Hi a jo

Hi a jo! Skål på er!

Vi önskar alla kära bloggläsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Här har festligheterna redan börjat, tyvärr är alla ni åtta timmar efter :-).

Kram från Seoul

Något grumligt

Det blev många nyheter för oss igår. Under tiden vi smakade på skumpan ringde det på ytterdörren, det var vår vän Stefan som kommit tillbaka från Sverige. Med sig hade han svenska godsaker så som kaviar, knäckebröd och zoegas. Kaffet är ju relativt blaskigt här i Korea (ser ungeför ut som te), så den svenska zoegan (som liknar asfalt) får vi dricka med försiktighet. Man tackar, man tackar!

Efter fördrinken stack vi till en koreansk restaurang, där vi beställde in kycklinggryta och andra godsaker. Det nya för oss som vi testade igår var koreanskt risvin, det har vi inte druckit tidigare. Det såg inte direkt ut som det vin svenskar är vana vid. Det här var grumligt, bubbligt och den sista slatten liknande mest en grynig massa. Ni får själva avgöra om det ser gott ut :-). Det beror ju på vad man gillar :-).

Idag söndag har vi besökt Youngsan digital market. Erik och Aleks har kollat kameror och köpt ytterligare ett Nintendo (Erik). Tesse och jag har kollat in de andra delarna. Vi blev lite besvikna, riktigt tråkiga tantkläder överallt, med massor av paljetter och glitter. Don´t like. Alla andra ställen i stan är bättre. Tesse hittade i alla fall en snygg tröja som hon sitter och glänser i nu.

Ikväll blir det jazzklubb i Itaewon. Här har ni bildbevisen på att vi faktiskt var där!

The costume day

Seoul har tagit oss (eller i alla fall mig) med storm idag. Underbart, detta har jag väntat på länge. Oj oj oj. Coolt! Seouliterna har äntligen klätt ut sig, det gör de visst en gång i månaden. Det är väl snarare vi som inte visste vart de höll hus. Men i mitt hjärta visste jag att DE FANNS någonstans :-).

För ett par veckor sedan fick vi tips från Steve på Aleks jobb att de har "Costume day" här i Seoul, vi fick namnet på platsen och datum. Jag fattade ju inte då att det skulle vara så stort, helt klart i klass Harajuko i Tokyo.

Jag gick helt loss med systemkameran, Aleks tyckte inte att det gick att få kontakt med mig. Men ska man få de bästa bilderna så måste man jobba ostört :-). Överallt gick det att få "Free hugs", så det gällde att passa på :-). Hoppas ni njuter av bilderna!

Igår tog vi det relativt lugnt få man väl säga. Vi häckade på ett fik hela eftermiddagen och på kvällen gick vi över till att häcka på vår favorit restaurang. De är så gulliga mot oss när vi kommer dit, servar oss hela tiden :-). Tesse och Erik tyckte den koreanska maten var riktigt schyst.

Vad har vi gjort mer idag då? Jo, förrutom costume day har vi besökt Aleks jobb och kollat in utsikten från 18:e våningen över den 14-filiga vägen. Vi har besökt det största templet och fikat, länge. Efter en hysterisk taxiresa, sitter vi nu uppe i vår lägenhet och dricker skumpa. De bjuder, så söta. Vi gillar er massor :-).

Tesse sitter just nu och skriker "Sixten", så heter nämligen hennes hund på Nintendo DS som hon pysslar om. Vilket dåligt intryck Aleks har på sin omgivning, skandal!

Standard procedure

Nu har gästerna anlänt, det var superduper kul att ses. Vi har snabbt uppdaterat läget hemma och här. Nu ligger de och vilar den där timmen som alla blir rekommenderade -standard procedure.

Tyvärr visar Seoul sig från sin sämsta sida idag, det regnar....och det har det inte gjort på länge. Jag blev lite chockad när jag kom ut och fick se det. Men en sak är ju säker, efter regn kommer sol. Visst!

Nya försändelser

Igår kväll anlände ett nytt paket, poststämplat i Skåne. Vem kan tomten vara? Jo, naturligtvis Aleks familj. Paketet öppnades på en restaurang här i närheten av där vi bor. Vi tackar så hemskt mycket för böckerna, det blir perfekt till Vietnam. Där hoppas vi på att kunna ligga och läsa nere på stranden vid det turkosblåa havet.

Det är verkligen perfekt att paketen trillar in vid lite olika tillfällen, julen blir ju längre på det viset :-). Det går bra att skicka fler :-).

Nu är klockan snart halv tio på förmidagen och jag sitter och väntar på att få sms från T & E, som enligt flygplatsens webbsida ska ha landat i Seoul. Kul, snabba er hit!

Mindre trevligt

Jag läste en artikel i dagens tidning som handlade om prostitutionen i Korea. Jag måste faktiskt säga att jag blev ganska chockad. Vad vi hittills har sett och förstått så är det koreanska folket enande kring väldigt konservativa värderingar, där familjen är det centrala. Att bo ihop utan att vara gifta är ju inte accepterat till exempel. Därför blir man förvånad och lite chockad när man läser i tidningen att den här industrin omfattar mer än 500 000 aktiva kvinnor och där handeln av detta står för 4% av GDP i Korea. Detta verkar vara ett ämne som koreanerna helst inte vill tala om.

På hjul

Aleks har börjat jobba idag igen, men till hans lycka är det bara 2 dagars jobb innan det åter är helg igen och sen nyår. Skönt. Imorgon anländer våra vänner Tesse & Erik hit. Seoul är deras första stopp på bröllopsresan :-) och vi ska i början på nästa vecka fira nyår ihop. Det ska bli fantastiskt roligt att ses.

Dagens projekt för mig var att åka till Namdamun market och köpa en stor resväska. Vår packning hit liknande väl mest ett stort skämt, vi hade många små dåliga resväskor som knappt gick att stänga. Vissa av dem härstammde från 60-talet skulle jag tippa på. Eftersom vi har olika flygdatum hem så krävs det en uppryckning på väskfronten. På vägen hit fick vi turas om att vakta väskorna för vi klarade inte av att bära allihop samtidigt. Nu har vi ju ingen som kan vakta, vi måste alltså kunna bära det var och en har med sig. Nu är vi ägare till en stor väska med hjul på, yippi. Det känns skönt, för jag vill helst slippa samma upplevelse som när jag landade i Egypten och min väska hade gått sönder. Det innebar att alla mina underkläder kom åkande en och en på bandet vid väskutlämningen. Pinsamt.

Jag är väl inte så förtjust i Namndamun market egentligen, det är hysteriskt, ruffigt och knuffigt. Men om man ska få det bästa priset på den typen av saker så måste man åka dit, så det fick jag alltså göra. Efter diskuterande och lite surande av både mig och försäljaren fick jag till slut köpa väskan för 45 000 won, den kostade 60 000 won från början. Jag hoppas jag gjorde en bra affär :-). 45 000 won är alltså 300 svenska kronor, så det få vara okej.

Vädret i Seoul har flippat ur fullständigt. Igår var det 15 grader varmt, konstigt eftersom det tidigare varit relativt kallt och klart. Nu har vi äcklig dimma över Seoul som liknar Malmö. Usch.

Cafe de Foret -en resa upp i bergen

Igår kväll firade vi jul uppe i bergen norr om Insa-Dong. Under vandringen i bergen med Ericsson kontoret tidigare i höstas fick vi syn på en jättemysig restaurang, som vi har velat besöka. Igår kväll var det äntligen dags! Vi hade bokat bord där klockan 8 på kvällen. Att ta sig dit visade sig bli ett stort problem, ett tag trodde vi på fullt allvar att vi aldrig skulle komma fram.

Vid halvåtta tiden stack vi ner på gatan för att få tag i en taxi, vi hade karta med oss som visade vart vi skulle som vi lämnade till chaförren. Tyvärr kunde han inte se vad det stod. Verkar vara ett vanligt problem här att taxichafförerna inte kan se tillräckligt bra. Obligatorisk ringer han upp restaurangen för att få vägbeskrivning av dem istället. Efter ett tag rullar taxin och det ser bra ut, vi åker alltså i rätt riktning. När vi närmar oss bergen börjar problemen, han har ingen av om vart han ska och tar av på diverse småvägar och vi är helt fel. Han stannar och frågar massa folk om vägen och fortsätter, men ingen hjälp. Tillslut ser Aleks och jag punkter på hans GPS som ser likadana ut som på kartan vi hade med oss och försöker hjälpa honom. Till slut kommer vi fram, klockan är då halv nio. Dvs vi har åkt taxi i ca en timme. Tur att det är billigt med taxi. När vi skulle betala hade vi inte lust att ge honom hela summan eftersom han snurrat runt med oss så mycket. Han verkade bli lite upprörd, men nu i efterhand känns det okej. Vi hade nämligen gett honom mer än vad taxiresan tillbaka hem kostade, kändes väl rätt bra eftersom han var arg på oss. Killen hade 2 stycken GPS:er i sin taxi, för oss är det ju helt obegripligt att han inte använder dem. Problemet här är väl att de inte kör med adresser som vi gör hemma. Konstigt.

Restaurangen var precis lika mysig som vi mindes och riktigt schyst inredd. Dämpad belysning, vackra möbler, vacker utsikt eftersom storstaden var en bit bort. Dessutom hade de en smyckesutställning. Hemtrevligt får man väl säga, med en sovande hund utanför och en talande papegoja inomhus. Vi hade en väldigt bra juldag!

Personalen gav alla röda rosor, gulligt av dem, eller hur!

Annandag jul börajde med telefonsamtal från Thomas Tengby (som en del kanske märkte eller snarare hörde). Jag/vi fick chansen att skicka julhälsningar hem till Sverige eller snarare ut i världen. Jag tror jag skötte mig ganska bra :-). Klicka här för att lyssna (15 min från slutet): http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=934827&BroadcastDate=&IsBlock=0

Därefter följde ett annat trevligt samtal, nämligen nere ifrån receptionen. De meddelade att vi hade ett paket att hämta. I vanlig ordning sprang vi med glädje ner för att hämta. Paketet kom från familjen hemma i Småland. Vi bar det med ner till floden för att öppna det nere vid vattnet (vi har haft strålande solsken idag). Mamma & pappa hade skickat julpyssel och massa små paket :-). En av presenterna kommer jag att ha extra stor glädje av :-). Tusen tusen tack, vi blev så glada!

Nu i eftermiddag har vi upptäckt att det finns en jättestor matmarknad under marken där vi bor. Riktigt synd att vi inte fått syn på den tidigare, där finns nämligen massa grönsaker, kött och andra matvaror. Ganska ruffigt, men ändå lite trevligt att det finns. Vi inser att vi betalt sjukt överpris på vissa saker på 7eleven på gatuplan. Så är det.

Turkey a la america

Nu är det juldag här i Seoul och det är den dagen man firar jul här. På hotellet bjöds det in till julbrunch vid lunchtid. Aleks och jag var naturligtvis på plats. Det började med att man blev fotad tillsammans med en tomte och sedan fick man hugga in på ett julbord "a la america". Det bjöds på kalkon, lax, grönsaker och frukt.

Det kändes rätt märkligt att befinna sig där. Det hela liknade sällskapsresan på något sätt. Massa familjer som skulle leka lekar och ha det trevligt. Varken Aleks eller jag kände oss riktigt bekväma där. Vi satt tillsammans med en familj som var engelsk/thailänsk. Det vill säga pappan var engelsman och hans fru var thailändska och så hade de en liten flicka som bara var 1,5 år gammal.

De var trevliga, mannen i alla fall. Hans fru kunde inte så mycket engelska. Gud vet hur de två kommunicerade med varandra. En sak stör mig mycket här. När vi träffar nya människor här på Fraser (ibland) så känns det inte riktigt som att jag räknas. Engelsmannen frågade ju direkt Aleks vad han jobbade med och så är det ofta här. Alla tar för givet att man själv inte gör ett smack. Bara för att hans thailändska inte gjorde något så betyder det ju inte att jag inte har jobb. Det är oerhört frustrerande. Hemma jobbar ju vanligtvis både män och kvinnor, så man frågar ju alla vad de gör, vilket jag tycker är trevligt.

I höst har jag verkligen insett hur viktigt jobbet är för en som person, det är sånt som man bara har tagit för självklart hemma tidigare. Under vår julbrunch idag så pratade vi enbart med mannen i familjen. Kvinnan satt bara och gullade med deras dotter, det var helt omöjligt att få kontakt med henne. Sen satt jag länge och funderade på vad jag skulle fråga henne? (hon hade tidigare sagt att hon var uttråkad här). Det var ju han som hela tiden var på buisnesstrip och gjorde massa intressanta saker. Hon var ju bara hemma hela tiden. Jag kunde i alla fall fråga henne saker om Thailand. Hon verkade längta dit och efter sin familj. Efter Seoul skulle han till Italien och jobba, hon följer ju bara med honom dit han ska. Den kvinnan har följt mig i tanken hela dagen. Jag undrar om hon är lycklig. Allting i deras liv är i princip på hans villkor. Det känns ju inte bra, men det är sååå vanligt här. Det är klart skönt att vara ledig, men fasen vad gött att man har jobb och vad kul det är att jobba!

I eftermiddag har Aleks och jag gått en fantastisk fin promenad i ett område vi aldrig tidigare varit i. Vi har vandrat i området norr om Fraser mitt emellan de båda templen som finns här. Små designbutiker och små urmysiga fik fanns på båda sidor vägen. Fantastiskt fint. Vi slog oss ner på ett av fiken. Inne på fiket hamnade vi jämte två skitsnygga koreaner. Killen hade vit skjorta, finbyxor och välpolerade skor. Tjejen hade vit luddig tröja, röd julkjol och ett filmstjärneleende. Naturligtvis hade de en stor tårta med sig med tomtar på, som de skulle fika på. Här i Korea är det okej att ha med sig eget fika till kaffet som man köper :-). I Sverige skulle man ju få rött kort och bli utvisad direkt om man hade eget käk med sig till restaurangen.

Ikväll har vi bokat bord på en otroligt mysig restaurang uppe i bergen. Nu jäklar ska det firas jul! God fortsättning allihop!

Julstämning i asien

Julbordet som vi fixade blev en succe, potatisgratängen blev såååå god denna gången. Tänk vad lite grädde kan göra susen, och om man nu får skryta lite så blev faktiskt mina köttbullar riktigt bra också. Eller var det för att vi inte ätit det på länge?

Efter middag följde telefonsamtal hem till våra familjer i Sverige. Det klart vi saknar alla hemma just nu, men vi försöker att inte tänka så mycket på det utan istället njuta av att vara här och nu. Det är ju inte länge kvar tills vi ses.

Till slut var det alltså dags att provsmaka vår koreanska tårta med snögubbar, den var precis lika god som man hade föreställt sig :-). Mätta och glada, precis som det ska vara vid jul avslutade vi julafton lagom till att julafton övergick till juldagen.

Merry Christmas from Seoul

Merry Christmas alla bloggläsare! Vi önskar alla en riktigt skön jul.

Julafton 07 har vi spenderat i en för oss ny del av stan, Sincheon. Vi har besökt ett bokcafe, där vi har fikat, läst tidningar och haft det allmänt mysigt. Eller läst och läst, vi har tittat i tidningarna. All text var ju förstås på koreanska. Vädret har varit soligt och kallt, helt klart min soligaste jul hittills.

Vi har köpt vår första koreanska tårta, med snögubbar på. Jag fick bära den hem, vilken ära. Vi har på köpet fått två rosa saker, vantar i form av ett hjärta (tårtan) och en glammig rosa penna (när jag köpte mascara), Korea i ett nötskal.

Nu är vi i full gång med att laga julmat, eller så juligt som det kan bli så här på andra sidan jordklotet. Det kommer bli potatisgratäng, köttbullar, korv, skinka, vitkål, ägg, krabba och kall sås. Thats it, men inte så dåligt.

Julaftonskväll får tala för sig. Vi återkommer snart igen :-) GOD JUL allihop!

Dan före dopparedan

Vi har ju inte så mycket måsten och förberedelser som man normalt sett har när man är svensk så här års. Igår besökte vi därför Seoul Art Museum och gick på Van Gogh utställningen som reser runt jorden. Fram tills februari är den alltså i Seoul, sen bär det vidare mot Tokyo och Peking.

Innan vi kom fram till museet gick vi förbi City Hall. Utanför City Hall har de nämligen riggat upp en gigantisk skridskobana, till för alla små seouliter. Vi blev stående där ganska länge. Mest fascinerade var vi nog av antalet människor. Det gick knappt att se isen och knappt möjligt för koreanerna att åka, för överallt var ju någon annan i vägen. I kontrast med min tidigare fridfulla skidskoåkning på Helgasjön hemma i Småland, där man inte har andra människor inom radien av en km, så var skillnaden ganska stor. Isen på Lilla Torg i Malmö har ju antagligen inte samma mängd besökare under hela vintersärsongen som City Hall i Seoul under en dag. Hissnande får man väl säga. Ingenting lämnas åt ödet, koreanerna är väl förberedda. Runt isen fanns det lounge (att slappa i), clinic (om man skulle lyckas skada sig) och naturligtvis en mängd toaletter (man vill ju inte ha folk kissandes på gatan som i Sverige :-)). Dessutom måste det ju finnas rikligt med personal på isen, dessa hade till uppgift att hjälpa folk upp om de hade ramlat och se till så att allt går rätt till. Det är ju egentligen inget problem i Korea, för här går allting rätt till, alltid.

Utanför konstmuseet var det ungefär samma folkmängd som på isbanan, det gick knappt att se ingången, eftersom det var så långa köer. Det var alltså bara att ställa sig i kön och vänta. Först biljettkön och sedan kön till ingången. Suck. Väl inne i museet fick man köa till tavlorna, det har jag aldrig varit med om tidigare. Jag klarade inte av det, så jag var lite anarkistisk och trängde mig in lite överallt för att titta, man behöver ju inte stå på led. Koreanerna verkar trivas bra med att stå på led och vänta. Utställningen var bra. Jag har för mig att jag sett den en gång tidigare i Amsterdam med tjejpolarna. Solrosorna hade dock inte fått åka till Seoul.

Vi har varit på bio också och sett en mysig äventyrsfilm och tränat nere gymmet.

Julafton i antågande, fortsättning följer....

För bra för att vara sant

För 20 minuter sedan ringde Elle för att önska God jul, jag blev naturligtvis galet glad över att höra hennes röst i luren och att få prata med henne!

När jag kommer tillbaka till hotellet säger killen i receptionen "Mrs Filipov (som de tror jag heter) you have a package waiting for you". Ene och Markus har skickat paket! Tusen tusen tack, ni vet inte hur glada vi blir, jag är på gränsen till gråtfärdig. Nu sitter jag helt överlycklig uppe i lägenheten och dricker min green tea latte i väntan på Aleks. Jag har lovat att inte öppna förrän han är hemma. Snabba dig!

Vilka fantastiskt fina vänner man har, love you!

Med rätt frekvens

Vi har tillsammans med många andra svenskar som bor utomlands blivit tillfrågade av Thomas Tengby och Annika Witting på P4 riks om vi vill skicka julhälsningar i svensk radio (på juldags kvällen 8pm-midnatt). Kanske blir det just vi som blir uppringda? Så se till att lurarna är urvaxade och ratta in rätt frekvens :-), så kanske vi hörs.

Som Di Leva sa: "Vi har bara varandra"

Nu har alla vi lärt känna, träffat och umgåtts med under hösten lämnat landet för julfirande, en del kommer tillbaka och andra inte. Nu är det alltså bara Aleks och jag kvar.

I Korea firar man som ung jul tillsammans med sina vänner, nyår brukar man fira med sin familj. Alltså tvärtom hur vi gör i Sverige.

Med ögon som pingisbollar

Igår kväll stack jag ut och köpte mig en stor kaffe klockan 9 på kvällen, nu i efterhand inser jag ju att det var idiotiskt. Jag är ingen van kaffedrickre på kvällen. Detta resulterade i att mina ögon var vidöppna och stora som pingisbollar fram tills klockan 3 i natt. Aleks hann både hem från kvällens festligheter och somna, innan min kropp överhuvudtaget kände någon form av trötthet. Jag hatar att inte kunna somna, alla tankar i huvudet har en fömåga att växa sig gigantiska i mörkret. Jag hann stressa upp mig diverse löjliga saker som i dagsljus inte känns som världens största problem, som t ex hur ska jag hinna förbereda de svenska lektionerna innan jag börjar jobba hemma osv. Det ska nog kunna gå.

Nattens vakenhet ledde ju obligatoriskt till en enorm trötthetskänsla när väckarklockan ringde, visst är det fantastiskt när den ringer och det knappt känns som att man har somnat alls? En kaffe rådde dock bot på detta, när jag anlände till lekis en timme senare, så ville de bjuda på ytterligare en kaffe. Det finns alltså risk att jag blir lika speedad idag.

Barnen blev jätteglada för sina julhalsband och godiset som de fick. De har lärt sig att säga tack på engelska, så det sa de allihop, så söta! Det verkade som att de koreanska lärarna uppskattade att jag hade med mig lite överraskningar till dem, de bugade och tackade. Det är så himla tråkigt att vi inte kan prata med varandra. Jag hade så gärna velat fråga dem något eller bara säga något litet, men det går ju inte, deras engelska funkar inte och min koreanska är inte tillräckligt bra för det. Man kan verkligen känna sig enormt utanför i det här landet stundtals, ibland är det ju riktigt jobbigt. Jag tror att även om jag hade kunnat koreanska så hade det varit väldigt svårt att komma in i samhället ändå. Det är nog mycket vi västerlänningar inte förstår av deras kultur och sätt att vara på. Nu är jag i alla fall ledig i en hel vecka och sen jobbar jag bara två dagar till efter nyår. Oh yes!

Aleks var så söt när han kom hem igår. Han var så uppe i varv över att han minsann hade köpt julklappar till mig, en var han så nöjd med att han var tvungen att berätta vad det var. Roligt :-). Jag säger ju så klart, "men nu blir det ju ingen överraskning"...men Aleks säger att det inte gör någonting för han har tydligen två till....oj oj oj. Jag få gå ut en vända idag och se om jag kan bättra på mina klappar lite. Det kanske blir lite julhets här också :-), vem vet?

Julpyssel i Seoul

Jag fick visst inte hänga med på festen, som det kan bli. De hade visst bara skojat lite med Aleks :-).

Istället blev det julpyssel hemma i lägenheten. Har nu tillverkat var sitt litet julhalsband till alla kidsen på lekis, om de inte blir glada vet jag inte vad jag gör, för det har tagit mig 3 timmar. Dessutom har jag slagit in två paket som också ska till lekis, i världens dyraste julpapper. Här köper man papper i lösvikt och ett litet ynka papper kostar 20 kr. Resten av julklapparna (om det nu blir några sådana) får vi slå in i gamla lästa Korean Herald-tidningar :-).

Vietnambiljetterna är betalda, så nu finns det ingen återvändo. Det är verkligen ett stort projekt att besöka resebyrån, egentligen förstår jag mig inte på någonting där. Priset har nu gått upp 1400 spänn per biljett sedan jag var där sist. Förra gången fick jag inte betala, eftersom skatten för januari inte var satt, nu är den tydligen det, samtidigt som de även passade på att höja biljettpriset. Störigt. Det är verkligen svindyrt att flyga inom asien, jag tror på fullt allvar att vi hade kunnat hitta samma eller rent av billigare pris från Sverige, trots att det är aningen längre bort. Hur som helst ska det bli otroligt skönt med värme och bad!

Totalt sett har jag nog varit på resebyrån mellan 3-4 timmar, så jag har haft gott om tid att studera de koreanska flickorna som jobbar. Alla har stora speglar på sitt skrivbord, gärna med formen av Hello Kitty, så att de kan spegla sig oavbrutet. Allt på skrivbordet, har i 9 av 10 fall färgen rosa. En tjej hade en stor (halvmeter hög) rosa plastgris på skrivbordet, det var en luftfuktare.

På tal om luftfuktare så hånade jag ju våran i somras när vi kom hit. Nu är den vår räddning, det hade man ingen aning om då. Luften här är snustorr, faktiskt riktigt jobbigt. Näsan är precis förstörd, på morgonen känns det som att den ska falla sönder och det har hänt att vi fått näsblod för att det är så torrt, trots att luftfuktaren går dygnet runt nu.
Vi har superschyst väder, det är riktigt kallt, men oftast helt klart med sol, därav torrt. Tänk om det hade varit så mycket sol i Sverige, vad glad man hade blivit.

Lee Myung-baks valseger

"I sincerely thank you for your unwavering support. I am well aware of your aspirations. I will serve you humbly. I will extract the country from its economic troubles and revive it. I promise to achieve social and national unification." Så lät den nya sydkoreanska presidenten: Lee´s segertal. Han fick 50% av landets röster. Totalt sett var valdeltagandet rekordlågt, det var bara 62,9% av folket som röstade, det sämsta deltagandet sedan 1952. Man måste vara 20 år i Korea för att få rösta, denna åldersgräns gäller för alkohol också.

Jag frågade några av tjejerna på jobbet idag om de hade röstat, men det hade de inte. Det kan jag bara inte fatta, när man har en allerles egen röst och har chansen att påverka samhällsutvecklingen. Kvinnorna i landet hade ju en chans att kunna rösta på någon som har vettig politik var gäller kvinnornas situation, dvs att kunna störta gubbväldet. Men de verkar inte bry sig, konstigt tycker jag.

Nedräkningen har börjat. Nu har jag bara 3 dagar kvar på jobbet totalt sett. Imorgon är sista dagen innan juluppehållet och sen 2 dagar efter nyår. Känns konstigt. Jag måste ut på stan i eftermiddag och köpa någon form av julklapp till lekiset idag, det skulle nog uppskattas.

Ikväll ska en av Ericssons kunder här ha julfest, jag är medbjuden. Imorgon har stora Ericsson julfest, men den bangar vi nog. Det blir säkert trevligt ikväll, men överlag känns det som det räcker med tillställningar just nu, ska bli skönt med lite lugn och ro över jul. De senste veckorna har varit fyllda av hej då-, födelsedag- och julfirande. Kul, men ibland för mycket.

Vet du var jag ställde vattnet?

Igår kväll var det avskedsmiddag för Anders, hans kontrakt är slut här nu, lagom till svenskt julfirande. Så Anders, Stefan, Cliff, Jacklin, Aleks och jag käkade koreansk mat tillsammans i Insa-Dong. Vi hade jättetrevligt, det var skoj att Jacklin (deras kollega) var med. Jag kan ju behöva lite kvinnligt sällskap bland alla Ericsson-killar.

När vi kom hem på kvällen hällde Aleks upp ett glas vatten. Nu kommer en "Aleks-klassiker".
(Efter ett par minuter)

Aleks: Har du sett var jag ställde vattnet?

Jag: Nä jag har faktiskt ingen aning.

Sedan pågick hans letande i ca 5 minuter, till slut hittar han glaset...uppe på hatthyllan vid ytterdörren (varför man nu ställer det där?). Makalöst alltså, jag slutar aldrig att fascineras av detta. Han måste i tanken befinna sig i en annan galax eller något liknande :-).

Okej, över till ett annat ämne....

Det är valdag i Korea idag och det räknas alltså som röd dag. Jag har varit ute på stan lite grann, men faktiskt inte märkt av någonting alls. Lite trist.
Aleks har varit med killarna på teknikmarknaden och köpt Nintendo DS. Nu några timmar senare sitter de här uppe i vår lägenhet och spelar. Tydligen kan man koppla ihop sina spel och tävla, det är mycket man inte vet. Hur som helst kan man inte tro att det är ett gäng 30 åringar :-). Tidigare har jag bara sett 6-orna hemma i Sverige spela det på rasterna :-). Nåväl, det verkar rätt skoj, det lilla jag provat.

Själv har jag varit och handlat köttfärs, låter ju skoj...som den matmor man är. Tänkte att jag skulle göra ett nytt försök att laga svensk mat, denna gången ska jag försöka göra köttbullar till jul. Vi får se hur det går :-). Att handla här är rätt jobbigt eftersom man måste åka tunnelbana med alla kassar. Men det är ju kul att laga mat (om den nu blir normal) så man får stå ut med en svettig tågresa så här inför julen :-).

Alltid händer det något

Det finns egentligen ingen större risk för uttråkning i det lilla landet i öster, alltid händer det någonting oväntat. Eftersom jag är helledig på tisdagar tänkte jag festa till det med en liten utflykt. Tanken var att jag skulle ta mig till Hankuk University, jag hann aldrig kolla runt där sist, och tänkte att det skulle varit kul att se igen eftersom det var mycket unga människor där. Jag hoppade alltså på tunnelbanan i riktning mot det stoppet, precis som jag gjorde förra gången. Förvånansvärt var det inte så mycket folk på tåget, men jag tänkte inte så mycket på det. Vid nästkommande stopp klev alla av som satt i min vagn, lite kul tyckte jag eftersom det aldrig tidigare hänt här...att man haft en vagn helt för sig själv. Det dröjer inte många sekunder innan jag upptäcker att tåget är helt stilla och att det är helt svart utanför, jag reser mig upp för att kolla om det är folk i de andra vagnarna. Men, inte en kotte mer än mig på tåget. Skit också, men ingen ide att drabbas av panik. Jag ringde Aleks och förklarade vilken linje jag var på, ifall jag skulle bli sittande där. Därefter började jag gå mot en av ändarna av tåget och där möter jag chaffören som körde tåget, puh! Detta visade sig vara en vänlig själ, han förklarade att jag skulle sitta och vänta i tåget och att tåget skulle ta mig tillbaka ett stopp igen så att jag kunde hoppa av. Lite pinsamt när jag kom tillbaka med tåget som den enda resenären, men det kan man ju leva med. Glad i hågen gick jag i alla fall över perrongen och hoppade på det andra tåget. Då ser jag en tjej som vinkar åt mig att jag ska hoppa ut, så jag gör det. Tydligen skulle det tåget också för parkering! Det hade de tydligen förklarat i högtalarna, men jag fattar ju inte vad de säger. Vilket kaos! Hur som helst, tjejen som vinkade ut mig var hur trevlig som helst. Så jag fick en ny lite tillfällig vän, bara sådär tisdag eftermiddag, vi tog sällskap på det nya tåget som kom. Hon berättade att hon sålde väskor till Japan, och att det var första gången hon träffade en svensk. Hon sa att hon tyckte jag var vacker och frågade om jag var modell. Vad man blir trött på dem ibland, det verkar ju vara standardfrasen. Bara för att man inte har svart hår och sneda ögon betyder det ju inte att man är modell. Jag sa till henne att jag tycker att koreanska kvinnor är jättevackra! Då höll hon upp ett papper för ansiktet för att hon rodnade. Det kunde hon gott ha! Men hon var gullig och väldigt vänlig. Man blir så himla glad när någon då och då kan engelska :-).

Störigt och valhysteri

Efter två dagars extremt störig frukostbuffe på hotellet, tycker jag att det ska bli riktigt skönt att fixa sin egen frukost hemma i Sverige om en månad. Trots att jag kommer sakna Frasers goda frukter.

Igår morse kom en mamma ner till frukosten med sina två barn. Barnen var väl i 8-12 års åldern och de var endast iklädda pyjamas. Enligt min uppfattning kan man inte gå ner där utan att ha klätt på sig riktiga kläder, det känns jäkligt ofräsht att gå direkt från sängen. Det är ju trots allt mycket folk där nere. Men det äckligaste av allt var att den pyjamasklädda pojken (efter ett par minuter) går fram till buffen och börjar plocka i maten samtidigt som han stoppar handen i byxorna och kliar sig i baken. Jag höll nästan på att spy när jag fick syn på det. Är folk inte kloka eller? Man vill ju definitivt inte hämta någonting mer därifrån efter att ha sett det. Jag blev så jäkla irriterad att jag höll på att gå och säga till personalen. Så äckligt.

Jag hoppas verkligen inte han hade varit och ätit där innan mig idag. Det vill man ju helst inte tänka på.

Idag höll den amerikanska mamman (med clogs) som jag tidigare berättat om låda där nere, och hon hörs kan jag lova, tidningsläsande är en omöjlighet. Nu verkar det som att hon har ätit lite för mycket toast, hennes tröja räcker inte längre ner för att dölja magen. Så idag fick man irritera sig på henne istället för bakkliande under frukosten. Hon har två små pojkar av det gnälliga slaget. Det enda hon säger till dem hela tiden är "Whats the matter baby?" Ja, det kan man ju undra? Störig morsa kanske? Usch, Ulrika!!!!...känner mig hemsk, jag antar att jag borde äta min frukost och strunta i alla störande moment runt om kring, men ibland är det inte så lätt. Hon basunderade i alla fall ut att de ska åka till USA och fira jul, skönt! Imorgon ska jag vara på bättre frukosthumör, lovar :-)!

Jag kunde snappa upp lite av tidningens innehåll i alla fall. Det är valhysteri i landet, pga onsdagens val. Igår debatterade 6 stycken politiker på tv, men jounalisten verkade inte nöjd med innehållet i gårdagens debatt. Det är någon som heter Lee som verkar ligga bra till. Han verkar ha en pannkaksbakande fru, som tilltalar det koreanska folket. Tydligen kan hon få ihop ett koreanskt meal under 10 dollar. Sen kan man ju hoppas på att de rent politiskt har något bra att komma med, även om hon säkert är duktig på att laga mat. Det ger ju en indiktationer på kvinnans roll här i Korea. Valkampanj i tv verkar ha fått stryka på foten i det högtechnologiska Korea. De försöker locka väljare genom att nå folket via mobilen, nätet och bloggar.

Här kan se Lee´s valdans: http://www.youtube.com/watch?v=1BraNwWjJKs
Hade varit nice om Reinfelt kunde svänga loss lite :-), se och lär!

Imorgon ska jag glida runt ute på stan och kolla in hur det går till under valdagen, ska bli spännande.

I ärlighetens namn -"ett helylle folk"

För låt säga en vecka sedan blev ett vapen stulet i Korea. Detta ledde naturligtvis till fullt polispådrag i flera dagar, vapnet skulle hittas -där med basta! Vägspärrar sattes upp över hela staden, vilket ledde till att pendlingen blev ett helsike för många med flera timmars bilköer. Det man är mest förundrad över är hur de tror sig kunna hitta vapnet i det sammanhanget. Den som har stulit det kommer ju knappast att hålla upp det i vindrutan och de kan ju inte leta igenom alla bilar.
Dramat har nu i alla fall löst sig och vapnet är tillbaka. Personen som hade tagit det erkände och har skrivit ett förlåtbrev till koreanska folket. Helt otroligt, det låter ju knappt som det är sant. I Europa skulle väl knappt någon märka om ett vapen försvann. Här märks det minsann och samvetet gör att de får magknip och erkänner. Fantastiskt och makalöst får man väl säga. Så ska det gå till!

En söndag i Korea och en kruka

Igår var stora vilare-dagen för Aleks, han befann sig större delen av dagen framför tv:n i horisontellt läge. Väl förtjänt av detta, efter en hård arbetsvecka med intensiva kvällar. Själv hade jag bestämt träff med Jessica, en sista julfika innan hon sticker till Italien för att hälsa på sin familj. Det var väldigt kul att träffa henne, pga Japan och besök så har vi inte hunnits ses på två eller tre veckor, så vi hade ju en del att uppdatera. Glädjande nog har alla kidsen som tidigare terroriserade hennes engelska uttal slutat på skolan, så nu trivs hon så bra att hon ska komma tillbaka till Seoul efter nyår, vilket är kul för då hinner vi ses ett par gånger till innan jag ska hem.

Det var förvånansvärt mycket folk ute igår. Jessica och jag satt på 4 våningen på ett italienskt fik och därifrån liknande koreanerna myror kring en myrstack. Jag antar att alla ska hinna köpa julklappar som de snabbt lämnar över till familjen den 25:e för att sedan börja jobba igen. Jag fick köa för att komma ut från tunnelbanan, det är alltid ett tecken på att det kommer vara mycket folk på stan. Så klart!

Jag glömde att berätta en viktig :-) sak som hände i lördags. Aleks och jag hittade äntligen krukan vi ska ha med oss hem till Sverige! Här i Insa-Dong finns stora vackra porslinskrukor, ända sedan vi kom hit har jag planerat köpet av en sådan. Jag har alltså kollat och kollat, under lång tid. Tyvärr är de ganska dyra runt 2000 svenska kr och därför vill man ju absolut inte välja fel. Men i lördags hände ett smärre mirakel. Jag hittade en kruka som innebar kärlek vid första ögonkastet. Den var stor och fantastiskt fint målad och den kostade bara 350 kronor. Jag fick fråga henne hur många gånger som helst om priset för jag trodde jag hade hört en nolla fel. Till slut bad jag henne skriva ner summan, men den visade sig fortfarande vara lika billig. Oj oj oj, jag bar krukan i ett järngrepp hem till Fraser. Den ska få åka med mig i handbagaget hem :-).

Idag har jag jobbat som vanligt. De äldsta barnen har börjat lära sig läsa och skriva på engelska, det är jättekul. Vissa av dem är riktigt duktiga. Jag ritar något på tavlan och säger namnet, efter det ska de försöka skriva ner ordet med rätt bokstäver. Jag antar att det är ganska tidigt att lära sig läsa och skriva vid fem års ålder. När jag gick därifrån skulle alla barnen öva på att sjunga och dansa inför julfesten som ska gå av stapeln i nästa vecka. Det såg verkligen roligt ut för en svensk, de har ju helt andra traditioner än vad vi har. Men de var väldigt söta.

I eftermiddag måste jag göra ytterligare ett besök på resebyrån. Aleks och jag ägnade 4 timmar igår åt att söka fakta om Vietnam, vi måste ju försöka bestämma oss vart vi ska ta vägen när vi väl har landat och hur man tar sig vidare från flygplatsen. Det känns som vi har lite för lite tid för att bara lalla runt där utan att veta vart vi ska och vi vill ju inte vara kvar i Ho chi min, det känns som att vi inte är sugna på fler storstadssemestrar just nu.

Nu är vi ännu mer förvirrade än vad vi var tidigare. Transportsystemet inom Vietnam verkar vara ett minst sagt långsamt system. Att ta sig 30 mil upp till den finaste stranden ska tydligen ta 11 timmar med expresståg, då undrar man ju hur snabbt expresstågen går i det landet, 30 km/h eller? Det kan man ju jämföra med expresstågen i Japan som kör 400 km/h. Det funkar ju inte, då försvinner ju 2 av 7 dagar bara på att resa. Vi har även kollat inrikesflyg men alla avgångar har redan gått innan vi hunnit landa vid kl 2. Är inte det konstigt att man kör alla avgångar (3 stycken) innan lunch? Detta måste helt klart kollas upp, vi måste ju kunna ta oss någonstans på rimlig tid. Om det är någon som har bra tips så hör gärna av er.

Hur känns det att få höra Kent på klubb i Korea?

Jo, det känns riktigt riktigt schyst, låtarna blir på något sätt ännu bättre än vad de är hemma. Igår kväll besökte vi alltså den lilla koreanska pop-och rockklubben "The Who" som ligger i närheten av där vi bor. Vi hade sällskap av Eva och Jens som vi tidigare under hösten träffade i Taipei i Taiwan. Jens jobbar här lite grann och Eva var på besök under helgen, dessutom hade de kollegan Ted med sig. Tillsammans käkade vi middag på en koreansk restaurang, som hade den starkaste maten vi nog har fått hittills. Man hade kunnat slita ut tänderna på oss utan att vi hade känt det. Maten fungerar alltså utmärkt som bedövning. För att inte magen ska krascha måste man äta mycket av riset. Vi hade väldigt trevligt och efter maten gick vi alltså till The Who en stund.

Hur känns det då att säga hej då?

Inte alls kul kan jag lova. I morse gav sig Ubbe & Kaisa iväg mot flygplatsen. Jag var tvungen att gråta en skvätt när jag kom hem efter att ha sagt hej då. Nu är det ju inte så länge tills vi ska hem, men det är väl mer just själva känslan av avsked som är lite jobbig. En vecka går ju så fort och vi har haft så kul!

Jag börjar inse att det kommer att bli skumt att åka härifrån också, men har ju lärt känna folk här nu som man ska säga hej då till i januari. Det är ju nackdelen med att resa bort, först ska man säga hej då till människorna hemma, sen efter ett tag ska man säga hej då till de nya man lärt känna. Det fina denna gången är ju att de flesta här normalt sett bor i Skåne. Oh yes! Hoppas de vill träffa oss!

Hur skaffar sig koreanska politiker väljare?

På onsdag nästa vecka är alla lediga i Korea, det beror på att det är val den dagen. Överallt i stan finns affischer och kampanjer för de olika politikerna, som naturligtvis bara är män. Dessutom åker politikerna runt i öppna minibussar i stan och skiker ut sitt budskap i megafoner. Vi är ju tyvärr inte så bra på att snappa upp vad de säger.

Det sjukaste av allt såg vi vid lunchtid i fredags. 20 koreaner som hade sång -och dansuppvisning framför sin politikerbuss. Det verkar alltså vara fullt möjligt att genom lite festivalkänsla locka till sig väljare, intressant strategi.

Efter detta jippo tog vi oss till COEX-området, alltså där Aleks jobbar. Där finns ju en helt annan typ av stad än det som omger oss i Insa-Dong. Jag tror både Ubbe och Kaisa var riktigt fascinerade av den 14-filiga vägen som går genom stadskärnan. Något liknande hittar man ju inte i Sverige. Eftersom vägen är så bred så hinner man bara halvvägs över gatan när man ska korsa den, så man blir alltid stående i avsatsen i mitten tills det blir grönt igen. Hemma tycker man ju att köerna mellan Malmö och Lund är ganska besvärliga, men betraktandet av köerna på denna 14-filiga väg ger en perspektiv på detta. Trots detta är ju inte köerna hemma heller kul.

I fredags kväll var vi alla ganska möra. Vi bestämde oss för en kväll hemma med pizza och "vem vill bli miljonär? ", som finns till vårt Wii spel. Riktigt skoj. Tyvärr kom vi inte så långt trots gemensamma krafter. Vi tror att det beror på att frågorna var engelska :-).

Aleks och jag har fått en julklapp, vilken överraskning. Korkat nog hade vi inte fixat någonting till de andra. Det är som att jag inte ens har fattat att det ska bli jul i år. Jag är helt ute på turne och har kommit av mig fullständigt. Vi fick en jättefin julklapp, tennisrack, baseballrack och golfklubba till Wii-spelet, dvs rack som man kan fästa handkontrollerna i. Riktigt skoj. Tack så mycket!

Skosnyft

Nu är i princip alla mina skor nerpackade för att imorgon åka till Sverige (snyft), jag har i och för sig 3 par kvar, så jag ska nog klara mig :-). Det ger ju utrymme för att shoppa ett par till :-). Haha.

Seriöst. Väldigt schyst att vi får skicka saker med vännerna, övervikt på flyget är ju inget billigt nöje. Jag har ett lass till som ska få åka med Ubbe.

Nu ska jag försöka få tag på de andra, vi ska efter att ha kollat Insa-Dong kvarteren ta oss till COEX. Det är tydligen en stor designutställning där just nu, sen måste ju ungdomarna se den 14-filiga vägen.

Vilken besvikelse

För en halvtimme sedan kom U & K tillbaka hem från DMZ-turen. Jag trodde att jag skulle få hem två nöjda ungdomar, men inte. Turen hade tydligen varit katastrofdålig just idag. De var så irriterade att spottet nästan flög ur munnen på dem när de skulle återge dagen. På grund av att det skulle pågå samtal mellan nord och syd just idag, hade de inte fått åka till rummet där alla samtal sker (och det är väl lite det som är höjdpunkten under dagen). Dessutom kunde guiden inte engelska. Det enda de hade uppfattat av honom var ett tråkigt skämt, han hade tydligen berättat att han tidigare hade ätit för många riskakor...så många att han hade blivit "pat". Det är ju helt klart en fördel om guiden kan prata det språk han ska föreläsa på. Verkligen synd att det blev så, man tycker de hade kunnat förvarna om att samtalen skulle pågå och om man hade velat kunde de låtit en åka en annan dag. Samtidigt är det ju på allvar, rummet är ju till för fredssamtal och då kan de ju inte ställa in för att en hop turister vill se det. Men det är ju helt klart en besvikelse när man sett fram emot att få se allting, antagligen enda gången man är i Korea.

Om en liten stund väntar höga höjder, vi ska nämligen fika upp i Jongno-tower och njuta av Seouls skymning med alla lampor. Kommer att bli nice. Aleks får vi inte träffa ikväll, han ska ut med jobbet. Jag antar att det är någon form av julfest. Kul kul jul.

Att putta bilar

Efter mitt inlägg om att koreanerna parkerar in varandra så att de inte kommer ut, upplyste Aleks mig om en viktig sak som är mycket värd att tillägga. Jo nämligen, koreaner lägger aldrig i handbromsen, så tycker du att någon står i vägen för dig så är det bara att putta bort bilen. Förhoppningsvis inte så långt bort att inte ägaren kan hitta den igen. Koreaner, koeraner.

Fantastiskt, förfärligt och världen är liten

Oj oj oj, vad god den svenska glöggen var! Fanstastiskt, lysande och bländande som Anders sa igår kväll när han blev bjuden på glögg. Sällan har svensk glögg uppskattats på detta vis :-). Vi var 12 pers som njöt av luciafirande på våning 2 på Fraser, vid sidan av den blinkande plastgranen. Vilken kväll alltså. Alla var rörande överens om att pepparkakor är mycket godare när man inte har enorm tillgång på dem som i Sverige. Oftast hinner man ju klösa i sig mängder månaden innan jul, vilket leder till att man är vansinnigt trött på dem till jul. Detta kommer inte att hända i år. Burken vi hade är nu slut.

Alla drack var sin mugg glögg till att börja med, sen var vi ju naturligtvis tvunga att "korifiera" glöggen, dvs den spetsades med soju (koreansk rissprit). Ja, Korea sätter sina spår lite överallt får man väl säga. Jag vet inte vem som kom på den goda idén, men det var väl någon av killarna.

Medan vi satt och smakade på de svenska godsakerna berättade Anders att han hade sett mig och Aleks syskon på kort i ett av tehusen i Insa-Dong. Roligt! Jag tror jag skrev på bloggen att vi varit på teprovning och jag minns att de frågade om de fick fota oss medan vi provsmakade, men inte visste jag att jag blivit sådan kändis. Nåväl, det kan man ju leva med.

Andra små sammanträffanden. Jag fick ett meddelande på facebook för ett litet tag sedan, där en vän berättade att hennes 5:te klassare i Sverige skulle forska om Taipei. Helt plötsligt kommer en liten kille fram till katedern med en utskrift från nätet, hon ser att det är en blogg och efter lite läsande inser hon att det är jag som skrivit för hon visste att jag skulle till Asien under hösten. Haha, det går nog att hitta bättre källor än mina små iakttagelser av världen.

Idag är Ubbe och Kaisa iväg på DMZ-turen uppe vid gränsen, det ska bli spännande att höra hur de upplevde dagen. Jag har varit iväg och jobbat, jag börjar bli ganska trött på jobbet. Det känns inte som att det händer någonting där just nu, i början var det ju så spännade hela tiden. Men jag gillar verkligen barnen, de är sååå söta. Idag ville de kramas allihop innan jag skulle åka hem. Mysigt! Jag gjorde ett litet misstag idag som är väldigt lätt hänt. Jag gick igenom alla barnens namn i en klass innan en lek och då glömde jag säga ett av barnens namn. Lilla Cherry som jag missade blev helt förtvivlad och började gråta, samtidigt som hon upplyste mig om att hon minnsann var där "Im here". Som tur var kunde jag reparera misstaget i nästa övning med lite extra Cherry-uppmärksamhet. Det är verkligen viktigt att se alla barnen.

Tunnelbaneresan hem var jobbig idag. Jag har fått känna på, riktigt ordentligt, hur det känns att se annorlunda ut än alla andra och att inte fatta någonting. Det är säkerligen en nyttig upplevelse men inte alltför trevlig. Som vanligt var jag den enda västerlänningen på tåget, samtidigt som det hoppade på ett helt gäng med ungdomar. Jag skulle tippa på att de gick på högstadiet. Alla började vrålglo på mig samtidigt som de började viska och prata om mig, väldigt uppenbart. Det som känns så himla jobbigt i det läget är ju att alla andra koreaner på tåget förstår vad de säger om mig, vilket inte känns alls bra eftersom man själv inte har en aning om vad de säger. Man känner sig så himla dum helt enkelt.

Innan de andra kommer hem ska jag försöka gå igenom lägenheten och plocka fram allting som vi kan klara oss utan fram tills att vi ska hem. U & K har lovat att ta med sig grejer hem. Dessutom lovade Eva mig en av deras resväskor, de åker till Sverige för att fira jul på lördag morgon. Så det finns kanske i alla fall hopp om att slippa övervikt och att frakta saker hem.

En gris, en häst och en....

Idag har gästerna ägnat sig åt tempel och tempel kan man säga. Under förmiddagen gick de en guidad tur genom ett av tempeln här i stan, medan jag förbrilt försökte lära kidsen alla morgonrutiner på engelska. Det är temat just nu. Jag började dagen med att pressa in alla inne på toaletten och frågade därefter "Where are you?" Har man tur svarar alla i kör "Im in the bathroom", vilket jag hade idag. De har varit skötsamma idag, med undantag av en liten kille. Idag var hans problem att han var lite för duktig på engelska, som det kan bli. Man kan ju tycka att det borde vara bra i lärarens ögon att vara duktig och på hugget. Men idag ville jag verkligen få med alla, så att alla hade sagt något innan lektionens slut. Problemet med Daniel som han heter, var att han skrek ut svaren på alla frågor fastän jag hade adresserat frågan till ett annat barn. Efter 5 minuter var det jäkligt störigt att han skrek rakt ut och aldrig gav de andra en chans, så han blev utlyft ur klassrummet av mig, väl där ute försökte jag förklara så att han skulle förstå..vad som var problemet. Man har ju ingen aning om de förstår vad man säger, men de borde ju ha lite magkänsla för vad som de har gjort fel. Faktum var att han skötte sig resten av lektionen. Skönt!

I eftermiddag besökte vi tillsammans templet med vaktparaden, jag kan den turen nu kan man säga. Jag skulle kunna börja hålla i turen framöver eller varför inte leda vakterna till rätt plats? Men alltid lika trevligt. Inne i tempelparken finns alla årets djur (kinesiska horoskopet) avbildade. Kaisa är en gris, Ubbe är en hund och jag är en häst. Just nu är det grisens år i Korea. Det innebär tur att ha en gris, så det finns rikligt med gris-mobilsmycken här i år. Om man studerar de olika djuren i det kinesiska horoskopet så verkar hundar var fin fina. Inte konstigt att man har en så fin bror. Men varför i herrans namn käkar koreaner upp hundarna för undrar man ju? Eller är det därför de anses som en delikatess?

Därefter besökte vi det fina tehuset. Ubbe lyckades beställa in ginger tea, som förvandlades till eld i strupen på honom och Kaisa kom över cinnamon tea som är sjukt sött. Med andra ord, de var inte så förtjusta i teerna...men de var förtjusta i fiket och i chokladpralinerna. Kul att ha testat i alla fall.

Nu väntar luciavaka. Glöggen ska värmas, pågens saffransgifflar och pepparkakor ska smakas av. De obligatoriska clementinerna, så kallade cjul på koreanska är inköpta. Festen ska gå av stapeln på våning två, för där finns en blinkande plastgran. Aldrig har julen känts så viktig som nu...på andra sidan jorden. Länge leve julen!

Sankta Claus is coming to town

Här är hela kittet som ska ta oss genom lucia. Visst blir man glad?

Det fina med vår lilla glittriga plastgran är att den så så mini att den kan placeras var som helst :-). En riktig levande (eller snarare död), vattendrickande gran finns inte att få tag i, här är det plastic fantastic som gäller.

Att handla tyg i desperation

Dagen började på Dongamun market, dvs skyskrapan med tyger och pärlor. Kaisa är en kung på att sy, så det var ju ett självklart besöksmål för henne. Jag kom ihåg att jag fick klä av mig i princip alla kläder utom ett linne när jag var där med mamma i oktober, eftersom det är så sjukt varmt och trångt där inne. Alla kan ju föreställa sig hur varmt det var idag iklädd vinterjacka. Efter två timmar i de smala trånga gångarna hade man bra lust att smälla till alla koreaner "som av misstag" bangade in en eller "som av misstag" råkade riva ner handväskan från axeln. Svetten rann, men vi fick tag i massa fina tyger. Som jag sagt tidigare, att handla blir ju så mycket roligare när man har besök. Så även min nya symaskin kommer att gå varm till våren. Tygerna är sjukt billiga, oftast en meter för 28 svenska kronor, det finns enorma mängder och de är väldiga fina. Kaisa har nu så mycket tyg att hon kan producera ett lapptäcke på 8 meter. Totalt kommer hon att ha 15 meter tyg med sig hem till Sverige. Jag har 4, plus de metrarna jag skickade med mor & far tidigare i höstas. Det är inte alltid lätt att få köpa det tyget man vill. Vid ett flertal tillfällen idag har vi stått och diskuterat priset med säljare, men när man väl säger att man ska köpa då har de helt plötsligt inte tyget. Det tycker man att de kunde ha upplyst en om lite tidigare, det finns ju ingen poäng med att stå och tjafsa om priset om de ändå inte kan sälja det.

Med det lägsta blodsockret man kan tänka sig tog vi oss ut ur tyg -och pärlhysterin efter några timmar. Målet var hysteri nummer 2, shoppingområdet Myeongdong. Efter en fika var vi på hugget igen. Kaisa blev ett par stycken stickade tröjor rikare och jag en leopardklänning rikare, 70 spänn. Som hittat, det kan man ju bara inte missa :-).

Nu sitter vi med väkande fötter, armar och ben och försöker att vila upp oss inför kvällens koreanska barbeque.

Trafikinjengören som jag numera har med mig har retat upp sig ordentligt på att koreanerna parkerar in varandra. Det vill säga de parkerar sina bilar så att ingen kan komma ut. Intressant fenomen. Snacka om att man skulle bli arg om man fick sitta i flera timmar och vänta på att kunna köra iväg.

Observera att alla bilar har neutrala färger: svart, vit eller metallic om du är korean.

Vad har vi mer sett? Jo, en kvinna som moppade asfalten utanför sitt fik. Känns spontant som rätt lustigt. Koreaner, koreaner...de har en känsla för renhet :-).

På hugget

Ubbe och Kaisa latar sig inte. När jag kom hem efter ett lekis fullt av kaos hade de redan hunnit spana in massor.

Den koreanska läraren på lekiset som gillade att sminka sig har nu fått kicken. Idag när jag kom dit var det en ny person där istället för henne. Rektorn hade väl till slut kommit till insikt om att det inte fungerade så bra. Skönt tycker jag. Men förändring skapar kaos för de små liven. Idag var det allt annat än kul att ha de minsta. Jag tror inte det är något 4 årigt barn som sagt någonting på engelska idag. Jag hade fullt upp med att få ner dem på golvet, vilket jag inte lyckades särskilt bra med, de hängde runt benen på mig, som julkulor i en julgran. Sen behövde självklart alla obligatoriskt kissa. Det är ingen enkelt uppgift att lära de allra minsta engelska, jag vet inte ens om man som 3 åring kan prata sitt eget språk, i detta fall koreanska?
Jag brukar aldrig kunna sova på tunnelbanan, men efter detta kaos sov jag hela vägen hem.

Under tiden hade U & K hunnit spana in floden (som tydligen har julsmyckats) och dessutom hunnit kolla in alla klädbutiker som finns under jord, där vi bor. Bra jobbat! I eftermiddag har vi besökt USO och hämtat deras biljetter till DMZ på torsdag. Tanken var att vi samtidigt skulle besökt krigsmuseet. Amatörmässigt nog hade vi lyckats missa att alla museum runt jordklotet har stängt på måndagar, så det blev inget. Det enda som inte var stängt var utställningarna med flygplanen, så de kunde vi spana in.

Istället bestämde vi oss för att fortsätta med tunnelbanan till Namsam folk village. En liten by mitt i stan där de bevarat gamla koreanska trähus och tempel. Där gick vi tills tårna var stelfrusna och i princip kunde brytas av. Det är riktigt kallt i Korea nu. Södra Sveriges temperaturer är ingenting jämfört med temperaturen här. Under nollan och iskallt. Ikväll när vi badade såg det ut som det snöade utanför fönstret.

U & K är stormförtjusta i koreansk mat. Ubbes favorit är rostat lättsaltat sjögräs, som han nu vill ta med sig till Sverige :-). Det här väcker gamla minnen till liv. Jag minns när lillebrorsan hade med sig 3 kg mate (te) hem från Argentina. Säg var det lika gott hemma? Haha.

Basket case, ubbe bubbe baseball och en julgran

Igår anlände våra nya gäster, nämligen Ubbe och Kaisa. Jag hade sagt till dem att de skulle messa samtidigt som de hoppade på flygbussen mot stan, så att vi kunde gå och möta dem. 2,5 timmar efter att planet skulle landat hade vi fortfarande inte hört ett ljud från dem, trots att jag försökt ringa dem en miljon gånger..."the number you dialed can not be reached". Vi fick alltså ge oss ut och leta efter dem, planen var att gå mot busshållsplatsen. Vi hade ju ingen aning om de visste var vi bodde. Hur som helst, samtidigt som vi kom fram till busshållsplatsen ringde de från hotellet och berättade att våra gäster hade anlänt. Puuh. Det visade sig att Ubbes telefon inte klarar det koreanska nätet. Som det kan gå! Det var så himla kul att ses! Jag var så glad!

Precis som de andra fick de sova en timme, medan Aleks och jag lyckades låsa oss ute från hotellrummet, men det är en annan historia. Deras sömn liknande mer koma än vanlig sömn, så de hade ingen aning om att jag ringde på dörren i 10 minuter.

Igår kväll fyllde en av våra kompisar här i Seoul år, så vi var bjudna på födelsedagsfest. Trevligt trevligt. Obligatoriskt åt vi middag på koreanska favvo restaurangen innan vi gav oss iväg mot COEX hall i andra änden av stan där festligheterna skulle äga rum. Vi hade väldigt trevligt, framför allt var det ju kul att få snacka med U & K, så klart.

Kvällen slutade obligatoriskt med karoke. Ubbe och Kaisa var inte sena med att hänga på. Helt otippat drog de av Basket case med Green day :-). Det lät inte så pjåkigt, riktigt bra!

Vi började söndagen med frukost på ett av fiken i Insa Dong, med schyst utsikt över stadsdelen. Därefter stack vi till ett av templen. Tanken var att vi skulle gå till ett där vi redan varit, men vi gick fel och hamnade i ett helt nytt tempel, obesökt av Aleks och mig. Intressant.

Kvällen har bjudit på sushi, baseball och en julgran. I närheten av där vi bor finns en slagbana för baseball, man stoppar i ett mynt och sen haglar det bollar i ett rasande tempo mot en som man ska försöka träffa. Ubbe var stormförtjust som den sportfåne han är, jag fick till slut säga till lillebror "nu är det faktiskt dags att gå hem", som den mamma man är.

Jag har handlat en liten glittrig amerikansk plastjulgran. Det är svårt att avgöra om den är fin eller ful. Tanken med den är i alla fall att den ska bringa julkänsla till lägenheten. Tillsammans med glöggen, pepparkakorna, saffransgifflarna och julskummet som har smugglats in från Sverige. Nu jäklar ska det firas lucia och jul!