Mok-Dong, lilla Amy och visaproblem

Idag har jag besökt ett nytt koreanskt lekis. Som jag berättade igår fick jag en lapp med en koreansk adress om jag skulle visa för taxichaffören när jag anlände till Mok-dong, men som alltid blir det ändrade planer. Igår kväll ringde en tjej på min mobil och presenterade sig med sitt engelska namn Amy, hon jobbar på lekis nummer två och ville möta mig på tunnelbanan. Koreanska tjejer verkar sjukt fnittriga. Jag vet att jag själv var extremt flamsig när jag var yngre, men det här tar verkligen priset. Hon skrattade sig igenom hela vårt samtal igår (seriöst) och när jag frågade vilken av alla 10 "exits" jag skulle ta som finns på tunnelbanan så fullkomligt exploderade hon av skratt. Tydligen skulle hon möta mig på perrongen. Idag när jag satt på tåget ringde hon igen och ville beskriva hur hon såg ut och dessutom ville hon veta vad jag hade på mig. Rätt knäppt tänkte jag, antagligen skulle hon känna igen mig utan att veta vad jag har på mig eftersom jag antagligen är den enda icke-koreanen på tåget, men man vill ju inte verka otrevlig så jag beskrev vad jag hade på mig.
Jag fick syn på en liten donna i högklackat som stämde in på beskrivningen och mycket riktigt var det hon. När vi hälsade började hon fnittra igen, kanske av nervositet, vad vet jag???!! När vi väl kom dit fick jag träffa rektorn på skolan. Hon verkade trevlig, men kunde tyvärr ingen engelska heller. Amy började att få problem att översätta vad som sas så vi fick hämta en fjärde person, som tydligen också undervisar i engelska att översätta. De bjöd mig på majssoppa och kaffe :-), jag var sådär sugen på majssoppa vid 9.30 på morgonen men det var ju bara att försöka svälja. Det verkar ju bra att de har ytterligare en engelsklärare utöver Amy, för hennes engelska var väl inte helt klockren. Vi gick runt och kollade skolan, mitt första intryck var att det var lite mer oorganiserat och stimmigt, men vi får se. Det kanske blir en succe. Jag börjar på tisdag nästa vecka och ska ha 4 klasser med bara 6-åringar.

Det blir nog inget Taiwan för oss nästa vecka. Jag får inte lämna Korea med det visumet jag har nu, eller lämna får jag ju klart men inte komma tillbaka in igen och det vore ju lite synd. Vi måste försöka fixa ett kort som säger att jag ska få komma in igen. Sekreteraren på Aleks jobb verkar veta hur man ska göra, men det tar 10 dagar innan man får kortet. Lite segt, men det är ju viktigt att jag får ett sådant kort!

Nu ringde precis Jeff (rekryteringskillen), ändrade planer igen. Nu vill rektorn på skolan inte ha engelskundervisning hemma. Lite stökigt kan man tycka, efter att ha tjatat om det i ett par veckor.