Flygresan hit var kanon, av någon anledning hade Lufthansa förskonat sig över just oss och flyttat oss till första klass. Vi var i extas när vi såg våra platser. Stolen kunde bli en säng, benen gick så klart att ha raklånga, egen tv med hur många filmer som helst, internet, riktigt porslin och självklart en meny så att man själv kunde beställa vilken mat man ville ha. Flygresan var ett sant nöje!
Vi checkade in på Fraser Suites där vi ska bo alla sex månader. Lägenheten är schyst med allt man kan önska sig. På bottenplan finns jauzzi, pool, gym, bastu som vi naturligtvis redan provat. Vi har varit lite fräcka och klagat på vår utsikt från rummet (som är en husfasad) så vi ska antagligen få flytta upp några våningar nästan vecka (från 11 till 15), då borde vi komma förbi det andra huset.
Vår första tur på stan var lite chockartad, jag hade förväntat mig att stöta på några västerlänningar men det var bara koreaner så långt ögat kunde nå. Det känns verkligen konstigt att se helt annorlunda ut än alla andra, men jag antar att det är en vanesak.
När vi gick hem den kvällen upptäckte vi en lite spännande sak, det finns inte gatunamn på alla gator här eller nummer på husen. Det är tydligen västerländskt, hm skumt hade inte en aning om detta. För en själv som har sjukt dåligt lokalsinne kan det innebära katastrof, dvs man har ingen aning om vart man befinner sig. Husnumren här är inte i nummerordning istället refererar de till när huset är byggt, så nummer 7 kan stå jämte 889. Posten verkar ju ändå funka, fascinerande eller hur?
Seoul är dyrt. En av de första dagarna åkte vi till Foreingers market, där kom vi över en ost för 170 spänn. Vi får försöka komma på vad vi ska äta så småningom, en koreansk meny helt enkelt. Ris ingår ju i allt här. Det konstiga är att riset i affären där vi var, var sjukt dyrt. Så dyrt så att vi inte köpte det.
Koreansk mat verkar vara nyttig, de äter som sagt mycket ris men även grönsaker. De käkar torkad fisk men även torkade skaldjur. Jag har inte riktigt kunnat slappna av och äta det ännu.
En kväll en av de första dagarna var vi på en koreansk restaurang. Vi tyckte det gick rätt bra, vi käkade med pinnar och allt. Rätt var det var stormade en kvinna fram till mig (jag trodde jag hade något runt munnen så jag torkade mig), men hon tar mina pinnar och börjar röra runt min mat som tusan. Jga var helt röd i ansiktet och försökte stamma fram morum nita= förstår inte. Tydligen var det katastrof att äta den maträtten utan att blanda alla ingredienser.
En av dagarna nu i veckan fick vi ägna åt att försöka få tag på en av våra resväskor som vi skickat med frakt. Det var en ganska dålig ide, med tanke på hur svårt det skulle bli att lokalisera och få tag på väskan. Hela fm försökte Aleks kommunicera på engelska med en icke engelsktalande korean på flyplatsen om vart väskan befann sig, detta visade sig naturligtvis helt omöjligt. Vi fick tillslut gå ner till receptionen och be dem ringa flygplatsen. Då hävdar de helt plötsligt att man måste stanna i 1 år för att kunna hämta ut väskan. Vi ska ju bara vara här i 6 mån, så oddsen att få väskan minskade. Några timmar senare fick vi äntligen tag i väskan efter att en miljon papper signerats och stämplats. På vägen hem från flugplatsen hände mer lustigheter. En kvinna sätter sig jämte mig på tunnelbanan, hon börjar snacka korenska med mig. Jag försöker le och se trevlig ut, men fattar så klart ingenting. Helt plötsligt får hon syn på mina fräknar på armarna och börjar att känna på mig, hon spänner upp sina egna ögon för att visa att jag har stora ögon, hon klämmer på min näsa samtidigt som hon konstaterar att hon bara går till axlarna på mig. Shit vad vi skrattade.
En kväll träffade vi de andra svenskarna här, eller snarare Aleks arbetskompisar. De var trevliga allihop. Det kändes väldigt skönt att träffa på lite andra människor, hittills har vi bara umgåtts med varandra.
Aleks har redan hunnit jobba i två dagar nu, han är inte hemma förrän 7 på kvällen, så jag insåg ganska snabbt att jag måste komma igång med något ganska snabbt annars blir dagarna dryga eftersom man inte känner någon. Igår var jag på anställningsintervju på ett korenskt lekis. Rektorn pratade inte engelska alls, så rekryteringskillen fick översätta allt jag sa. Till slut sa hon till honom; hon verkar trevlig och är vacker så hon får jobbet. Rätt konstigt sätt att anställa folk på. Hur som helst börjar jag på måndag, så nu ska jag försöka lära korenska 6-åringar engelska. Hm, jag undrar hur det ska gå. Vi får leka och läsa sagor helt enkelt. Har ju aldrig gjort något liknande så det kan bli väldigt spännande. Det är tydligen bara en korean på jobbet som pratar engelska, så all kommunikation får gå genom henne. Jobbet är på fm, tre dagar i veckan. Jag funderar på att anmäla mig till en av universitets koreankurser som går på em.
Det var allt för denna gång.
När vi gick hem den kvällen upptäckte vi en lite spännande sak, det finns inte gatunamn på alla gator här eller nummer på husen. Det är tydligen västerländskt, hm skumt hade inte en aning om detta. För en själv som har sjukt dåligt lokalsinne kan det innebära katastrof, dvs man har ingen aning om vart man befinner sig. Husnumren här är inte i nummerordning istället refererar de till när huset är byggt, så nummer 7 kan stå jämte 889. Posten verkar ju ändå funka, fascinerande eller hur?
Seoul är dyrt. En av de första dagarna åkte vi till Foreingers market, där kom vi över en ost för 170 spänn. Vi får försöka komma på vad vi ska äta så småningom, en koreansk meny helt enkelt. Ris ingår ju i allt här. Det konstiga är att riset i affären där vi var, var sjukt dyrt. Så dyrt så att vi inte köpte det.
Koreansk mat verkar vara nyttig, de äter som sagt mycket ris men även grönsaker. De käkar torkad fisk men även torkade skaldjur. Jag har inte riktigt kunnat slappna av och äta det ännu.
En kväll en av de första dagarna var vi på en koreansk restaurang. Vi tyckte det gick rätt bra, vi käkade med pinnar och allt. Rätt var det var stormade en kvinna fram till mig (jag trodde jag hade något runt munnen så jag torkade mig), men hon tar mina pinnar och börjar röra runt min mat som tusan. Jga var helt röd i ansiktet och försökte stamma fram morum nita= förstår inte. Tydligen var det katastrof att äta den maträtten utan att blanda alla ingredienser.
En av dagarna nu i veckan fick vi ägna åt att försöka få tag på en av våra resväskor som vi skickat med frakt. Det var en ganska dålig ide, med tanke på hur svårt det skulle bli att lokalisera och få tag på väskan. Hela fm försökte Aleks kommunicera på engelska med en icke engelsktalande korean på flyplatsen om vart väskan befann sig, detta visade sig naturligtvis helt omöjligt. Vi fick tillslut gå ner till receptionen och be dem ringa flygplatsen. Då hävdar de helt plötsligt att man måste stanna i 1 år för att kunna hämta ut väskan. Vi ska ju bara vara här i 6 mån, så oddsen att få väskan minskade. Några timmar senare fick vi äntligen tag i väskan efter att en miljon papper signerats och stämplats. På vägen hem från flugplatsen hände mer lustigheter. En kvinna sätter sig jämte mig på tunnelbanan, hon börjar snacka korenska med mig. Jag försöker le och se trevlig ut, men fattar så klart ingenting. Helt plötsligt får hon syn på mina fräknar på armarna och börjar att känna på mig, hon spänner upp sina egna ögon för att visa att jag har stora ögon, hon klämmer på min näsa samtidigt som hon konstaterar att hon bara går till axlarna på mig. Shit vad vi skrattade.
En kväll träffade vi de andra svenskarna här, eller snarare Aleks arbetskompisar. De var trevliga allihop. Det kändes väldigt skönt att träffa på lite andra människor, hittills har vi bara umgåtts med varandra.
Aleks har redan hunnit jobba i två dagar nu, han är inte hemma förrän 7 på kvällen, så jag insåg ganska snabbt att jag måste komma igång med något ganska snabbt annars blir dagarna dryga eftersom man inte känner någon. Igår var jag på anställningsintervju på ett korenskt lekis. Rektorn pratade inte engelska alls, så rekryteringskillen fick översätta allt jag sa. Till slut sa hon till honom; hon verkar trevlig och är vacker så hon får jobbet. Rätt konstigt sätt att anställa folk på. Hur som helst börjar jag på måndag, så nu ska jag försöka lära korenska 6-åringar engelska. Hm, jag undrar hur det ska gå. Vi får leka och läsa sagor helt enkelt. Har ju aldrig gjort något liknande så det kan bli väldigt spännande. Det är tydligen bara en korean på jobbet som pratar engelska, så all kommunikation får gå genom henne. Jobbet är på fm, tre dagar i veckan. Jag funderar på att anmäla mig till en av universitets koreankurser som går på em.
Det var allt för denna gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar