad vi sett under hela första månaden, det är visst där alla hänger. Kvällen av avslutades vid tvåtiden och vi tog taxi hem helt slut. Taxibilarna kör fort, 80 knyck på 50-väg, men de är väl vana vid Seoultrafiken. Man måste vara på hugget när man åker taxi för ibland fattar de inte vart de ska köra en och när man själv inte heller vet (vilket oftast är fallet) så blir det lite jobbigt. Nu har vi i alla fall en lapp med hotellets adress på koreanska, det är bra.

Seoul by night

Igår kväll stack Aleks och jag till Outback Steakhouse för att fira in helgen. Efter att ha ätit koreansk bim bim bap i några dagar så blir man sugen på kött. Bim bim bap är ris blandat med grönsaker toppat med ett stekt ägg obs. att ingredienserna måste blandas ordentligt innan man börjar äta. Detta är koreas nationalrätt om jag fattat det rätt och det är väldigt gott, men som sagt ibland blir man sugen på kött. Outback Steakhouse är en australiensisk kedja och jag antar att den uppkommit i takt med alla australiensare som är här för att lära ut engelska. Vi har varit där en gång tidigare och då gjorde vi misstaget att beställa var sin rätt, men man får så mycket mat så det finns inte en chans i världen att kunna äta upp det. Igår var vi kloka nog att dela på en rätt och det var väldigt gott. Jag hoppas ni ser på bilden att jag har blivit koreansk flicka, numera trippar jag runt i högklackat.

Sen tog vi en sväng på stan för att kolla in nattlivet. Bilderna säger väl mer än ord så ni får kolla in dem. Vi gick även en sväng nere vid floden (inte den floden man badar vid utan en liten konstgjord flod som går genom stadskärnan).

Som ni kan se på bilden här så öppnar de uteservering mitt på gatan i bilfilerna nattetid. Så alla som är intresserade av att bli påkörda kan ju slå sig ner och käka kvällsmat.

Tack vare Aleks kompis Sutte hade vi fått kännedom om hur floden uppkom och byggdes innan vi kom hit. Han hade nämligen sett och spelat in ett program på Discovery om Seoul som handlade om hur restaureringen gått till, innan 2003 så gick det en eleverad motorväg där och floden var igentäppt pga av att den var så förorenad på 50-talet. Men ibörjan av 2000-talet bestämde de sig för att riva motorvägen och ta fram floden, rena den och bygga ett trevligt litet promenadstråk utmed floden för att förbättra stadsbilden och det gjorde helt klart susen. Det är alltid massor av folk som är där. Kostymgubbar som badar fötterna på lunchen :-)

Att slippa städa

Här på hotellet har vi städhjälp varje dag. Självklart har vi ju tid att plocka undan efter oss, men faktum är att det har varit riktigt skönt att slippa städa. Vi brukar diska i alla fall, det känns lite fånigt att de ska behöva stå och diska efter oss. Någon gång har vi glömt att göra det innan vi gått, men då är allt diskat och tillbakaställt när man kommer tillbaka. Nästan lite för lyxigt, man får inte vänja sig vid det.

Vissa dagar så har det ju inte behövts städas, första veckan försökte jag förklara det för städpersonalen men pga kommunikationsproblemen som råder här så förstår de inte det. Ibland duschar vi nere vid poolen och då får man ren handduk där, så vissa dagar har vi inte ens använt handdukarna på rummet och då känns det ju rätt meningslöst att de ska byta dem. Några timmar senare brukar deras chef ringa till rummet och fråga när de ska komma. I början försökte jag ännu en gång förklara att det behövs inte, men nu har jag gett upp det eftersom det är mycket enklare, så "Klockan 3 går jag ut, då kan ni komma...."
Seoul är visst den stad i Asien som använder mest vatten per invånare, vilket inte är så bra. Så jag gillar inte tvätthysterin med handdukarna.

Det är likadant om man sätter upp skylten "Don't disturb" då ringer städpersonalen till rummet och frågar när de ska komma :-)

Det är ganska jobbigt att ha personal här inne på rummet för de är alltid så nervösa och springer runt. De vill ju så klart inte störa, men det är ju ingen fara.

Snett har blivit rakt...

För alla er som tyckt det varit jobbigt att ligga ner och läsa bloggen kan jag nu glädjande meddela att alla bilder numera står rakt upp. Ta er en titt!

35 grader varmt, då måste man bada...

Den senaste veckan har det varit upp emot 35 grader och soligt på dagarna, så det är svettiga dagar i storstan. Den fuktiga luften har börjat lägga sig och istället är det klart och varmt, vilket är mycket bättre även om de höga temperaturerna också är rätt påfrestande. För en själv som inte jobbar så mycket är det okej, men Aleks och hans kollegor har det varmt på jobbet. De har tydligen ingen ordentlig AC på kontoret heller, vilket såklart är lite jobbigt. De har varnat för värmeböljan i tidningen att man helst ska hålla sig inne, så det är nog varmare än vad det normalt brukar vara för den här tiden på året.

Eftersom det var strålande väder så begav Anna och jag oss ner till Han River (den stora floden som flyter genom stan) efter jobbet. Utmed floden finns inhägnade utomhusbad med bassänger. Anna och hennes pojkvän Mattias har varit där förrut, men för mig var det nytt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det hela, men det känns ju minst sagt konstgjort att ligga på asfalt och sola (och hårt) för att sedan gå i och bada tillsammans med hundratals/tusentals andra i en pool. Det var ändå väldigt skönt att få lite strand- och badliv. Jag hade fullt upp med att spana in alla badande koreaner. Alla tjejer är väldigt piffiga och extremt smala så jag kände mig verkligen klumpig. Vi hade ganska roligt åt att alla tjejer har högklackat och bikini på sig när de glider runt utmed bassängen. Det är inga låga klackar kan jag lova. Jag smygfotade ett par skor när en tjej var i och badade. Solkrämshysterin har jag redan berättat om, men här var det mer oljor så att de skulle se glansiga ut. Av någon anledning fick man inte bada i poolen om man inte hade badmössa, vårt första dopp fuskade vi, men då blåste de i visselpipan direkt och vi fick gå upp. Som tur väl var så hade Anna med två badmössor så att vi kunde hoppa i senare igen. Med jämna mellanrum blåste badvakterna i sina visselpipor och när de gjorde det var alla tvungna att gå ur bassängen, varför vet jag inte, men sen tio minuter senare var det folk i igen....

Tunnelbanan hem var smockfull med folk, ungefär så mycket som maximalt går in skulle jag kunna tänka mig. Rusningstiden hem från jobbet är väl som värst runt 6-tiden.

Igår kväll var vi ute och käkade med Anna och Mattias på resturangen på hotellet, där får man gaffel och kniv när man äter, det var riktigt skönt att äta på "västerländskt vis", men idag är jag redo för pinnarna igen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med alla mina småjobb. Det känns lite jobbigt för jag vill ju inte välja fel och missa något som kunde varit bra. De har ringt från internationella skolan igen och vill att jag ska vara där några dagar i början på september som mattelärare på high school. Jag är sådär sugen, jag är ju ingen kung på matte direkt och jag kan tänka mig att eleverna är rätt duktiga. Om jag ska göra det måste jag vara ledig tre dagar från dagiset och det vet jag inte om jag vill heller för då kanske jag blir av med det jobbet. Jag vet ju inte hur ofta jag blir inringd som vikarie, det är det jobbiga och man har ingen aning om vad det är för ämne......

Hittills har jag bara försökt avvakta och se vad som händer, men någon gång kommer man ju till en punkt när man måste välja antagligen. Jag har fått fler timmar på dagiset dessutom timmar hemma hos rektorn med hennes barn. Hm...

Seoul art museum

Idag har Anna och jag besökt Seoul art museum. De skiftar utställningar där hela tiden, de har aldrig någon permanent. Nu ställde de ut Monet, lite komiskt att åka till Korea för att se en fransk konstnär. Hur som helst var utställningen bra, mycket landskapsmotiv med olika ljussättningar. Vi kollade igenom utställningen på kanske 45 minuter och då upptäckte vi att det inte fanns mer att kolla på. Att ett konstmuseum i en sådan stor stad som Seoul kan vara så litet, märkligt med tanke på att allt annat är enormt. Vi tog en fika innan vi begrav oss iväg hemåt Insadong. Anna jobbar ihop med koreanska flickor och igår berättade hon att de hade varit chockade över att Anna hade åkt till jobbet utan solkräm ansiktet, tydligen tar de solkräm varje dag även om de inte ska vara ute, för annars får man faktiskt rynkor :-). Jag har sett flera stycken som är helt vita i ansiktet, men bruna på kroppen så det verkar som de är förståndiga att skydda ansiktet!

Ikväll har Aleks och jag varit ute och käkat på en italiensk restaurang, det var gott. Det finns restauranger i vart enda hörn där vi bor så man kan gå till olika varje kväll. Rekryteringskillen från lekiset ringde ikväll. Tydligen vill rektorn på skolan att jag ska komma hem till hennes familj och läsa engelska med hennes två barn en gång i veckan. Vore kanske kul.

Här bor vi

Bidrag från Aleks: Vår utsikt är rakt österut, höger på bilden. Dvs vår utsikt är rakt in i det vita huset till höger, 20 m bort. 5 personer i receptionen jobbar just nu frenetiskt på att vi skall få flytta, dom skall bara kolla något först med någon annan som är ansvarig för det andra.

Att paxa en plats mha av systemkameran och att klara sig utan hårskum

Vi hade en rätt kul konversation med de andra svenskarna här om att koreaner verkligen är vänliga. Vi är alla överens om att man på fullt allvar kan paxa ett bord på en restaurang med sin systemkamera utan att någon människa här skulle få för sig att ta den. Helt otroligt, hemma hade den väl inte varit kvar många sekunder. Det är heller inga problem att gå med handväskan helt öppen, det är ingen som tar något. Man kanske inte ska utmana ödet för mycket ändå, det finns ju trots allt risk att man blir besviken. Någon elak korean borde det ju finnas någonstans.

På bilden kan ni se Aleks sitta jämte ett gäng "chilis" som någon lagt ut för att torka på gatan, och se det är ingen som tagit dem!

Ni som känner mig väl vet att jag de senaste låt säga femton åren har använt skum i håret. Naturligtvis hade jag laddat upp med ett par flaskor som jag hade packat ner i resväskorna. Jag berättade i ett tidigare inlägg att vi hade övervikt på vägen hit och att en väska fick åka med frakt. Problemet var att mina skumflaskor hade hamnat i den väskan och där fick inga tryckbehållare åka, så de hade plockat ut dem ur väskan. Snyft.

Nu har den enda flaskan som jag hade med mig tagit slut och jag har letat och letat efter hårskum här i Korea, men de verkar inte så intresserade av att använda det (vilket egentligen är bra). Däremot kan man hitta andra sjuka hårprodukter såsom äggvax, ölinpackning och tomatinpackning, äggplantinpackning. De gillar "matiga" hårprodukter. Aleks har också fått slut på sitt kladd till håret och jag föreslog att han skulle köpa en "matig" produkt, vilket han inte var så pigg på, så han får fortsätta leta. Glädjande nyheter är i alla fall att jag nu har hittat skum på 7eleven. Jag kanske i och för sig ska ta tillfället i akt att bli skumfri :-). Vad skulle man göra utan 7eleven? Det är förresten där vi får handla vår mat. Det är den enda butiken med någon form av mat i som ligger i närheten. Det är inte så lätt att veta vad man ska handla här. När vi äter hemma så äter vi antingen nudlar, soppa eller pasta blandat med tonfisk, gott va? Jag inser nu att vi måste försöka bättra oss, men det här fenomenet med att helt plötsligt inte kunna laga mat när man är utomlands känns bekant. Ni förstår att vi äter mest ute....

Frukost får vi på hotellet, tydligen kostar den 150 kr per dag/per person, vilket är ett stort skämt. Jag tänker på hur mycket goda saker man hade kunnat köpa för 300 kr. De serverar rostat bröd, marmelad, yogurt, ägg, sallad. Ibland blir man lite trött på frukosten och längtar efter mörkt bröd och svenskt pålägg. Det fina är att de serverar mycket frukt vår favorit är vattenmelon, vilket vi äter enorma mängder av varje dag, mums.

Att nysa och spotta

Jag höll på att få panik på tunnelbanan i morse. Folk bara nyser rakt ut utan att hålla för näsan och munnen, det känns som fågelinfluesan bara yr omkring =). Själv har jag precis lyckats bli bättre från förra veckans förkylning och vill inte bli likadan igen. Dessutom satt det två personer nära mig som satt och petade i näsan, så himla äckligt. Först försökte jag titta bort, men de verkade aldrig sluta och då övergick jag till metoden att blänga surt, men det var ingen som brydde sig om det. Man undrar ju om det bara är ett fåtal lite sviniga personer eller om det faktiskt är ok? Nu när jag ändå är igång måste jag berätta en sak till...en kväll när vi var ute och käkade på resturang (faktiskt på samma kväll & ställe där en började röra runt min mat) var det en tjej som satt vid sitt bord och drog "snorlorskar" som hon sen spottade i en servett vid bordet, det är ju också helt vidrigt. Jag glömde visst bort att berätta det, antagligen för att incidenten med maten var mer chockartad just då. Första och sista gången jag skriver om sådana otäckheter, lovar! För det kan ju inte vara någon höjdare att läsa...

De har anställt en ny tjej på lekiset som jag fick träffa idag, hon är korean men har pluggat i Canada så hon pratar bra engelska. Det var riktigt skoj och snacka med henne. Hon ska också lära ut engelska, det hade ju varit jättebra om vi kunde sammarbeta eftersom hon pratar koreanska, eller de kanske tänker kicka mig nu??? =) följetång fortsätter....

Här i Korea är de helt besatta av utbildningar, helst ska man ha 2-3 stycken och dessutom ska man helst ha spenderat någon termin utomlands. Så "korean-canadensan" som jag berättade om står nog högt i kurs. De som jobbar här på hotellet pratar väldigt bra engelska allihop, vilket naturligtvis är jätteskönt och bra, så antagligen har de också flera utbildningar och har pluggat utomlands, men det låter nästan lite som over-kill för att vara receptionist??!
Den senaste tiden är det många koreaner som har blivit avslöjade för att ha fejkade examina, i tidningen har man kunnat följa flera kända koreaner som erkänt att de bluffat. En känd kvinnlig universitetsarbetare erkände i förra veckan att hon gått på en fejkad examen i 30 år "hela mitt liv har varit en lögn", trevligt!

Utbildningshysterin går ju naturligtvis hand i hand med att vara duktig i skolan, jag antar att det var därför den lilla killen som hade "fuskat" med sit-ups:en blev hyperstressad i fredags. Där körde de med ett poängsystem för varje lektion, du hade 5 markeringar när lektionen startade. Hade du missat att byta om du var du direkt nere på 4, om man pratade samtidigt som läraren så är du nere på 3 och så vidare, då blir det svårt att få ett bra betyg. Hård disciplin är alltås a och o. Rektorn berättade för mig att de hade problem med trötta elever under dagarna, detta på grund av att många av dem tar extra läxhjälp fram till 10 på kvällarna, så de är helt slut på dagarna och de händer att de somnar i bänkarna.

Rapportering från Seoul Comic Festival

Idag har vi besökt Seoul Comic Festival, men ni som besökt Malmö festivalen har antagligen haft roligare. Det var ett stort område där de ställde ut serier och sålde serietidningar. Vi hade antagligen fått ut mer av det hela om vi hade förstått någonting, men det var inte mycket på engelska. Det fanns dock en avdelning av utställningen (erotik) där en tjej pratade engelska. Hon berättade om utställningen för oss. Tydligen är det väldigt populärt bland koreanska tjejer att läsa serier med bara män för då deltar de båda på lika villkor, det vill säga kvinnan är inte underlägsen mannen.

En kille ritade karikatyr av oss båda, det var rätt skoj att få ett koreanskt serie-porträtt av sig själv. Vi blev rätt snygga båda två tycker jag, Aleks är ju rätt fräck i grönt hår.

Som gångtraffikant har man det inte alltid det så lätt i Seoul, bilarna har första prioritet hela tiden. Det innebär att man får vänta riktigt länge innan det slår om till grönt om man ska korsa en gata. Idag han vi in och kolla lite affärer innan det slog om.

I Seoul finns inga stora hundar bara små pudlar och andra små golvmoppar. Idag har vi sett lustiga saker, de gillar att färga öronen och svansen på sina vita pudlar. Det ser helt sjukt ut. Idag har vi sett en lila och en blå hund, galet eller hur? Undrar om hundarna känner sig snygga?
På vägen hem käkade vi på en japansk restaurang. Här lägger de alltid notan på bordet när man beställer, vi gillar verkligen det! Det är hur schyst som helst att slippa sitta och försöka få kontakt med servitören. Man tar sin nota och betalar den vid dörren när man känner för att gå. Något för Sverige kanske!

Det är alltid mycket folk som jobbar här, men det är ju bra att de sysselsätter sin befolkning. Ibland fungerar det ju bra som i exemplet ovan, att det är en person som står vid dörren och bara tar betalt, men ibland blir det ju sjukt ineffektivt. På hotellet där vi bor är det ett helt gäng som jobbar i receptionen och frågar man om något är kanske inte den personen som är ansvarig för just det området där och då måste man vänta.
Jag klippte mig här för ett par veckor sedan och då var fyra pers inblandade. En hälsade mig välkommen, hjälpte mig med rock och ett skåp för värdesaker, en tvättade mitt hår, en klippte mig och slutligen den fjärde som fönade håret. Sällan man blivit så ompysslad! De borde verkligen ha rekordlåg arbetslöshet.

Nu ska vi ner och träna och ta oss ett kvällsdopp i poolen.

En visuell blogg..

Som ni kan se finns det nu möjlighet att se lite bilder härifrån. Jag har lagt till bilder under en del gamla inlägg, så om ni är intresserade får ni helt enkelt klicka er igenom inläggen och leta efter bilderna. Bra initiativ Fredrik & Sara!

River rafting på Dong Hang river

Idag har vi varit iväg på ett riktigt ordentligt äventyr. Redan för två veckor sedan annonserade Fraser (där vi bor) om utflykten och nu i veckan anmälde vi oss. Jag var först lite skepstisk, det lät otäckt med forsande vatten och Korea, men det visade sig vara en riktig hit!

Bussen lämnade hotellet redan vid sju i morse och några timmar senare var vi framme efter att ha åkt i väldigt kuperad och vacker natur. Det var kul att komma utanför staden lite grann. Vi har ju transporterat oss ganska långt i veckorna, men aldrig utanför stadsgränserna.

Väl framme fick vi ta på oss flytvästar, hjälmar och plastskor. Jag hade som vanligt problem att hitta hjälm som passade mitt lilla huvud (alltid samma problem när det gäller huvudbonader). All personal där var i stort sett engagerad för att få fatt på en som inte ramlade av.

Vi var nio personer i varje gummibåt plus instruktör. Först fick vi intruktioner om hur vi skulle göra. Jag måste erkänna att jag var rätt skraj innan vi kom iväg, jag började tänka på hur hemskt det skulle vara om jag hamnade under båten. De första partierna var ganska branta och med stora forsar, men intruktören var otroligt skicklig. Efter det första partiet fick han hela båten att välta så vi hamnade i vattnet allihop, men det var ganska skönt för då visste man att det skulle vara ok om båten välte på riktigt. Vi hade jätte roligt och det var mycket spännande. Vi träffade ett annat tyskt par som var med i båten som var jätte trevliga. Kanske potentiella framtida vänner.

Instruktören var lite förtjust i oss svenskar, eller kanske framför allt i mig. Så mot slutet fick jag ett special uppdrag; att leka Titanic, dvs stå längst fram i båten med armarna rakt ut, medan de andra tog oss ner för floden (Aleks fick förstås hålla mig, annars hade jag nog flugit iväg som en vante). Hur som helst så jag hann inte stå där så länge innan han hade knuffat i både Aleks och mig i vattnet.

När vi var tillbaka på land blev vi bjudna på lunch och vet ni vad ???!!! Jag hittade min första potatis. Mums, den finns med på bild! Dagens lunch bestod annars av kycklingsoppa, ris och rostat sjögräs. Potatisen hittade jag först på slutet, det är däför det ser lite oaptlitligt ut =) Men jag tyckte det var bäst att föreviga detta ögonblick.

Det tog väldigt lång tid att åka tillbaka, närmare bestämt 4 timmar. Nu har vi fått erfara bilkö i Seoul och det är ingen hit. 1,5 av dessa 4 timmar var innanför stadsgränserna. Vi tog en paus efter någon timmes resa, alla hade fattat att det var paus utom Aleks och jag. Vi vaknar upp helt förvirrade av att bussen är inne på busstvätt och det är ingen annan kvar i bussen, man kan tycka att någon borde tipsat oss om att kliva av.

Måste bara berätta en sjuk grej. När vi hoppade av bussen här mitt i stan står en av killarna från jobbet där, alltså en av gympalärarna från igår. Helt galet, hur stor är sannolikheten ? 1/20 miljoner =)

Nu är vi som sagt hemma och lite smått möra, så vi tar nog det lugnt ikväll.

Puh..gympalärare

Nu har jag äntligen klarat av gympalärarrollen som jag blev utsatt för. Vilken dag alltså, jag gav mig iväg redan halv sju för att vara säker på att jag skulle vara i tid. Jag kom fram precis på utsatt tid, kvart i åtta.

Väl där blir jag presenterad för de som jobbade på institutionen. Det visade sig att det är fyra killar i 35års åldern och två kvinnor, en lite äldre och så hon som jag hoppade in för. Första klassen började kl. 8 så jag fick snabba instruktioner om vad jag förväntades göra. Alla skulle fys. testas. Det innebar att de skulle ligga på golvet utmed en rak linje och på befallning göra sit-ups, armhävningar och någon övning där man skulle mäta vigheten i ryggen tills de stupade eller blev uppmanade att sluta. Sist men inte minst skulle jag mäta avståndet mellan huvudet och golvet med en linjal när de sträckte sig upp.

De första klasserna jag hade sammarbetade jag med en av killarna och han var rätt trevlig och hjälpsam så det gick bra. Under eftermiddagen skulle jag jobba ihop med den äldre kvinnan, men hon var verkligen hemsk, jag hade inte velat gå i hennes klass. Hon gick runt med en linjal och puffade till alla och diskade dem om de inte hade 90 graders böj i armarna när de gjorde armhävningar. Herregud tänkte jag, jag är inte säker på att jag hade klarat göra en sådan armhävning. Tur att jag slapp visa. Jag tyckte så himla synd om en liten kille, hon diskade honom för att han hade fuskat enligt henne, en kompis hade hållt hans fötter när gjorde sit-ups. Han kom fram till mig och frågade om han fick göra om dem en gång till (jag hade ju sagt ja), men hon sa tvärnej! Han var rädd att han skulle få betyget sänkt på grund av det. Jag viskade till honom att han skulle prata med sin riktiga lärare på måndag och fråga om han inte kunde få göra om det. Hoppas det är en vänlig själ.

Personalen på skolan verkar riktigt trevlig (de flesta alltså), alla kommer fram och hälsar och pratar. Det var väldigt skönt att kunna prata engelska hela dagen. Men det kommer bli tufft om jag helt slumpmässigt ska hoppa in för folk i alla möjliga ämnen.

Imorgon har vi anmält oss till River rafting, ska bli spännande äventyr. Vi har känt oss lite dåliga båda två, men hoppas vi är ok imorgon.

Nu händer det grejer

Eftermiddagen har varit väldigt skoj, Anna och jag har gjort stan kan man säga. Vi började med att kolla in Lotta Young Plaza, en stor galleria i mitten av stan där det helt enkelt finns kläder, kläder och kläder. Syd koreanska tjejer verkar vara fåfänga, minst sagt. De har tånaglar med alla regnbågens färger, högklackat, gärna klänning och självklart en perfekt make-up. Även om jag normalt sett brukar se rätt feminin ut (tror jag) så känner man sig nästan maskulin här. Inne i gallerian idag kunde man bara sätta sig ner och välja ett motiv så fixade de ens naglar på studs, inget för någon av oss (maskulina typer), men kul att kolla.
Efter att vi tröttnat på stan bestämde vi oss för att ta oss upp till Jogno-Tower och till Sky-baren på 33:e våningen, där drack vi var sin öl för 80 spänn (skitdyrt om man jämför med gatpriserna) och den var god kan jag lova. Vi fick dricka i vita krus, på utsidan stod det "Top Cloud" som resturangen heter, det var som att vara i himlen =) och vi hade världens bästa utsikt över staden.

Väl hemma ringer det på mobilen, samtal från den internationella skolan. De vill att jag ska jobba som gympalärare imorgon. Han säger att gympaläraren är sjuk på fm, men att han antagligen kommer att må dåligt på em också, konstig sjukdom tänker jag (strunt samma), så förbered dig på en heldag. Glatt tackar jag ja. Efter att jag lagt på undrar jag vad jag har gett mig in på, jag gympalärare!!??? och hur ska jag reda ut situationen, men det brukar ju lösa sig. De enda intruktionerna jag fick var att ha på mig träningskläder, ha gympaskor och att infinna mig där 7.45. Jag hoppas verkligen att de kommer berätta för mig vad jag förväntas göra (här räcker det väl inte att lattja med frukterna), jag får verka vara kung på gymmet. Det innebär att jag måste åka härifrån 06.30 senast. Hm... Dags att sova

En utdragen kofta

Kidsen var rätt roliga på jobbet idag. 5-åringarna håller på att öva på frukter och grönsaker och de är ganska exalterade över det. Alla frukter man kan tänka sig finns avbildade i plast, så idag höll jag upp dem en efter en och de säger namnet. Eller sa och sa, de fullkomligt vrålade ut namnen och alla försökte överrösta varandra. Gud tänkte, jag det här flippar ur fullständigt, men det är ju kul att de är så engagerade. Mitt problem är ju att jag inte kan säga till dem att sluta skrika eftersom de inte fattar så mycket på engelska, så idag började jag med den trevliga metoden att slå i bordet. Hur som helst, efter skrikandet bytte vi lek. Jag svepte in plastfrukter i min kofta och sen var tanken att de skulle känna på den och lista ut vilken frukt det var som var gömd, men det blev bara ännu värre. De tyckte ju att det var jätteroligt och alla ungar kastade sig över min kofta och började dra i den. Jag ser i panik min stackars kofta bli längre och längre och påbörjar ett räddningsarbete, jag får bända loss barnens händer för att få loss den. Puh...
Jag har bara två långarmade tröjor med mig hit, men jag får väl köpa in ett par till om det går för vilt till.

Tacka vet jag 6-åringarna, de är väldisciplinerade. Deras koreanska lärare slår händerna mot huvudet och skriker "Attention", då sätter sig alla ner på sin plats. Jag får ta efter den metoden.

Det är lite jobbigt, för varje gång jag kommer till jobbet så tjatar de om att jag ska börja på ett likadant ställe till och jag vet inte om jag vill det ännu. Jag vill kolla om det kan bli något på det andra jobbet samtidigt som jag vill kolla om jag kan komma med på koreanska, jag förklarar detta gång på gång men det verkar inte gå in (det här samtalet har hållt på en vecka nu).

Jag blev ganska irriterad på tunnelbanan hem. Det var några tjejer som pekade på mig hela färden och sa USA. Man känner ju sig ganska uttittad redan som det är när man rör sig ute, eftersom ingen annan ser ut som en själv. Det känns ju inte direkt bättre när folk pekar på en och skrattar. En del kan vara charmiga och nyfikna, men dessa typer var bara irriterande. Det är kanske min jobbiga förkylning som talar, lättretad!

Det stod om demonstrationerna i tidningen idag. Det var tydligen flera tusen ute och demonstrerade, de vill att nord och syd ska förenas. Hade varit häftigt att vara här den dagen det händer, för att jag antar att det händer någon gång.

Nu ska Anna och jag ut och se om det händer något på stan.

Independence day, Nord korea och att gå på bio

Idag (onsdag) är det helgdag här i Korea pga Independence day, så vi är lediga båda två. Vid lunchtid gav vi oss ut på stan egentligen för att leta efter en biograf (hade tänkt gå på bio ikväll), men väl ute på stan var det massor av spännande grejer på gång. På gatorna kom det jättekonstiga bussar åkande med galler för fönsterna. Vi trodde först att det var fångar som transporterades. Jag försökte snacka med en tjej och fråga vad det var frågan om och vad som transporterades, men eftersom hon kunde inte ett ord engelska så vi fick inte svar på frågan, utan strövade vidare. Längre fram var det massor av sådana bussar och flera hundra poliser. En journalist från en nyhetskanal kommer fram till oss och ville filma oss. Äntligen någon som pratar engelska och kan förklara lite grann, det var tydligen demonstrationer mot Nord Korea och mot kommunismen. Tyvärr kunde han inte svara på varför det var galler på fönstren på bussarna, men vår nya teori är att det var bussar som poliserna trsp i för att slippa bli attackerade.

Varje dag i dagstidningen här så handlar det om relationen mellan syd och nord och det är väldigt spännande att följa. Vad jag har förstått så var norra delarna under kommunismländernas beskydd och södra delarna under amerikanskt beskydd efter andra världskriget. Innan dess var ju Korea ockuperat av Japan. Det var i detta läge efter andra världskriget som Koreakriget bröt ut (1950 ?) och landet delades i två delar. Här verkar det som att endel ser det som USA:s fel att det är uppdelat i två stater. För några år sedan var det tydligen stort förakt mot amerikaner här i Seoul och bara man var vit så räknades man som amerikan. Nu verkar det inte vara så längre, istället verkar det som att många koreaner sätter stort värde på utlänningar och de har ett stort intresse av att lära sig engelska och att plugga/bo utomlands.

Det är tydligen jätte stora översvämningar i Nord Korea just nu, så bristen på mat är ännu större än vad den varit. Det hade varit väldigt intressant att åka in i Nord Korea, men man får ju bara åka in där med guider och då man blir ju bara visad vissa saker. För att komma till Pyongyong (som är huvudstaden där) måste åka in från Kina. Från Syd Korea kommer man bara in i ett bergsområde och där ser de olika sidorna precis likadana ut, tydligen ska det vara väldigt dyrt. Vi ska försöka ta oss till DMZ (demilitarised zone), där soldater från syd står ansikte mot ansikte mot soldater från nord och bevakar respektive sida. Det är i denna zon alla samtal mellan syd och nord pågår.

En kväll här såg vi ett väldigt intressant reportage om Nord Korea och det som facinerade oss mest var en otroligt stor byggnad, som är ett ofärdigt hotell som finns mitt i Pyongyang, ett riktigt spökbygge. Tydligen fanns det aldrig pengar att bygga klart det. Kolla google earth om ni är intresserade och sök fakta på nätet.

Nu har vi hunnit med vårt första biobesök här i Korea. Det var en spännande upplevelse. Det tog en bra stund innan vi lyckades köpa biljetter och en mängd människor hann erbjuda sin hjälp till oss två förvirrade själar. Det fanns ingen information på engelska alls och vi undrade ju så klart vilka filmer som gick och när. Tillslut fattade vi att varje film hade ett nummer på biografen och genom att följa det numret fick man veta när filmen gick. Bra! När filmen skulle börja och vi skulle gå in uppkom ett nytt problem, hur får vi veta vart vi ska sitta. Vi hade tur och träffade en amerikan i rulltrappan upp. Så klart ett våningsplan för varje film, hemma får vi ju in några stycken salonger på varje plan, men här är allt STORT. Amerikanen förklarade att det finns en karta utanför varje salong där man kan leta upp sitt tecken. Bra!

Filmen var sjukt otäck, jag satt mest gömd under min kofta hela filmen (men den var ändå bra). Zodiac, kolla om ni vill.

Allt för idag. God natt!

Dongamun market

Jag har spenderat eftermiddagen på en helt hysterisk plats, med en enorm mängd av saker och människor. När jag kom fram till "Dongamun shopping complex" (en av de fyra marknadsplatserna) insåg jag direkt att jag fick nöja mig med ett av husen. De fyra första våningarna var bara fyllda av tyger. Jag skojar inte när jag säger att det kan ha varit mellan 150-200 tygbutiker på varje våningsplan. Jag bara gick och gick...det tog aldrig slut och man funderar på vem som köper och syr alla dessa tyger.
På femte våningen var det bara smycken och pärlor. I like!
Där stannade jag nog i 1,5 timme och kollade och nu fattar man var alla örhängen och smycken hemma kommer ifrån (på riktigt!!!). Det mesta var sådant som man själv sätter ihop efter eget tycke och smak, så det var väldigt billigt. Mycket grejer kände man igen, bla blommorna från pilgrim och sånt. Helt snurrig på intryck tog jag tunnelbanan tillbaka hem. Får se om jag kan få med mig Aleks dit någon dag. Jag antar att han inte är så intresserad av pärlorna, men vi får kolla in elektronikhuset. Så får jag spara pärlorna tills jag får tjejbesök.

Imorgon är det Independence day här (helgdag) så vi båda är lediga, schyst.

Luftfuktaren

Det är inte så lätt att vara vän med vädret här just nu. På dagarna är det runt 30 grader och extremt fuktigt, så där ni vet så att håret blir helt lockigt och man blir anfådd bara man tar ett steg. Vi hoppas att det ska svalna av i september. Hur som helst, inomhus är det oftast AC och kylskåpskallt. Detta gör att kroppen utsätts för konstiga temperaturskillnader så man känner sig helt tjock och konstig i halsen. Igår kväll fick Aleks för sig att AC:n här i lägenheten gör att luften blir så torr att hans näsa flippar ut så han drog igång luftfuktaren som man kan fylla med flera liter vatten. Visst har vi många bra och nödvändiga produkter i vår lägenhet???!!! När vi skulle gå och lägga oss såg det ut som det brann i sovrummet så mycket ånga hade den hetsproducerat, så nu har vi nästan samma luftfuktighet inomhus som det är ute....

Efter en vecka utan pengar på mobilen lyckades jag äntligen fylla på den igår. Jag blev så lycklig!Pengarna tog slut när jag skulle ringa till Sverige, vilket visade sig vara svindyrt. Jag hann bara prata i ett par minuter innan det bröts. Sedan dess har jag gått in i alla mobilbutiker jag har stött på och frågat om de kan hjälpa mig, men som jag berättade tidigare så hänvisar de bara mig till ett annat ställe. I söndags rann det fullständigt över för mig när jag återigen blev hänvisad ett annat ställe, Aleks såg min desperation och fick be en kille från en butik att gå med oss och visa butiken där det skulle fungera. Egentligen har jag ju inte så många jag kan ringa här, men bara vetskapen om att jag absolut inte kan blev till slut för mycket. Den senaste veckan har jag haft tre mobiler i väskan när jag gett mig ut. Aleks svenska jobb telefon för att kunna ringa i nödfall, min koreanska för att kunna ta emot samtal och min egna svenska för att kunna lyssna på musik när jag pendlar :)
Folket här tror kanske man är stenrik när man sitter och flashar med alla telefoner. Förresten, våra svenska telefoner ser ganska omoderna ut i jämförelse med deras. Många har tv-antenn så de kan kolla på tv från mobilen i tunnelbanan, ser ganska kul ut.

Idag är jag ledig från lekiset, så jag hade tänkt att åka till Dongamun market. En jättestor marknad där det ska finnas ALLT, som är uppdelad i olika teman. Sammanlagt har jag fattat det som att det är fyra skrapor fyllda med marknad. Då tänker man på vår stackars planet och vem som ska köpa alla grejer??? Det är ju ångesten med storstan, allting här är ju uppbyggt kring konsumtion. Ok, det är bäst att jag ger mig av innan jag har övertalat mig om att det är en dålig ide.

Mycket människor och en papperskorg

Idag har vi varit i en byggnad som heter Building 63, som ligger precis jämte den stora floden Han river här i Seoul. Vi hade läst om att det skulle finnas många roliga aktiviteter där som 3D-bio och undervattensvärld. Det var tydligen många andra som också gjort för det var extremt mycket människor där. Både Aleks och jag drabbades av panik där inne för det gick inte att röra sig och alla knuffades och skrek, det kändes som att en tredjedel av hela stan var där (dvs 7 milj). Efter en timme hade vi fått nog efter att försökt ta oss igenom Sea World, som för övrigt var fullständigt djurplågeri med djur som fick simma i jättesmå bassänger. Den här verksamheten har vi nu stöttat med 100 kr var.

Därefter bestämde vi oss för att ta oss till ett lugnare ställe. Det blev Dunkin Donats :) vi var de enda gästerna, härligt! Aleks beställde in kaffe av en expedit som höll på att fnittra ihjäl sig. Småtjejer i det här landet har en förmåga att kunna fnittra något extremt när de blir nervösa och den stackarn kunde inte ett ord engelska, så jag antar det var där skon klämde.

Glädjande nyheter, vi har nu hittat en papperskorg utanför hotellet!

Högt upp

Idag fick jag äntligen komma upp i Seoul Tower! Det var riktigt schyst utsikt och man inser ännu en gång att staden är sjukt stor. Färden upp var dock lite smått ansträngande, det är fortfarande väldigt, väldigt varmt och fuktigt så för varenda steg man tar så dunkar det i huvudet. Vi lyckades till och med lokalisera Fraser Suites uppe från tornet.

På tal om höga höjder så skulle vi få se en annan lägenhet här i huset idag med lite bättre utsikt än den vi har nu för ett ev. byte, men den lägenheten visade sig vara mycket mindre än den vi har nu och har samma husfasad mitt över sig (fast förskjuten 5 meter). Jag fattar inte ens varför de ville visa oss den, det är ju ingen bra ide att byta ner sig. Däremot gick vi förbi en riktigt schyst lägenhet på tillbakavägen med två sovrum och balkong. Men den har vi nog ingen chans på.

På vägen tillbaka käkade vi middag på en koreansk restaurang. Vi har nog inte berättat så mycket om maten här, men allt vi har fått hittills har varit gott och vällagat. Problemet varje gång när vi käkat ute är att de ger en så himla mycket mat så det går aldrig att äta upp den. Idag bad vi om att få ta med oss resterna hem, det känns dåligt att maten bara ska slängas (ps vi serveras ingen frukost på hotellet på söndagar :)).
Idag käkade vi någon gryta av något slag med grönsaksomelett och rostat sjögräs. Vi börjar att lära oss att äta med pinnarna här som är i metall, de är skithala om man jämför med träpinnarna hemma. Fördelen med detta är ju att vi tvingas äta långsamt.

Ikväll har de andra svenskarna varit uppe och oss och drukit lite vin. Trevligt!

Godnatt.

Anställningsintervju och äntligen fredag

Idag gav jag mig iväg till en av Seouls internationella skolor för att träffa en av rektorerna där. Skolan ligger ganska långt iväg, dvs ute i periferin av tunnelbanesystemet. Vi bor så klart i mitten av det :). Det visade sig ta en timme och en kvart att ta sig dit och sen ytterligare 10 minuters promenad. Aleks har ju långt till sitt jobb också, men han har hittat en sida på nätet där man kan söka på kortaste resvägen (vad gäller alla trsp medel i stan) så han brukar roa sig med att försöka hitta snabbaste resvägen till sitt jobb. Första dagen åkte han tunnelbana (1 tim), men de andra killarna på jobbet berättade om en buss som bara tar 40 min. Häromdagen skrek han från datorn, jag har hittat en resa som bara tar 27 min! Schyst tänkte vi, sen när den visade resvägen så var det inte längre så schyst och tar antagligen mer än 27 min. Först ska man gå genom halva stan, sen åka tunnelbanan, sen gå igen och slutligen hoppa på en buss. Verkar lite smått opålitligt. Hur som helst, de har speciella bussfiler här, vilket är grymt bra. Ta efter det Sverige! Tänk att få åka 131:an mellan Malmö och Lund i en helt egen fil.

Väl framme i Bokjeong hade jag fått anvisningar att följa Kristus till skolan, dvs skolan skulle ligga jämte ett hus med en enorm bild av Jesus på husfasaden. Den gick inte att missa när man kom upp från tunnelbanan, bra tänkte jag och började promenera i hettan. Det är extremt varmt idag! Jag tyckte jag gick i rätt riktning, men rätt var det var hade jag tappat bort huset med bilden och var tvungen att fråga en korean om hjälp. Till slut ser jag skolan helt genomsvettig. Lite smått stressad ser jag att det är 5 meter högt staket runt hela byggnaden och kan inte hitta någon öppning. Ser en kille som tvättar skolbussar och frågar honom hur jag ska ta mig in. Han pekar in mot en skog, kändes skumt men efter ytterligare en promenad hamnade jag rätt. Skolan kändes ganska annorlunda mot vad man är van vid hemma i Sverige, folk var klädda i kostym och det verkade strikt, de kallade varandra Mr och Miss o s v. Han visade mig runt på skolan, som var stor och jag blev presenterad för lite personal. Han sa att han var imponerad av min utbildning och mina referenser. Försökte se cool ut, men var naturligtvis skitglad när jag kom ut därifrån. Nu när jag kom hem hade jag fått mail av honom där det stog att det var ett "pleasure" att träffa mig (som alltid, eller hur :)???!!!) och att jag var välkommen att börja jobba där. Nu får vi bara hoppas att någon i personalen blir sjuk snart så att jag får hoppa in, hm ;/ han sa att det inte brukar ta så lång tid innan någon blir krasslig eller helt plötsligt ska få barn, så vi får hoppas han har rätt.
Frågan är hur jag ska göra med lekiset, jag får jobba på tills jag hör något från de andra. Igår ringde rekryteringskillen och sa att de var nöjda med mig, att det fungerar "excellent", så de erbjuder fler timmar på ett annat ställe. Jag visste inte vad jag skulle säga, får avvakta helt enkelt. Men det är ju kul att de tycker att det går bra, det känns ju inte alltid så när kommunikationen är lika med noll.

Nu är det äntligen helg, ska bli kul. Än så länge har vi inga planer, men det är ju bara att slå upp en sida i Lonely Planet så är ju dagen räddad, här finns ju saker att se. Det finns massa höga hus och torn man kan åka upp i som jag är lite fascinerad av. Jag vill upp i Jogno-Tower, högst upp är det restaurang och sky-bar med utsikt över hela Seoul, låter nice eller hur? Men priserna är väl därefter, jag får hoppas att jag får åka dit upp på min födelsedag.

Jag tror jag har börjat lära mig att fika själv. Hemma hatar jag att sitta själv på ett fik, det känns som att alla tittar på en och tänker "Åh där är den stackarn som inte har några kompisar". Här är det så uppenbart att man faktiskt inte har några kompisar så det känns som det kvittar, det är bara att fika på! Så duktig är jag i och för sig inte, jag överdriver nog lite. Anna har varit med de flesta gånger och vi har väldigt trevligt!

Bananskal och jobbiga expediter

Måste bara lätta mitt hjärta över två saker som är ganska irriterande här, det får bli ett kort inlägg.
Jag har precis varit nere i stan för att fixa några ärenden. I varenda butik man går in i så är expediterna extremt jobbiga, de går aldrig längre än 0,5 meter ifrån dig. Man håller på att bli tokig, det är som att bli förföljd och utstuderad och de fattar inte att de är jobbiga. Usch!

Varenda dag här bär man runt på massa skräp för det finns inga soptunnor, eller några finns det ju så klart men inte många. Idag har jag åkt runt på tunnelbanan med ett kladdigt bananskal i över en timme, man känner ju inte direkt för att lägga det i väskan. Man får helt enkelt ha påsar med sig ut. Konstigt att stan är så ren, helt fritt från skräp.

Jag har försökt fylla på min mobil med pengar, men jag gav upp och gick hem. Varenda ställe man går in i hänvisar till ett annat (om de kan engelska), det blir rätt tjatigt till slut. Aleks och jag var nog inne i 20-25 butiker innan vi fattade att de inte har kontantkort här, ha ha. Det slutade med att jag fick köpa en skrutt-telefon, abonnemanget följer med när man köper telefonen, så inget telefonköp=inget abonnemang. De kör ju annat nät här än hemma, så vi kan ju inte använda våra vanliga. Gud, vilken konstig värld!

Slut på detta gnälliga inlägg.

Vänliga människor

Idag på väg hem från jobbet på tunnelbanan satt jag och tänkte på att vi inte har sett några bråk, inga otäcka gäng och vi har knappt hört någon polissiren sen vi kom hit.Vi har aldrig känt oss rädda även om vi varit ute sent vissa kvällar. Hemma vid Möllan hör och ser man ju polisbilar hela tiden och endel är stökiga. Här däremot verkar alla ta det hur lugnt som helst. Riktigt imponerande med tanke på att det bor 20 miljoner i staden. Tunnelbanan här jämfört med tunnelbanan i New York är som natt och dag.

Dricka öl i Seoul

Igår var vi ute och drack öl med Aleks jobbarkompisar. Den lokala ölen här heter Hite. Det är trevligt att beställa in öl här för man får nämligen in flera liter åt gången, jag har aldrig någonsin sett så stora karaffer, kanske något Sverige borde ta efter. Inte heller trodde jag att asiater klarade av att dricka så stora mängder öl, men det verkar gå bra. Att det går så bra som det gör beror kanske på att den är så blaskig, ungefär lika blaskigt som kaffet här, det liknar mer te än kaffe (det vill säga man kan se igenom det) och det är sjukt sött. När man beställer in öl får man alltid in lite andra trevliga saker som: torkad bläckfisk, något som liknar frigolit och som i stort sett är smaklöst, har man tur får man även in lite jordnötter. Igår hittade vi en hel säck med det frigolitliknande "snackset" utanför toaletten. Trevligt. Det får en att tänka på hundmat.

De första dagarna här var jag lite skeptisk mot torkad bläckfisk, men det är faktiskt gott. Om man någon dag har haft tur och ätit något som inte är ris, smakar fisk eller sjögräs så vill man ju inte förstöra den smaken i munnen, då ska man ju självklart avstå från bläcksfisken.

Det är mest män som är ute på kvällarna, kvinnorna får tydligen inte gå ut efter jobbet om de är gifta. Det är bara männen som får, rättvist och trevligt. Det ser lite roligt ut, alla män har ju vit skjorta och finbyxor på sig på jobbet så alla ser i princip likadana ut. Aleks kör den lite mer avslappnad stilen med t-shirt och jeans, men det verkar inte vara någon som retat upp sig på det ännu.