Alltid händer det något

Det finns egentligen ingen större risk för uttråkning i det lilla landet i öster, alltid händer det någonting oväntat. Eftersom jag är helledig på tisdagar tänkte jag festa till det med en liten utflykt. Tanken var att jag skulle ta mig till Hankuk University, jag hann aldrig kolla runt där sist, och tänkte att det skulle varit kul att se igen eftersom det var mycket unga människor där. Jag hoppade alltså på tunnelbanan i riktning mot det stoppet, precis som jag gjorde förra gången. Förvånansvärt var det inte så mycket folk på tåget, men jag tänkte inte så mycket på det. Vid nästkommande stopp klev alla av som satt i min vagn, lite kul tyckte jag eftersom det aldrig tidigare hänt här...att man haft en vagn helt för sig själv. Det dröjer inte många sekunder innan jag upptäcker att tåget är helt stilla och att det är helt svart utanför, jag reser mig upp för att kolla om det är folk i de andra vagnarna. Men, inte en kotte mer än mig på tåget. Skit också, men ingen ide att drabbas av panik. Jag ringde Aleks och förklarade vilken linje jag var på, ifall jag skulle bli sittande där. Därefter började jag gå mot en av ändarna av tåget och där möter jag chaffören som körde tåget, puh! Detta visade sig vara en vänlig själ, han förklarade att jag skulle sitta och vänta i tåget och att tåget skulle ta mig tillbaka ett stopp igen så att jag kunde hoppa av. Lite pinsamt när jag kom tillbaka med tåget som den enda resenären, men det kan man ju leva med. Glad i hågen gick jag i alla fall över perrongen och hoppade på det andra tåget. Då ser jag en tjej som vinkar åt mig att jag ska hoppa ut, så jag gör det. Tydligen skulle det tåget också för parkering! Det hade de tydligen förklarat i högtalarna, men jag fattar ju inte vad de säger. Vilket kaos! Hur som helst, tjejen som vinkade ut mig var hur trevlig som helst. Så jag fick en ny lite tillfällig vän, bara sådär tisdag eftermiddag, vi tog sällskap på det nya tåget som kom. Hon berättade att hon sålde väskor till Japan, och att det var första gången hon träffade en svensk. Hon sa att hon tyckte jag var vacker och frågade om jag var modell. Vad man blir trött på dem ibland, det verkar ju vara standardfrasen. Bara för att man inte har svart hår och sneda ögon betyder det ju inte att man är modell. Jag sa till henne att jag tycker att koreanska kvinnor är jättevackra! Då höll hon upp ett papper för ansiktet för att hon rodnade. Det kunde hon gott ha! Men hon var gullig och väldigt vänlig. Man blir så himla glad när någon då och då kan engelska :-).