På turne

Dagen började med att Aleks ringde på min mobiltelefon när jag precis startat första lektionen för dagen, "var är du och vad har hänt?" Jag fattade ingenting. Jag hade lite bråttom i morse, sprang ner till tunnelbanan och missade precis ett tåg, och var tvungen att vänta på nästa i 5 minuter. Att vänta ingick inte i min tidsplanering (som kanske inte var helt realistisk), således kom jag 5 minuter för sent. Det räcker för att lekis ska utlysa alarm. De ringer rekryteringskillen Jeff och berättar att jag inte är där, och Jeff kontaktar direkt stackars Aleks, allt detta hann hända inom loppet av ett par minuter, jag helt ovetandes, för jag hade ju redan hunnit in och börja. Tydligen hade Jeff försökt kontakta mig sedan i torsdags, men min telefon har ju varit avstängd eftersom den inte fungerar utanför Korea, så han undrade väl antagligen vart jag tagit vägen, men det kunde ju inte jag veta. Jag kan ju inte meddela honom varenda steg jag tar. Konstigt.

Kidsen var väldigt intresserade av mitt nya halsband som jag köpte på antikmarknaden i Tokyo, fantastiskt fint så jag ville ju inte ha det nedmonterat till mindre delar. Kanske klumpigt av mig att ha det på mig på jobbet, men jag visste inte att de skulle vara så klåfingriga som de faktiskt var. Men tack vare mina nya Hello Kitty klistermärken kunde jag avleda uppmärksamheten till dessa istället. Slagsmål utbröt om vem skulle ha respektive klistermärke, tur att jag hade med mig många.

Efter jobbet snabbade jag mig hem för att kolla mailen. Jag har nämligen varit i kontakt med Hankuk University of Foreign studies och skulle eventuellt få vara med på ett eftermiddagspass i svenska och väntade på att få en vägbeskrivning dit. Efter en snabb macka gav jag mig återigen ner i tunnelbanesystemet för att en stund senare anlända vid Hankuk University stop. Det var då problemen började. Vägbeskrivningen som jag hade fått stämde inte med hur det såg ut där jag kom upp, så istället frågade jag några ungdomar om vägen och fick vägen dit. Bra tänkte jag och började gå. Kvinnan som jag skulle följa ville att jag skulle ringa henne innan lektionen så skulle hon möta mig. Problemet var att jag inte hade hennes nummer, vilket jag mailat henne och berättat, i mailet förklarade jag därför att jag skulle göra mitt bästa för att leta upp henne utan nummer innan lektionen började, men det hade hon inte sett. Till slut kommer jag fram och frågar i receptionen efter henne, efter en stund får jag hennes rumsnummer och åker dit, men ingen där. Ner till receptionen igen och frågar efter hennes nummer, då helt plötsligt har jag inga pengar kvar på mobilen. Skit. Får fråga om jag får låna receptionens telefon och äntligen får jag tag på henne. När hon svarar är hon arg på mig för att jag inte ringt tidigare. Jag ber om ursäkt gång på gång och försöker förklara att jag inte hade hennes nummer, och säger att jag kan åka hem igen om jag är till för mycket besvär. Klockan var vid det här laget 15.05 och lektionen hade hunnit börja. Usch vad pinsamt, jag hade ju verkligen snabbat mig så mycket jag kunde. Gud vad jag kände mig dum, men det var ju verkligen inte meningen. Förlåt förlåt. Till slut skickade hon en koreansk svensk-studerande till att möta mig. Inte farligt dum man kände sig när jag 20 minuter försenad skulle gå in i klassrummet och presenera mig. Klassen bestod av 8 koreaner som studerade svenska. Jag tror de hade pluggat i ett år och de var duktiga, men de tyckte att det var väldigt svårt.

Återigen fick koreanerna det att kännas som att jag hade ramlat ner från en annan planet. En flicka sa på svenska "vad du luktar gott och vad vacker du är", det känns bara så overkligt och konstigt att säga till någon som man aldrig har träffat och inte ens hälsat på. Vad ska man säga...du luktar också skitgott. Jag begriper mig inte på dem ibland alltså (eller ganska ofta). Lektionen var rolig och deras svensklärare var väldigt duktig. Dels fick de chans att ställa frågor till mig och dels läste vi tillsammans i deras svenska böcker. De undrade förstås vad jag gjorde i Korea och vad jag tycker om landet. Dessutom hade de klart lite frågor om hur det är i Sverige. Ett par av dem hade fått stipendier för att studera i Sverige nästa år.

Det är ganska stor skillnad på svenska och koreanska studenter. Jag uppfattade dem som ganska omogna på något sätt. Trots att de var 21 och 22 år gamla så bodde alla hemma och ingen hade varit utanför Korea någonsin. Inte ens i Japan eller något närliggande land. Svenska studenter har ju ofta rest innan man börjar plugga och många har bott hemifrån och skaffat sig egna erfarenheter. Efter lektionen gick de som hade tid iväg för att fika med mig och med läraren. En del av dem var tvungna att åka hem och hjälpa till hemma. En flicka skulle hem och lägga in kimchi (vitkål) tillsammans med sin mamma för nästkommande år. Sånt tycker jag är lite lustigt och stelbent, varför kan man inte bara ringa hem och säga att man blir en timme sen, det var ju trots allt första gången hon träffade en svensk :-). Ibland får man ju ändra lite på sina planer, men inte i Korea och definitivt inte med något som har med familjen att göra. Går inte!

Fikan var intressant, det var mycket svårare att prata fritt med dem på cafeet, jag visste inte om de förstod var jag sa så jag var tvungen att återupprepa allting på engelska efteråt, men eftersom de i princip inte kan engelska heller så blir det ju ganska svårt att upprätthålla en konversation. En tyst och blyg tjej, hade fått stipendie till att studera på en folkhögskola i Sveg i Sverige. När man frågade henne vad hon gillade att göra så svarade hon "jag gillar att sitta hemma och inte göra så mycket", då undrar man ju vad sjutton hon ska till Sveg utanför Östersund att göra, varför utsätter man sig för en resa till andra sidan jordklotet om man gillar att vara hemma? Motsägelsefullt. Hon berättade att var så nervös att hon hade ont i huvudet inför resan, eftersom hon aldrig hade varit utanför Korea och aldrig varit iväg från familjen. Herregud, hur ska det gå? Jag kände nästan också paniken växa när jag tänkte på henne, helt själv ute på landet och kan knappt varken engelska eller svenska och dessutom skitblyg. Men det sa jag ju naturligtvis inte till henne...jag sa att det skulle gå bra och att svenskar är trevliga, men du måste ta kontakt med folk annars kommer det att bli jobbigt och ensamt, då säger hon till mig att hon inte vågar prata med utlänningar och att hon blir nervös av att prata med mig. Lycka till! Det kan nog bli nyttigt för den lilla damen att lämna landet och se lite annat. Jag gav henne min email innan jag stack därifrån, om hon vill kan hon ju skriva och öva.

Universitetsvärlden i Korea har jag ju inte varit i kontakt med tidigare, det närmsta jag kommit är ju artiklarna i Korean Herald som beskriver utbildningshets, fusk med examen och det viktiga med att känna rätt person för att få jobb. Allt detta fick jag bekräftat under gårdagen.

I Korea råpluggar man in allt som står i böckerna och det som läraren säger. Inga diskussioner om någonting, det förekommer inte. Man tycker ingenting, man tycker som läraren helt enkelt. Punkt slut. Det spelar heller inte så stor roll vad man läser, huvudsaken är att man pluggat på universitet, det viktiga är att man känner rätt personer, för då får man jobb lätt. Vi kom återigen in på könsskillnaderna. Tydligen är det så att många tjejer pluggar trots att de senare vill bli hemmafruar, men är man civilingenjör i kemi t ex som är svårt så är det lättare att bli tillsammans med en bra kille, man blir mer attraktiv på marknaden helt enkelt. Jag måste säga att jag tycker det låter ganska förförligt och slöseri med kunskap. Kom igen kvinnor, vad är det frågan om? Det verkar krävas revolution! Intressant dag får man väl säga.

Klockan halv åtta hittade jag Aleks frustrerad uppe i lägenheten över att Wii Fit är för nytt, det finns inga spel att ladda ner från nätet. Grrr, som det kan gå. Ge dig till tåls älskling!