Fantastiskt, förfärligt och världen är liten

Oj oj oj, vad god den svenska glöggen var! Fanstastiskt, lysande och bländande som Anders sa igår kväll när han blev bjuden på glögg. Sällan har svensk glögg uppskattats på detta vis :-). Vi var 12 pers som njöt av luciafirande på våning 2 på Fraser, vid sidan av den blinkande plastgranen. Vilken kväll alltså. Alla var rörande överens om att pepparkakor är mycket godare när man inte har enorm tillgång på dem som i Sverige. Oftast hinner man ju klösa i sig mängder månaden innan jul, vilket leder till att man är vansinnigt trött på dem till jul. Detta kommer inte att hända i år. Burken vi hade är nu slut.

Alla drack var sin mugg glögg till att börja med, sen var vi ju naturligtvis tvunga att "korifiera" glöggen, dvs den spetsades med soju (koreansk rissprit). Ja, Korea sätter sina spår lite överallt får man väl säga. Jag vet inte vem som kom på den goda idén, men det var väl någon av killarna.

Medan vi satt och smakade på de svenska godsakerna berättade Anders att han hade sett mig och Aleks syskon på kort i ett av tehusen i Insa-Dong. Roligt! Jag tror jag skrev på bloggen att vi varit på teprovning och jag minns att de frågade om de fick fota oss medan vi provsmakade, men inte visste jag att jag blivit sådan kändis. Nåväl, det kan man ju leva med.

Andra små sammanträffanden. Jag fick ett meddelande på facebook för ett litet tag sedan, där en vän berättade att hennes 5:te klassare i Sverige skulle forska om Taipei. Helt plötsligt kommer en liten kille fram till katedern med en utskrift från nätet, hon ser att det är en blogg och efter lite läsande inser hon att det är jag som skrivit för hon visste att jag skulle till Asien under hösten. Haha, det går nog att hitta bättre källor än mina små iakttagelser av världen.

Idag är Ubbe och Kaisa iväg på DMZ-turen uppe vid gränsen, det ska bli spännande att höra hur de upplevde dagen. Jag har varit iväg och jobbat, jag börjar bli ganska trött på jobbet. Det känns inte som att det händer någonting där just nu, i början var det ju så spännade hela tiden. Men jag gillar verkligen barnen, de är sååå söta. Idag ville de kramas allihop innan jag skulle åka hem. Mysigt! Jag gjorde ett litet misstag idag som är väldigt lätt hänt. Jag gick igenom alla barnens namn i en klass innan en lek och då glömde jag säga ett av barnens namn. Lilla Cherry som jag missade blev helt förtvivlad och började gråta, samtidigt som hon upplyste mig om att hon minnsann var där "Im here". Som tur var kunde jag reparera misstaget i nästa övning med lite extra Cherry-uppmärksamhet. Det är verkligen viktigt att se alla barnen.

Tunnelbaneresan hem var jobbig idag. Jag har fått känna på, riktigt ordentligt, hur det känns att se annorlunda ut än alla andra och att inte fatta någonting. Det är säkerligen en nyttig upplevelse men inte alltför trevlig. Som vanligt var jag den enda västerlänningen på tåget, samtidigt som det hoppade på ett helt gäng med ungdomar. Jag skulle tippa på att de gick på högstadiet. Alla började vrålglo på mig samtidigt som de började viska och prata om mig, väldigt uppenbart. Det som känns så himla jobbigt i det läget är ju att alla andra koreaner på tåget förstår vad de säger om mig, vilket inte känns alls bra eftersom man själv inte har en aning om vad de säger. Man känner sig så himla dum helt enkelt.

Innan de andra kommer hem ska jag försöka gå igenom lägenheten och plocka fram allting som vi kan klara oss utan fram tills att vi ska hem. U & K har lovat att ta med sig grejer hem. Dessutom lovade Eva mig en av deras resväskor, de åker till Sverige för att fira jul på lördag morgon. Så det finns kanske i alla fall hopp om att slippa övervikt och att frakta saker hem.