Hur känns det att få höra Kent på klubb i Korea?

Jo, det känns riktigt riktigt schyst, låtarna blir på något sätt ännu bättre än vad de är hemma. Igår kväll besökte vi alltså den lilla koreanska pop-och rockklubben "The Who" som ligger i närheten av där vi bor. Vi hade sällskap av Eva och Jens som vi tidigare under hösten träffade i Taipei i Taiwan. Jens jobbar här lite grann och Eva var på besök under helgen, dessutom hade de kollegan Ted med sig. Tillsammans käkade vi middag på en koreansk restaurang, som hade den starkaste maten vi nog har fått hittills. Man hade kunnat slita ut tänderna på oss utan att vi hade känt det. Maten fungerar alltså utmärkt som bedövning. För att inte magen ska krascha måste man äta mycket av riset. Vi hade väldigt trevligt och efter maten gick vi alltså till The Who en stund.

Hur känns det då att säga hej då?

Inte alls kul kan jag lova. I morse gav sig Ubbe & Kaisa iväg mot flygplatsen. Jag var tvungen att gråta en skvätt när jag kom hem efter att ha sagt hej då. Nu är det ju inte så länge tills vi ska hem, men det är väl mer just själva känslan av avsked som är lite jobbig. En vecka går ju så fort och vi har haft så kul!

Jag börjar inse att det kommer att bli skumt att åka härifrån också, men har ju lärt känna folk här nu som man ska säga hej då till i januari. Det är ju nackdelen med att resa bort, först ska man säga hej då till människorna hemma, sen efter ett tag ska man säga hej då till de nya man lärt känna. Det fina denna gången är ju att de flesta här normalt sett bor i Skåne. Oh yes! Hoppas de vill träffa oss!