Foreingers and disabled

Igår hittade jag information om en keramikkurs som skulle gå på ett museum här i Seoul under en månad. Jag mailade glatt dit och frågade hur jag skulle göra för att anmäla mig.
Till svar fick jag att jag inte får gå kursen för att jag inte är korean, men däremot tipsade de om en annan kurs för handikappade och utlänningar, vad den innehåller är det ingen människa som vet. Det är tydligen där man hör hemma.

Jag har även försökt anmäla mig till koreanska, har haft tät mailkontakt under 2 dagar med en korean på språkinstitutet, men tydligen finns inte eftermiddagskursen som jag vill gå som de för övrigt gör reklam för i tidningen varje dag. Nu vill de att jag ska ta svindyra privatlektioner. Håller jag på att bli lurad eller?

Jag har visst ingen större lycka med mina kurser, kanske vänder vinden så småningom....

Kräftskiva a la Korea

Igår kväll gick SWEA:s (svenskföreningen) årliga kräftskiva av stapeln här i Seoul, vi var där och fick smaka på från Sverige insmugglade kräftor. Kräftskivan hölls i en SWEA-medlems hus och trädgård som mest liknade ett palats. Aleks och jag tittade storögt när vi entrade muren som omgav 3-våningsvillan, som även naturligtvis hade takterass. Totalt sett var vi 35 personer och jag tror Aleks och jag var yngst, många av de andra hade familjer och var lite äldre.


Bordplaceringen för kvällen var månadsvis efter när man är född så vi satt vid olika bord och fick chansen att prata med en hel del folk. Det är ju intressesant att höra vad det är som för människor hit och vad jag kan förstå så står nog mestadels bilindustrin för det. Många igår kväll handlade med koreanska bilar som importeras till Sverige. Det var trevligt att träffa andra svenskar, men också lite omtumlande när det blir så många på en gång :-)


Kvällen var trevlig, vid elvatiden satte värdparet igång lite musik. Det dröjde inte mer än 20 minuter innan koreansk polis stod i trädgården. Jag förklarade för polisen att jag skriver på en blog och frågade om jag fick fota honom till hemsidan och mister konstapel blev jätteglad. Trevligt.

Om det är någon som vill höra fler små roliga anekdoter från kräftskivan så får ni maila mig och jag ska svara :-)

Igår passade jag på att bli medlem i SWEA, det ska bli spännade att se vad som arrangeras för skojigheter under hösten.

Carnastation och Prince Edward

Igår fick vi beskedet att det inte blir något nytt visum för mig, från den koreanska ambassaden i Sverige. Det innebär att jag i slutet på november måste resa ut ur Korea (Japan är väl närmast) för att sedan återvända som turist och utnyttja de 3 månader som jag får. Lite segt, men det är ju inget att sura för, resa är ju alltid trevligt.

Igår kväll var vi ute med Anna, Mattias och Anders. Vi stack till Carnastation. Där betalar man 25 000 won i inträde sen får man äta och dricka så mycket man vill och kan under 3 timmar. Det var koreansk barbeque, man grillar kött på en grill på bordet och sen virar man in det i salladsblad. Väldigt gott faktiskt. Vid tio på kvällen fick Aleks avvika från sällskapet en stund, pga telefonkonferens med Lund. Tidsskillnaden är ju lite besvärlig ibland. Han är väldigt duktig!

Proppmätta stack vi till Prince Edward. Prince Edward är Seouls number one karokeställe. Vi bokade ett rum, fick vänta 40 minuter sen var det dags att under en timme sjunga som bara den. Vi sjöng YMCA, Abba, Brittan, we are the world....vi hade väldigt skoj!

Måste visa stjärnhimlen inne på toaletten.

Därefter var det dags för pensionärerna U&A att åka hem (ska på kräftskiva ikväll), men de andra fortsatte kvällen någonstans....

Efterdyningar och hetsjakt i poolen

Igår eftermiddag stack Aleks och jag bort till Immigrationskontoret för att fixa ett ID-kort till mig, man måste ha ett sådant om man ska stanna i mer än tre månader. När vi kom dit var det 60 personer före oss i kön. Konstigt, jag trodde inte att det fanns så mycket invandrare i Korea, man kan ju undra vart alla håller hus? De stängde kontoret klockan sex. Tio minuter över sex fick vi äntligen komma fram till disken. Vi lämnar in ansökan med kort, visum och pass. Då säger killen att jag inte kan få ett Id-kort pga av att mitt visum blev ogiltigt när jag åkte ur landet (till Taiwan). GRRRR.....Det var ju detta som Aleks och jag försökte försäkra oss om att det inte kunde inträffa innan vi åkte. Innan vi åkte till Korea ansökte vi om visum hos den koreanska ambassaden i Sverige och därifrån fick vi spouse visum. Egentligen får man ju inte det om man inte är gifta, men eftersom inte alla gifter sig i Sverige så utfärdar de det om man visa att man är sambo. Hade jag skaffat ID-kort innan vi åkte till Taiwan hade det här problemet aldrig uppstått men det fattade vi inte. I Korea kan man aldrig få ett spouse visa om man inte är gifta för här finns inget som heter sambo. Man bor hemma tills man gifter sig. Nu vill killen på immigrationsbyrån att vi ska bevisa att vi är gifta för att kunna förlänga mitt visum, det kan vi ju aldrig göra eftersom vi inte är gifta. Gud, vad rörigt. När vi märkte att vi inte kom längre fick vi ge oss och gå tillbaka till hotellet. Som vanligt fick vi vända oss till receptionen med våra problem (våra terapeuter)...igår bad vi dem ringa till Koreas ambassad i Sverige, det är nämligen där alla våra ansökningshandlingar om visum befinner sig. Nu finns alltså två lösningar. Nummer 1; de hjälper oss på koreanska ambassaden, förklarar för dem att vi bor tillsammans här och att jag får en ny spousestämpel i passet. Nummer 2 är att jag får åka ur landet innan december och åka in igen som turist, då får jag stanna i 3 månader till. Femtusen spänn fattigare (eller vad det nu kan kosta att åka till Kina), men det kan man väl leva med. Igår em var jag riktigt trött på allt som heter och är Korea, men idag är jag cool igen (någorlunda i alla fall).

Det har kommit en ny svensk kille hit till Ericsson kontoret. Så igår kväll var vi ute och käkade med Anna, Mattias och nya Anders. Det var trevligt. Vi gick till Mattias favoritställe där de serverar grillad kyckling och öl. Hela kvällen gick på 70 spänn per skalle. Billigt, billigt!!!

Imorse var det fullt kaos på frukostbuffen, alla hemmamammor=hemmafruar var där och kidsen förde sånt oväsen att man inte ens kunde höra sina egna tankar. Rätt irriterande ibland när man försöker läsa tidningen. Efter frukost bestämde vi oss för att simma i poolen. Träningen har varit obefintlig senaste tiden, men det får bli bättring på den fronten från och med nu. Hur som helst, jag hoppade i och började simma så fort i kom dit. I bassängen simmade en annan tjej (som jag har tyckt sett trevlig ut). Jag vet inte riktigt hur jag tänkte med jag började simma efter henne, det blev liksom som att jag skulle följa hennes bana. Jag ser Aleks sitta och skratta i andra varma poolen "du behöver ju inte jaga henne", oops det var ju inte meningen :-). Hoppas ingen märker att vi är desperata efter fler vänner :-)

Ikväll ska vi ut med de andra svenskarna, detta är Anna och Mattias sista helg här i Seoul. De ska resa i Filipinerna i 3 veckor innan det bär av hem mot Sverige igen. De gör ett litet gästspel i Seoul en lördag i oktober innan flyget går hem så vi hinner väl säga hej då en gång till.

What is the aim with your life?

Folket här i Korea är rätt kristna verkar det som, att döma av alla människor som bär runt på stora kors och skrålar friskt i alla gathörn. De sjunger helt klart hellre än bra! De som vi såg idag på lunchen hade spännt upp ett stort tyg över gatan där det stod "what is the aim of your life?". Det tål ju helt klart att tänkas på. Trevligt när de ger alla förbipasserande ångest. Har nu försökt skriva ångest tre gånger, det går visst dåligt tack vare min Asus laptop med kinestecken. Jag har visst dålig koll på vart å, ä och ö sitter :-).

Aleks jobbar hemifrån idag, ytterligare telefonkonferenser med Lund. Hm de verkar vara busy just nu. Jag kom precis hem från lekiset, men tack vare att Aleks jobbar hemifrån kunde vi träffas och käka lunch. Vi festade till det med musselsoppa på ett koreanskt ställe. På vägen hem råkade vi passera förbi en kabelaffär, vi stannade till och köpte en förlängningssladd till den senast inköpta kabeln eftersom den bara var 1,5 meter lång och det går ju bara inte!!!!!
När vi kommer in genom dörrarna till hotellet säger killen i receptionen att städerskorna har hittat vår kabel, EFTER EN VECKA! Nu har vi alltså 3 kablar, bra jobbat eller hur???

Ett barn som alltid brukar vara duktig på mina timmar grät nästan hela lektionen idag, jag tycker det är lite hemskt eftersom jag inte kan fråga vad som är fel. Stackars lilla Teenie. Den koreanska läraren sa att hon tyckte det vi gjorde var svårt, att det hade gått i baklås för stackarn. Men det enda vi hade gjort innan hon började gråta var att jag hade ritat ett träd på tavlan och sagt tree. Sen satt de och kladdade i sina ritböcker. Det är kanske är introduktionen till ett helt nytt språk som är omtumlande i sig för dem. Jag vet inte, men till slut fick jag henne glad igen. Puh...vi ritade en blomma tillsammans som hon fick färglägga. Partytemat har nu alltså fått ge vika för temat nature :-)....lyckad start.

Jag vet inte om stadsbarnen här i Seoul har så bra kontakt med djur överlag. Jag hade precis släppt in barnen i klassrummet en dag, då det kom en bananfluga flygande... varpå alla barnen helt hysteriskt började springa omkring. Herregud tänkte jag, vad händer om en fluga kommer in i klassrummet?

Finn ett fel...

Rätt svar: En svensk bland koreaner.

Insa ding eli dong

Dagen har väl inte bjudit på så många överraskningar hittills, så blogmaterialet är väl relativt fattigt. Det enda vi kan skryta med är att vi gått på konstrunda i Insa dong där vi bor. Överallt finns små gallerier, hittills har vi inte brytt oss så mycket om dem. Idag bestämde vi oss för att hålla oss hemma och verkligen gå och titta på det som finns i närheten. Vi har tittat på tavlor, keramik och andra konstverk. Det är rätt schyst att vi bor mitt i alltihop detta, man behöver ju faktiskt inte bli uttråkad.

Efter ett par timmars strosande stack vi till Aleks favoritmatställe "Sinpo" (när det ska gå snabbt), där köper man bim bim bap eller nudlar för 35 spänn, som ett koreanskt Mc Donalds -i och för sig med den stora skillnaden att Simpo är grymt nyttigt. Likheterna är följande: mysighetsfaktor noll, personalens kläder, inredningen, det går i ett rasande tempo, billigt. Nackdelen med Sinpo (enligt mig) är att de gillar att blanda ut många av rätterna med bläckfisk, jag tycker inte om bläckfisk. Konsistensen är inte aptitlig, jag antar att bläckfisk är billigast av alla havsdjuren. Förra veckan fick kidsen på lekis rita sin favoritmat, en kille ritade musslor en annan en bläckfisk. Det är rätt roligt, ett svensk barn skulle ju aldrig ritat det som sin favoritmat, barn hemma brukar väl inte gilla musslor???

Imorgon återställs vardagen här i Korea igen när alla ska börja jobba. Jag måste säga att jag inte märkt någon större skillnad, många butiker och affärer har ju haft öppet trots att det varit helg. Ett bra exempel på det är väl att man kan gå in i en musikaffär och fråga efter en kabel klockan 9 på kvällen!

Nu är klockan sex här och det börjar bli dags för telefonkonferens för Aleks med kontoret i Lund, så jag får väl vara schyst och ge honom tillgång till nätet om han nu behöver det.

The Cable Man

Förra veckan efter att vi flyttat kunde vi inte hitta kabeln som vi kopplar mellan datorn och tv:n för att kunna se på nerladdad film, antagligen glömde vi den i förra lägenheten. Vi har engagerat hela hotelpersonalen i letandet efter kabeln, men utan att lyckas. Den är borta, på riktigt! Detta har stört Aleks något enormt under 4 hela dagar. Trots helgdagar har vi letat i alla tänkbara affärer efter en likadan kabel. I söndags kväll var vi ute kl åtta på kvällen och gick in i alla gitarraffärer i hela Insadong (där vi bor), jag var förvånad över att någon överhuvudtaget hade öppet. Vid nio gick vi hem, då hade vi istället för kabel köpt DVD:n med samma film som Aleks tidigare hade laddat ner. Kabelletandet har alltså hittills inte gett resultat, så idag begav vi oss till den enorma elektronikmarknaden. När vi kom dit var det naturligtvis stängt pga helgdagarna, men Aleks vägrade ge sig så vi fortsatte letandet i närområdet av elektronikmarknaden. Tro det eller ej, men tillslut hittade han sin kabel. Skönt, nu kan vi äntligen få lugn och ro! Det märks att att man är tillsammans med en ingenjör!

Med kablen i ett järngrepp tog vi tunnelbanan till Itaewon, som är Seouls motsvarighet till Möllan. Där finns alla nationaliteter representerade. Riktigt skönt att smälta in bland allt folk. Vanligtvis är man ju ensam bland alla koreaner. På tunnelbanan tillbaka träffade vi två killar från Ghana som tydligen sysslade med bilaffärer här, de säljer koreanska bilar till Ghana. Det finns många olika sätt att livnära sig på.

Namsan Folk Village

Idag har vi varit och firat Chosak i Namsan Folk Village. Vi hade fått tips från Aleks jobb om att det skulle pågå festligheter i templet där. När vi kom dit var det en kvinna som sjöng/talade alt. skrek det är svårt att beskriva, hennes framförande innehöll nog alla tre delarna. Hon var fint klädd i alla fall i koreansk folkdräkt. Sen tog vi en tur längre in i tempelträdgården och där visade det sig var ännu mer och större uppträdanden. Killar som spelade trummor och tjejer som dansade.

Vi hittade en ganska märklig plats som hette "Square of time". 1994 hade de firat att Seoul var 600 år gammal genom att gräva ner 600 föremål. Faktum är att jag kommer ihåg från gårdagens besök på historiska museumet att Seoul bildades 1394 (så det verkar stämma). Genom olika skrifter på mängder av olika språk uppmanar de framtidens befolkning att om 400 år gräva fram alla föremålen igen för att fira Seouls 1000:e födelsedag. Rätt coolt!

Efter 3 timmar i templet ville vi ta oss ut och åka hem, men det är aldrig lätt att ta sig varken in eller ut ur tempel här i landet. Vi ägnade nog mellan 20-30 min åt att leta efter en utgång. När vi precis kom till Seoul och skulle ut och promenera i en park hittade vi aldrig ingången så vi fick gå hem igen (det har jag aldrig erkänt), de har höga murar kring parker och tempel.

Här kan man parkera sina bilar på höjden, när det är ont om utrymme (som i Seoul). Det är inte folktomt pga helgdagarna, den person som sa det hade FEL. Det märks ingen skillnad även om några miljoner människor lämnar staden.

Seoul museum of history

Igår tog vi oss till historiska museet, egentligen mest för att vi läst att det skulle vara chosak-festival där. Vi har lärt oss att ordet festival kan betyda väldiga festligheter, men det kan också betyda att det inte händer ett smack, vilket var fallet igår. Vi gick igenom museumet som vanligt utan några större sensationer. Historiska museum verkar ha en förmåga att fokusera på tekannor och karaffer och inte det som man är intresserad av, så som landets historia. Korea har ju en väldigt speciell historia som man gärna hade lärt sig mer om, men för att få rätsida på det får man istället använda sig av internet. Jag har nu ägnat hela förmiddagen åt att läsa på om andra världskriget och japans del i det hela för det är det som indirekt och delvis är förklaringen till Koreas situation idag. Vi har biljetter till DMZ -demilitarized zone i mitten av oktober och det hade varit kul att vara påläst tills dess. Vi ska alltså besöka gränsen mellan nord och syd där soldater står uppradade. Jag har hört att man ska få låna kikare så att man kan kolla in i nord korea. Spännande.

På vägen hem från museet passerade vi förbi Doctor Kill's clinic, rätt kul namn på en klinik, man undrar ju spontant om doktorn ska döda en...???

Asia Song Festival med Super Junior och varma scones

Igår kväll tog vi oss med tunnelbanan till World Cup Stadium här i Seoul. Det var otroligt stort, ingen av oss har varit inne i en sååå stor arena. Jag tror att hela stadium tar 60 000 pers, igår kväll skulle de ta in 40 000. Vi hade inga problem att komma in så jag antar att 40 000 strecket inte passerats innan vi kommit dit. Föreställningen var väldigt mäktig, jag antar att det mest är pga av att allt är så stort. Artisterna såg ju ut som myror på scen, så man fick ju kolla på storbildstv:n istället för att kunna se något.

Det var ett jäkla liv på publiken, de fullkomligt vrålade för varenda artist som kom in, så jag antar att de är populära här. Jag fick stoppa in Aleks snytpapper i öronen för jag var rädd att bli döv. Många i publiken hade lysande stavar som de viftade med, jag kom över en sådan för 14 spänn utanför, man vill ju inte vara sämre än koreanerna :-). Musikfestivalerna här är ganska annorlunda än hemma, folk sitter på stolar och lyssnar snällt och det är ingen alkohol inblandad som hemma.

Vi har sett artister som Super Junior, F4, Gigi-Leung, A-mei, Barbie, Camomile, Vansessa (som för övrigt är en kille). Hm..spännande. Efter att ha varit där i 3 timmar tröttnade vi och tog oss hem igen.

I morse bakade vi scones till frukost, som jag berättade igår har vi äntligen lyckats få ihop alla ingredienser och de blev goda kan jag lova! Vi hade problem med att få igång ugnen, men Aleks gjorde ett bra jobb genom att läsa bruksanvisningen och trycka på alla knappar som fanns, tillslut gick den igång. Vi har gasugn här, men som sagt vi lyckades få igång den utan att spränga oss själva. Den är sjukt mer avancerad än min gamla gasugn som jag hade i Slottsstaden, man ställer in gradantal och tid digitalt och sen piper den när man ska göra något.

Aleks är nere på Paris An Seoul och klipper sig nu, ska bli spännade och se hur det blir. Han satt och funderade på vad han skulle säga innan han gick iväg, men det hjälper ju inte eftersom de inte förstår engelska :-) Haha...

Nu kom Aleks tillbaka nyklippt. Småtjejerna som jobbar som hjälpredor med att föna hade fnittrat oavbrutet och tyckt att Aleks såg ut som en moviestar och de hade bett tjejen som kunde engelska att fråga om han var gift, vilket han tydligen sa att han var, man blir ju lite nyfiken på med vem???? :-)

Chosak och storhandling

Nu har Koreas största helg (under hela året) startat, det känns lite som jul nästan. Vi fick present av hotellet, två flaskor palmolja. Jag kan inte fatta hur vi ska kunna göra oss av med all olja innan vi ska åka hem, den kommer att räcka i flera år :-), men den ser fin ut. Hoppas inte alltför mycket regnskog har kapats för produktionen av alla dessa flaskor som de delat ut till sina gäster. På bilden kan ni se en liten flicka som ska fira Chosak med sin familj, jag fotade henne på tunnelbanan. Nu inser jag ju klart att det jag uppfattade som ett sagotema på lekiset var ett försök att fira Chosak. Jag har uppfattat det som att de firar årets skörd eller fruktsamheten, men som sagt jag kan ha helt fel.

Det har kommit en ny svensk familj hit till hotellet, igår kväll var vi ute och käkade med dem. De var trevliga, de har sin son med sig som ska läsa på gymnasiet här. De hade hört att restaurangerna skulle vara stängda under långhelgen så de sa att de skulle åka och köpa in mat. Vi har ju inte lagat så mycket mat hemma än så länge, men idag bestämde oss för att ta tunnelbanan till ett stort varuhus och försöka handla mat. Vi begav oss alltså till Lotte Mart, väl där var det helt hysteriskt. Koreanerna skrek och ville sälja olika varor. Det är inte så lätt att handla för man vet ju inte riktigt vad som är i paketen, men vi hittade allting som vi villa ha förutom havregryn. Vi spenderade nog en halvtimma på att leta efter havregryn, jag frågade 2 personer men det verkar inte finnas. Jag hittade bakpulver som jag har tjatat om i en månad nu. Jag köpte mjöl för längesen och var jätteglad för jag tänkte att jag skulle baka scones, fram tills att jag kom på att det behövs bakpulver men nu har jag det och kan baka scones till frukost imorgon. Vi hittade hård ost som vi köpte, mums ska bli gott. Fiskavdelningen var lite speciell eftersom det mesta var levande, jag vet i sjutton hur man skulle få med sig en levande krabba hem...men det går kanske. Aleks och jag var lite försiktiga och köpte två laxbitar :-). Efter att ha handlat klart fick vi åka taxi hem, vi insåg att det skulle blivit alltför tufft att gå med allt till tunnelbanan. När vi kom hem lagade vi köttfärssås och makaroner, det var sååå gott :-).

Ikväll har vi biljetter till en musikfestival som hålls i World Cup Park. Det väntas bli mycket folk, så jag hoppas vi kommer in. Tydligen ska man i kön byta in sin biljett mot en annan, men vi känner ju inte för att stå i kö i flera timmar. Det hade varit nice att kolla in alla asiatiska artister som ska uppträda. Det är artister från 9 asiatiska länder som uppträder.

På tal om mycket folk så väntas 4 miljoner bilar åka ut ur Seoul under långhelgen, det är rätt många, eller hur?

Hur får man folk att äta friterad kyckling?

Jo, genom att ha två lättklädda tjejer dansande utanför! Igår eftermiddag efter jobbet stack Anna och jag ner en sväng till stan för att kolla in om det hänt något nytt på klädfronten i Seoul. Vi råkade bara glida förbi utanför ett av de sunkiga kycklingställerna här i Seoul -"Two fried chicken", då vi fick se dessa två dansande brudar. Hade varit intressant och veta om de ökade försäljningen :-). Alla typer av västerländsk skräpmat finns att köpa här, även på prylfronten är det väldigt västerlänskt, men det är väl någonstans där det stannar -mentaliteten är väldigt annorlunda. Jag vet inte riktigt hur populärt det är att äta den typen av mat, men det är ju alltid folk inne på ställerna (det är det i och för sig överallt). Den typen av mat skiljer ju sig stort från koreansk mat som är totalt fett -och saltbefriad, dvs nyttig! Man får väl vänta 10 år och se om de börjar få samma problem med övervikt och hjärtproblem som vi har i västvärlden, vore ju synd!

Vad gäller klädfronten så har höstkläderna börjat smyga sig in i hyllorna, trots fortfarande hög utomhustemperatur. Det är alltid väldigt underhållande att strosa runt och kolla. Det finns så mycket, precis överallt för alla smaker. Av någon anledning så hamnar man alltid på en för en själv "ny gata" varje gång man kommer ner till shoppingdistrikten och tänker varför har jag inte sett och gått här tidigare. De har ofta en konstig regel i butikerna här att man inte får prova, så man får köpa kläder utan att ha provat dem och hoppas på det bästa :-). Örhängen kostar oftast bara 7 kronor om man köper av de som säljer på gatan, jag som älskar örhängen får verkligen anstränga mig för att inte stanna och kolla när man passerar dessa stånd. Igår hade jag bara ett par nya med mig hem :-), förrutom två "scarfsar" och ett par stövlar då....haha.

I Korea är det populärt att man som kille och tjej har matchande underkläder, det ser rätt fånigt ut alltså. Jag var bara tvungen att fota in i en underklädesbutik igår för att föreviga detta.

Som alltid så tär shopping hårt på krafterna så Anna och jag var tvungna att runda av med en kaffe innan vi påbörjade promenaden hemåt.

Igår kväll fick vi äntligen flytta in i den nya lägenheten. Aleks satt i telefonkonferens med Lund mellan 18-19 igår kväll, under den timmen lyckades jag packa ner hela lägenheten. Jag jobbade på rätt bra kan jag lova. Kvart över sju kom hotelpersonal upp för att hjälpa oss att lasta allt på en vagn och sen bar det av mot 6:e våningen där vi bor nu. Denna lägenheten är större än den andra och bättre planerad, lite mindre sovrum och badrum och istället större vardagsrum. Vi har en gigantisk balkong som vi av någon anledning inte får gå ut på, den är låst. Jag ska nog åka ner och snacka lite med hotelpersonalen idag och se om vi verkligen inte kan få nycklarna ut. Hade varit nice! Jag blev lite skräckslagen när jag packade över hur mycket saker vi har lyckats samla på oss under dessa två månader. Vi fyllde två vagnar, så mycket rymms ju inte i våra resväskor och det är ju fortfarande bara 20 kg var som gäller när vi ska flyga hem. Vi får trösta oss med att mycket av sakerna igår var mat och sånt som kommer användas upp. Nu känner jag mig avsevärt lugnare!

Äta ute och att befinna sig i en sagovärld

Igår eftermiddag träffade jag Anna, det var jätteskoj för vi hade inte setts på länge, hela två veckor så vi hade massor att prata om. Vi stack till ett jättemysigt musikcafe som ligger precis där vi bor. Vi började med att beställa in var sin te, men övergick sedan till vin. Vid sextiden tog vi tunnelbanan till Ericssons kontor och mötte upp killarna. Det var kul att se vart Aleks jobbar och kul att träffa hans kollegor. Igår hade de besök från Lund, så tanken var att alla skulle ut och äta tillsammans. En av tjejerna på hans jobb hade bokat bord på en koreansk restaurang i närheten så vi var väl 10 personer ungefär som käkade tillsammans på kvällen. Koreanerna började med att beställa in Soju (koreansk sprit) så det var ju bara att hänga på och smaka. De dricker det i små snapsglas, men det är bara 20%-igt så det är inte lika blodigt som svensk snaps. Man får alltid in kimchi och soppa innan maten, soppan vi fick igår var så stark så att mina ögon höll på att trilla ut, men Aleks är ju lite bättre på att äta stark mat än mig så för honom gick det bra :-). Som jag berättat tidigare så får man in massa olika rätter här sen äter alla från allt, det innebär att det blir hur många tallrikar som helst på bordet när koreaner äter. Lite galet. Igår fick vi "koreansk pizza" ser ut som plättor fast med inbakade grönsaker och bläckfisk dessutom grillat kött, rökt anka och några slags potatisbullar. Maten var väldigt god och vi hade jättetrevligt. Koreanerna på Aleks jobb är duktiga på engelska, så det är ju kul att snacka med dem. En del av dem har ju varit i Sverige och jobbat och även det gör det hela lite lättare. Efter att vi ätit fick vi in ris som låg och simmade i vatten i en gryta, vilket var totalt smaklöst. Detta kallar de för dessert, gud vad vi skrattade. Dessert brukar ju förknippas med något sött och gott. Rissoppan är varken eller, det ser ut som de hällt på vatten på det sista kvarbrända riset i botten på kastrullen efter att ha kokat ris. Man förstår ju att koreaner är smala om de kallar det där för dessert :-).

Efter maten stack vi till en bar och tog var sin öl. Vi fick in ett stort rör med öl som vi hade på bordet, ett rör rymde 5 liter öl, sen tappade man upp öl från röret. Roligt!

Steve som killen på bilden heter var i Sverige och jobbade för 2 veckor sedan. Han bodde på hotel i Malmö och åkte pendeln mellan Malmö och Lund för att komma till Ericsson. Det är rätt underhållande att höra dem berätta om Sverige och hur de upplever livet där. Hur som helst en morgon så fick han inte åka med bussen, jag antar att det beror på regeln som de infört om att det inte få stå fler än 10 personer. Den reglen är väl rätt svår för en korean att förstå med tanke på hur många de är här. Här får ju alla åka med så länge som det går att få igen dörrarna. Eftersom han inte fick åka med bussen så bestämde han sig för att åka taxi till jobbet, han är ju trevlig och vänlig så han frågade de andra på busshållsplatsen om de ville åka med "it´s for free, my work is paying" så folk hade ju hoppat in, då helt plötsligt säger taxichaffören att det blir 100 kronor mer eftersom de är fler som åker. Han tyckte det var hur konstigt som helst, ett taxipris är väl ett taxipris oavsett hur många som åker. Men det är ju samma sak om man delar en pizza hemma i Sverige, då ska de ju ha 50 kr extra för att de delar den. Sverige är hur konstigt som helst :-). Han tyckte att Malmö var trevligt men dött och folktomt... haha.

Idag när jag kom till jobbet var det sagotema på lekiset, så alla barn och all personal var utklädda, de hade jättefina dräkter på sig. De såg ut som små prinsessor och prinsar allihop, hur söta som helst. Jag fotade dem så klart! Det var väldigt trevlig stämning där idag, alla var glada -precis som det ska vara.

Stängt

Idag när jag kom till jobbet (lekis nr 2) så var det helt igenbommat med galler runt hela stället och nedsläckt. Lekiset ligger på 3:e vån i ett höghus så man åker hissen upp och hoppar ut rakt in i lekiset, problemet idag var alltså att det var galler för. När jag åkte upp var hissen full med folk, som skulle av längre upp. När hissen stannade på min vån gjorde jag alltså några tappra försök att skrika in genom gallret (tänkte kanske att de inte öppnat ännu), men det kunde jag ju inte göra någon längre stund för de andra ville ju åka vidare med hissen, så jag fick åka hela vägen upp för att sen åka tillbaka till 3:an och fortsätta skrika genom gallret. Ingen där. Skit konstigt. Så jag åker ner till bottenplan igen, där står rektorn. Vi får syn på varandra och jag frågar varför det är stängt. Hon kan ju inte prata engelska så vi står där ett tag och tittar på varandra, innan hon kommer på den briljanta idén att ringa någon som pratar engelska. Jag får prata med någon som säger att det är stängt pga reparation. Jag frågar om det är öppet igen nästa tisdag dvs 23 sep. Yes, säger personen det är öppet för att i nästkommande mening säga att det öppnar igen den 15 oktober. Detta behöver tydligen följas upp. Jag måste få tag i någon som snackar bättre engelska, så att jag inte åker dit i onödan igen. Om jag ska vara ärlig blir jag riktigt irriterad, så himla nonchalant. Jag skulle ju bli uppsagd direkt om jag inte dök upp utan att berätta det, men själva tror de att de kan göra hur som helst. Hur svårt hade det varit att ringa eller skicka ett sms, de vet ju att jag åker långt. Nu har jag alltså åkt tunnelbana i 2 timmar och gått i ösregn i en halvtimme helt i onödan.
Förresten nu kom jag på att det är stängt nästa tisdag i a f. Nästa vecka är det Koreas största helg. Måndag, tisdag och onsdag är helgdagar så alla är lediga. Det är den största längsta ledigheten under hela året för koreaner -5dagar i en följd. Det är tydligen en hemvändarhelg, dvs man åker hem och besöker staden där man kommer ifrån. Seoul brukar tydligen tömmas på folk under de dagarna, jag har hört att stan ska upplevas som folktom, det tror jag först när jag ser det men om det nu är så så ser vi fram emot det-ska bli skönt.

Koreaner har tydligen bara 12 sjuk -och semesterdagar att ta ut under ett år. Då kan man ju inte ta ut mer än en veckas semester under sommaren, man måste ju spara ett par dagar om man skulle råka bli sjuk under resten av året. Det är inte konstigt att alla sover som i koma på tunnelbanan, de är väl hur trötta som helst eftersom de aldrig får vara lediga.

Nu efter lunch ska Anna och jag träffas, det ska bli kul. Det var ett par veckor sen sist. Det är tydligen lite folk från Sverige på besök på Ericsson idag så vi kanske ska ut och käka ikväll allihop.

Igår fick jag äntligen kontakt med SWEA (svenskföreningen här i Seoul). De träffas tydligen och dricker kaffe varje måndag kl 10. Då jobbar jag ju, så det går ju inte men de har lite andra aktiviteter på gång som jag/vi kan vara med på bland annat en kräftskiva som låter kul.

Paris An Seoul

Så heter den närmsta frissan där vi bor, jag tog en tur dit i eftermiddag för jag har känt mig riktigt ful i håret i några veckor. Jag vet inte om det blev så jättemycket bättre, men det är lite mindre slitet i alla fall. Jag har varit där en gång innan och då klippte en tjej mig som var hyfsad på engelska, så det blev ju ungefär som man ville ha det. Vi badar ju i poolen på hotellet nästan varje kväll och jag antar att det är det fräna klorvattnet som förvandlar håret till svinto på kort tid.

Idag när jag kom dit hade hon som klippte mig sist slutat och nu hade det börjat en koreansk kille istället som tyvärr inte kunde någon engelska. Intressant tänkte jag när jag slog mig ner i klippstolen, det här kan bli -och gå hur som helst. Håret växer i alla fall ut. Jag började försöka visa med händerna att de skulle klippa håret i etapper (det fattade hon inte sist och det är det som stört mig). Han fattade nog lite grann i alla fall för han har försökt göra lite olika längd på håret. När killen drog i gång visade det sig att han klippte i ett rasande tempo, nästan så man blev helt yr. Man hann liksom inte se hur det blev alls. Sen helt plötsligt håller han upp spegeln för att visa hur det ser ut bakifrån, problemet är bara att han håller så att man inte såg någonting. Gud tänkte jag, är killen frisör överhuvudtaget??? Hur som helst efter en timme var jag klar, de älskar att föna håret här så de ägnade nog 20 min åt bara det och då var det naturligtvis två stycken som fönade samtidigt. Man märker vem som har högst rang för den med lägst blir bortknuffad med jämna mellanrum när de andre tycker att han/hon gör ett dåligt jobb :-)

Det verkar inte som att vi kan flytta in i den andra lägenheten förrän på onsdag eller torsdag, de måste städa den först i några dagar. Man undrar hur smutsigt det kan bli, med tanke på att de städar lägenheterna varje dag????

Konsten att låtsas "som att det regnar" när det blåser tyfon

Idag har jag jobbat som vanligt. När jag kom in genom dörren så hälsade alla som vanligt och såg glada ut. Ingen frågar hur det är med mig, eller vad som hände förra veckan. Med tanke på vilken uppståndelse det var när jag blev sjuk och att jag var tvungen att vara borta två dagar, så kunde det ju varit på sin plats att någon säger något, men de låtsas som ingenting. Jag frågade "korean-kanadensaren" vad rektorn hade sagt och då säger hon att rektorn är arg på mig. Ok tänker jag, trevligt (man kan ju verkligen rå för att man blir sjuk). När jag senare går ut till receptionen sitter rektorn där, hon ställer sig upp och bugar och säger thank you. Jag fattar ingenenting, jag upplever inte alls henne som arg på mig. Konstigt, konstigt.
I princip alla barn var förkylda idag. De bara låg på lekmattan, helt orkeslösa och det hängde snor från de flestas näsor. 6-åringarna har börjat göra framsteg, det är så himla kul och se dem bli bättre. De kan nu all mat som vi gått igenom, de kan säga vad de tycker om, de kan be någon att skicka det de vill ha och avsluta genom att säga tack. Helt fantastiskt, en liten mini-konversation! Varje gång jag ber dem att rita något så inser jag hur pytte-små de är, de ritar så dåligt, det är alltid helt omöjligt att se vad det är de målar men ändå får man ju klart säga att det är fint.

Nu när jag kom hem satte jag mig och bläddrade i dagstidningen, det var ett reportage som jag fastnade i och började läsa, mest för att det är så sjukt. I Syd korea genomförs tydligen flest plastik operationer i hela asien. Det stod att 60% av alla 20-åriga koreanska tjejer har opererat sig. Den vanligaste operationen är tydligen att försöka förstora upp ögonen så att de ser mer västerländska ut, helt galet. De syd koreanska läkarna har tydligen börjat få gott rykte i de här sammanhangen så folk vallfädar till koreanska läkare för att fixa till sig och bli lite snyggare. Så det kommer väl att finnas rätt mycket jobb framöver när alla 1,3 miljarder kineser vill fixa till sig.

Igår varnade de på nyheterna att det skulle komma in en kraftig tyfon över Korea. Som tur väl var kom den aldrig in över Seoul så vi slapp se flygande bilar, men i södra Korea har den orsakat mycket problem och skador. Många byggnader har blåst sönder och skepp har sjunkit men det värsta av allt är ju klart när människor skadas och förolyckas. Vad jag kan få ut av tidningen idag så dog eller saknas 14 personer från södra delarna av landet, sen verkar det som en hel del människor har skadats. Tråkigt.

Nu ska jag ut i det fina vädret tänkte jag. Himlen är helt blå och solen skiner. Även om det är lite svalare nu så är det fortfarande shorts och t-shirt väder! Eller då; klänning om man är koreansk flicka.

Fika i tehus och flytta ner

Nu i helgen har jag äntligen börjat må bättre och kunnat ta mina första steg utanför hotellets väggar, vilket har varit väldigt skönt.

Igår kväll träffade vi några av Aleks kollegor en stund på kvällen. Vi gick och käkade indisk mat tillsammans, det var väldigt trevligt. Efter att ha pratat och umgåtts en hel kväll var jag jättetrött så vi gick hem igen för att vila. De andra fortsatte för att dricka ett par öl.

Idag har vi gått en liten sväng och tittat i alla små konstgallerior som finns här där vi bor. Det finns så många mysiga ställen överallt. Vi hittade ett jättefint skåp som vi är lite intresserade av, men i sådana fall får vi ju skeppa hem det med båt. Hm, vi får kolla upp om det finns möjlighet att göra det. Vi tog en sväng in till ett av tehusen och drack grönt te och käkade koreanska små bakverk. Vi fick chockladtryffel doppad i grönt te (som var grymt god), någon frigolitlikanande kaka som var ganska smaklös. Jag vet inte riktigt om man kan säga att något som är smaklöst är gott eller äckligt???!!!

Imorgon åker en av Aleks kollegor tillbaka hem till Sverige, så vi ska ta över hans lägenhet eftersom den är större än vår nuvarande dessutom har man något bättre utsikt. Den lägenheten ligger på 6:e vån, så det innebär att vi får flytta ner 5 vån.
Killen som har hand om lägenhetshanteringen är trevlig, nu när jag var sjuk så ringde han till Aleks telefon och berättade att han hade bett för mig, så frågade han Aleks om inte han hade bett, du är väl kristen??? Då svarar Aleks honom, "well I don't practice" där kom han undan. Ibland har vi vissa kommunikationsproblem även med honom, men jag hoppas att han har fattat att vi vill ha denna lägenheten, i sådana fall blir det väl en flytt imorgon kväll. Nu sitter vi nästan och tänker på hur jobbigt det ska bli att packa ner allt igen, men det går väl rätt fort.

Om två veckor åker Anna och Mattias hem till Sverige, det blir tomt eftersom vi umgåtts mycket. På lördag åker Anders på semester en månad som vi också umgåtts mycket med så sammansättningen av människor ändras hela tiden.

Igår fick jag veta att mamma och pappa bokat biljetter hit i början på oktober, ska bli så himla kul att få besök av dem! Och det är inte långt kvar!

Ewha hospital och international clinic

För att krydda till vardagen med lite extra spänning, så gick jag och blev så sjuk så att vi var tvungna att testa på koreansk sjukvård. Efter att jobbat under måndagen och gjort 3 inlägg på bloggen (ville ju inte glömma vad som hänt i Taipei) var jag så dålig så jag fick kravla mig till soffan allderles kokhet. Där sov jag resten av dagen tills Aleks kom hem, då var jag så varm att jag höll på att explodera. Aleks fick gå ut och köpa en febertermometer och då visade det sig att jag nästan hade 40 graders feber, så det var ju inte så konstigt att jag inte känt mig bra. Min hals har gjort skitont också, kan knappt svälja.

Sen var det bara att ligga i sängen och vänta på att bli bra, men febern var så seg och hög hela tiden så vi fick ringa till sjukhuset. Första sjukhuset vi ringde till pratade de koreanska och vi engelska så det gick inte så bra. Andra sjukhuset gick lite bättre, men vi insåg att vi återigen skulle behöva hjälp av receptionen. De är verkligen gulliga och hjälpsamma, utan dem hade vi varit sålda, de reder ut allting man ställer till. De fick tag på ett sjukhus i närheten och de tyckte att vi skulle åka in dit. Vi trodde väl att det var någon form av vårdcentral vi skulle till, men när vi kom fram visade sig att vi hamnat på akutmottagningen. När dörren öppnades till sjukan så låg det massor av människor på bristar med olika sår, säkert en del trafik olyckor som skulle tas om hand. Det visade sig att de knappt kunde säga någonting på engelska, men hotellet hade ju redan förklarat problemen för dem, vilket var bra. Det kom in en koreansk bäbis samtidigt som mig, de sa att de skulle försöka hjälpa honom först. Jag hade ju en skön brits att ligga på så och jag var ju knappast dödssjuk så vi säger ju naturligtvis till dem "take your time", vi var ju beredda på att få vänta som hemma, men redan efter 5 min är det massa folk och surrar runt omkring en. Helt otroligt effektiva och nogranna skulle det visa sig. Jag fick ligga med dropp i 3 timmar, undertiden kollade de igenom hela kroppen. Bröstkorgen blev till och med röntgad. Efter 3 timmar hade de gjort alla tester och min feber hade sänkts till 38 och jag orkade sitta upp, skönt. Då var det bara en sak kvar att försöka kommunicera om vad som var fel med mig. Läkaren gav upp efter en halv minut, ringde en vän på telefonen som kunde engelska som Aleks fick prata med. De sa att de skulle ge mig antibiotika, men att min hals såg konstig ut så de ville att vi skulle besöka en öron-näsa-hals doktor dagen efter. Så det fick vi göra. Nästa dag fick receptionen hjälpa oss till en sådan, jag fick tid direkt (inom 20 min) på international clinic. När vi kom dit fick vi träffa två små koreanska sköterskor som pratade bra engelska, så jäkla skönt. När vi kom hit ville dom väga och mäta mig, jag kände mig ju inte alls pigg (fortfarande), så jag tyckte de kunde sluta tramsa. Hur som helst fick jag träffa doctor Mike, en engelsktalande koreansk doktor, han tittade mig i halsen och sa streptokocker (hade vita blåsor/prickar i hela halsen. Han slängde all medicin som jag fick dagen innan och skrev ut en som skulle hjälpa mot de små illasinnade bakerierna, de ska aldrig någonsin få fotfäste i min hals igen.

Nu ligger jag i sängen och väntar på att bli frisk, hade 39 graders feber inatt igen, men under dagarna brukar det sjunka till 38. Vill bli FRISK så att jag kan gå ut!!!!!

Varje morgon har vi ju försökt kontakta lekiset jag jobbar på, de är ju inte glada direkt efter förra veckans ledighet. Snacka om värsta tänkbara taijming. Eftersom ingen pratar engelska där så får vi skriva brev och gå ner med i receptionen så får de läsa upp var det står för dem i telefon. Inte en enda gång har de sagt krya på dig, istället tjatar de och frågar om jag verkligen inte kan komma dit. Helt knäppa i huvudet. I Sverige hade man ju aldrig gått till jobbet i det här tillståndet, jag tror inte ens jag hade klarat att gå till tunnelbanestationen (på fullt allvar). Dessutom hade ju ingen velat jobba med en, folk kan ju bli smittade. Det är ju inte alls bra för barnen, men det ägnar de inte en tanke åt. Det verkar i alla fall som jag får fortsätta att jobba....

Aleks har varit en ängel och pysslat om mig massor, t ex har han varje morgon haft portföjen full med yougurt som han snott från frukostbuffen, det är det enda som jag kunnat svälja.

Slut på detta sjuka inlägg :-)

Back in Seoul

Gårdagen gick mest åt till hemfärden. Vi åkte kl två från Taipei stad ut mot flygplatsen och vi var hemma här i lägenheten igen klockan 23 på kvällen. Jag mådde ganska dåligt hela dagen, värk i hela kroppen, jag antar att jag hade feber. När man kommer till Seoul får man gå igenom en detektor som kollar temperaturen på en och sen måste man fylla i papper om att man inte har handskats med fåglar. Jag var lite nervös när jag skulle gå igenom, jag ville ju inte att de skulle se att jag kände mig dålig. Hur som helst gick det bra. Sen nästa stopp var passkontroll. Vi skaffade ju inget id-kort till mig innan vi åkte och naturligtvis skulle han bråka om det när jag skulle igenom. Killen vid kontrollen gillade inte min handstil, han fick för sig att skriva om hela formuläret igen. Kön till passkontrollen blir bara längre och längre..
Helt plötsligt får han syn på att att jag skrivit mitt andra namn Elisabeth, med th och i passet står det bara t. Jag fick börja förklara att det inte är mitt tilltalsnamn och att jag därför hade glömt bort hur man stavar det. Hm...tillslut fick jag komma igenom.

Idag har jag jobbat igen. Egentligen hade jag kanske behövt vara hemma och vila, men det gick ju inte eftersom jag då skulle bli uppsagd. Jag var helt blöt av svett när jag skulle ta mig upp och ner ur tunnelbanan.

När jag kommer till lekiset, har rekryteringskillen Jeff fått för sig att han skulle observera undervisningen. Det var något formulär han skulle fylla i också.
På vägen hem fick jag min första lön, gott!

På tunnelbanan hem berättade han att korean-kanadensaren på jobbet hade sagt till rektorn att min engelska inte låter native, så det var en av anledningarna till att han åkte ut för att lyssna. Jag blev så jäkla irriterad och besviken, jag trodde hon och jag var lite vänner men istället ska hon försöka framställa sig själv i bättre dager. Hon påstår att engelskan inte låter som den gör i Canada (det är ju bara där hon har varit). Jag vet ju självklart att jag inte är native, men hennes engelska är ju ännu värre. Det går knappt höra vad hon säger, hon pratar någon nasal-asiatisk inspirerad engelska. Hur som helst var Jeff imponerad av lektionerna som han var med på och tyckte att det gick bra. Innan vi gick hade han tydligen snackat med rektorn och sagt att min engelska är bra och tydlig och att det är hon som inte riktigt kan prata. Rektorn vet ju inte hur engelska ska låta, så det är ju inte så lätt för henne. Suck

Wulai och lite high-tech

På morgonen efter frukost försökte vi kolla lite efter dagsutflykter, det är ju kul att komma lite utanför storstan. Vi bestämde oss för att åka till ett område som hette Wulai, som skulle vara väldigt vackert.

Det tog ett tag innan vi kom iväg för vi hade världens problem, med att få kartan och tunnelbanekartan rätt. Namnen stämde inte överens alls. På nätet stod det att vi skulle ta tunnelbanan till Xindian station (新店站), men i tunnelbanekartan hette stället Hsintien, det tog 10 min innan vi fattade att man kan stava det på två olika sätt :-)

Wulai visade sig vara en otroligt vacker plats, grönt, frodigt och med ett enormt stort vattenfall. Vi stannade ett par timmar och strövade omkring.

Av någon anledning så käkade vi ingenting under hela dagen, mer än var sin våffla så tillslut var vi otroligt trötta och hungriga. Vi hade bestämt oss för att köpa en dator innan vi drog hem från Taiwan och lördagskvällen skulle gå till det och klockan började bli mycket. Vi tänkte att vi åker tillbaka till stan och käkar där.

När vi kom till området med all elektronik, visade det sig helt plötsligt svårt att få tag i något att äta. Tillslut hittade vi en kinesisk restaurang där vi gick in. De verkade helt chockade över att vi ville äta där, all peronal och alla gäster bara glodde på oss. När vi sedan skulle beställa började problemen, de hade inga bilder på maten och ingen kunde engelska. En kvinna började ringa hysteriskt på sin mobil för att få fatt i någon som pratar engelska. Vi försökte få fram att de kunde ge oss någonting "normal" vanligt, men gud vet vad som är vanligt där. Det slutade i alla fall med att vi fick in komage (men det visste vi inte). Jag var så hungrig så jag tog en bit och svalde då säger Aleks att köttet ser konstigt ut och vi börjar försöka fråga vad det är, hon pekar på magen. Shit det höll på att vända sig i magen på mig alltså. Vi fick in ris och nudlar också och det kunde vi äta.

Dags för att handla dator alltså. En hel gata var fylld med elektronik, så man visste knappt vart man skulle börja. Priset för en dator är ungefär 30% lägre än i Sverige. Taiwan driver tydligen i princip hela utvecklingen av datorer i världen. Vi bestämde oss för att köpa en Taiwanesisk, eftersom man fick mest för pengarna om man gjorde det. Så nu har vi en Asus, med kinestecken :-)

Under tiden vi kollade datorer började jag känna mig helt svimfärdig (jag vaknade med ont i halsen). Jag tror jag drog på mig feber för jag kände mig helt väck, till slut kom vi tillbaka till hotellet och man kunde äntligen krypa ner i sin säng. Puh..

Karoke

Fredagskvällen i Taipei visade sig bli mycket trevlig. En fredag i månaden går alla på Ericssson ut tillsammans och vi hade turen att vara där just den fredagen. Vi möttes upp allihop på en resturang som hette (8 room tror jag), totalt sett var vi kanske 25 pers eller något liknade och de var trevliga allhop. Jag hamnade jämte ett annat svensk par (Eva & Jens) som precis hade kommit till Taiwan. Han skulle jobba där precis som Aleks. De var jättetrevliga och roliga! Precis som i Korea så beställer man in massa rätter och sen äter alla från allting, så man har aldrig en egen tallrik. Första veckan kändes det ju lite konstigt, men det är verkligen trevligt. Det är nog något som man kommer att sakna när man kommer till Sverige. Taiwaneser är precis som koreaner alltid hungriga och kastar sig med glädje över maten!

Maten i Taiwan är inte lika nyttig som i Korea och det märks till och med lite på hur folk ser ut, alla är inte pinnsmala som i Korea. Någon i sällskapet beställde in kyckling och då visade det sig att det inte var kyckling som vi är vana vid, utan en grillad njure och lever på ett spett. Vi fick även in fisk med huvud och allt, dvs icke-rensad. Den var faktiskt ganska god.

Efter att vi hade käkat upp bestämde vi oss för att sticka och sjunga karoke. När vi kom dit så fick vi ett stort rum med all utrustning som behövs för en lyckad kväll. En telefon som man kunde ringa in öl med, toalett fanns i rummet, sen var det bara att sjunga! En taiwanesisk tjej började (hon var ihop med en kollega till Aleks), hon visade sig till en början grym på att sjunga och hon älskade att uppträda så svetten började nästan lacka när man tänkte på att man själv skulle sjunga men ju fler öl den lilla taiwanesiskan drack, ju sämre blev det :-)

Vi hade jätteroligt, det var riktigt schyst att få sjunga av sig lite även om det inte lät så bra.

Därefter stack vi och kastade pil, det var också kul. Två tjejer frågade om jag ville vara med dem och jag blev jätteglad. Tjejerna som var med under kvällen, var trevliga och bra på engelska vilket var väldigt kul. Hemma i Korea flyter det inte riktigt lika bra med språket.

Efter alla aktiviteter var det tillslut dags att åka hem och sova!

Korea mot Taiwan

Idag har jag varit ute på stan hela dagen, så jag känner mig helt slut. Jag har hittat överallt utan att behöva åka en endaste taxi :-)

Staden verkar vara helt oberörd av nattens darrningar och Taipei 101 verkar stå stadigt. Jag har varit där och gått igenom alla de 5 våningarna som är fyllda med designbutiker. Gucci, Prada, Armani...allt finns.

Om man ska försöka sig på att jämföra de båda länderna, så upplevs Taiwan faktiskt mer västerländskt. Det är lättare att prata med folket här, det är många som kan hyfsad engelska. Fler än i Korea. Människorna här känns mer lättsamma än i Korea, man får fler leenden på stan och de är nog lite mer hjälpsamma. Koreaner är nog ganska speciella, de kör sitt eget race helt enkelt, vilket i och för sig är häftigt. Det har varit väldigt skönt att kunna sms:a ordentligt för första gången sen vi åkte från Sverige. Korea har ju som sagt av någon anledning ett helt eget nät som inte fungerar någon annanstans än i just Korea (inte här heller).

Människorna här i Taiwan är mer olika varandra än vad de är i Korea och även det har faktiskt varit skönt. Tjejerna här ser olika ut och det är okej att ha gympaskor på sig. Klädkoden i Korea är ju finklänning och högklackat om man är tjej, även om man bara ska ut och köpa en mjölk.

Standardmässigt så ligger Taiwan efter, det är renare och mer välutvecklat i Korea. Men å andra sidan är det ju mycket billigare här i Taiwan. Igår kväll betalade vi väl 50 spänn för tre rätters på hotellet och det är nog förhållandevis dyrt. Men det ska bli skönt att komma tillbaka hem till Seoul på söndag, man känner ju sig ändå rätt (hm) hemma där nu :-)

Om 15 min ska jag åka taxi till Aleks jobb, vi ska ut och käka med dem han har jobbat med i veckan så jag får göra mig iordning.

Jordbävning

I natt klockan två vaknade Aleks och jag av att hela huset gungade och skakade. Vi blev skraja som tusan och flög ur sängen båda två. Snabbt försöker vi tänka ut hur vi ska göra, om vi ska försöka ta oss ner. Jag får tag på telefonen och ringer ner till receptionen och frågar vad det är som händer och vad vi ska göra?, de svarar att det är jordbävning men att det inte är någon fara just nu, samtidigt som huset börjar svaja igen, riktigt obehagligt för oss nordbor som inte är vana vid skalv. Det var inte så kul att bo på 17 vån i natt kan jag lova, det är väl i och för sig kanske bättre än att bo på första om huset skulle få för sig att rasa. När vi checkade in häromdagen och kom upp till rummet konstaterade vi att golv och allting är snett, så vi blev ju lite oroliga att det är världens fuskbygge och inatt förstärktes ju den känslan. Hotellet är väldigt fint, så det ska väl inte vara någon fara. Tydligen är det skalv här 1-2 gånger på år, fick jag ur receptionisten.

Häromdagen bad jag om att få en karta och bad receptionisten att ringa in vart vi bodde, när jag kom upp och jämförde kartan med tunnelbanekartan så visade det sig att de hade ringat in att vi bor i västra delen av Taipei, men vi bor i själva verket i östra delen. I natt när jag frågade om vi skulle försöka ta oss ner och de svarar nej, så började jag nojja om att de skulle vara lika förvirrade som med kartan. Vi tog några djupa andetag och försökte lugna ner oss. Det var inget folk nere på gatorna så vi bestämde oss för att försöka gå och lägga oss igen. Innan vi gjorde det kollade vi upp var nödutgång med trappor fanns och slog på nyheterna. Tyvärr fanns inga nyheter på engelska, bara på kinesiska men vad vi kunde förstå så hade skalvet skett utanför Japans kust och det var inte så kraftigt. Aleks var ju i Japan i våras och han berättade att alla hade var sin hjälm på kontoret ifall det skedde skalv. Hu obehagligt.... det är nästan så man längtar hem till Seoul igen.

Info från Aleks jobb: skalvet mätte 6,4 på Richterskalan, 3 i Taipei, inga skador här. Skalvet var långt över 20 sek. Sen avslutade de med "it's normal man" så det verkar vara lugnt :-) SKÖNT!

Såg att de skrivit om dramatiken i sydsvenskan, klicka på länken om ni vill läsa: http://sydsvenskan.se/varlden/article264487.ece

4 kronor och en konstig kvinna

Idag har jag besökt National museum of history. Det känns inte riktigt lönt att lära sig hitta här i stan för 5 dagar så jag åker taxi dit jag ska, kanske mest för att det är billigt och för att slippa komma bort :-). Resan till museet tog väl en halvtimme och kostade mig 40 spänn. När jag väl kom fram visade sig att inträdet till museet var 4 kronor. Då får man ju spontant känslan av att de antingen hade kunnat strunta i inträde eller chockhöja priset, men det är väl en större summa här så klart. Museet var väl inte riktigt så intressant som jag hade förväntat mig, jag hade läst att det skulle vara väldigt bra och trodde jag skulle få en ordentlig genomgång av Taiwans historia, vilket jag hade behövt. De är ju inte så förtjusta i Kina, eftersom de tillhört Kina och trots att de har egen regering har inte Kina erkänt dem som självständiga. Kinser får inte komma in i Taiwan. Men detta handlade inte utställningarna om, utan istället var det massor av krukor och tekannor och sånt trams :-). Dessutom stod allt skrivet på kinesiska, så jag hade ju rätt svårt att förstå vad det stod.
Så det slutade med att jag satte mig i fiket och smäckte i mig en stor bakelse och drack iste istället.

På vägen tillbaka tog jag en runda nere vid City Hall, när jag stod vid ett övergångsställe och väntade på att få gå över kom det fram en skit lustig kvinna och ställde sig jämte mig och började glo ilsket på mig. Rätt var det var fick jag något på foten, jag vet inte om hon kastade något på mig också. I och med att man inte ser ut som någon annan här känns det ibland som man drar till sig blickar, det går liksom inte gömma sig. Helt plötsligt börjar hon gå närmare mig och jag känner mig helt uppstressad och mitt hjärta går i 250 och tar några steg bakåt. Då slår det i alla fall om till grönt och hon börjar springa över gatan, puh. Helt rubbad!

Taipei 101 oj oj oj

När Aleks kom hem igår kväll berättade han att han bokat bord på restaurangen på 85:e vån i Taipei 101. Vilken lycka, att få fira sin födelsedag uppe i världens högsta byggnad!

Vi gjorde oss i ordning och begav oss ut i ett klibbigt och fuktigt Taipei. Väl där gick vi naturligtvis fel, hur man nu kan göra det??? Borde ju vara uppenbart vilken byggnad det är som är högst, men vi kom in i den låga tillbyggnaden som bara bestod av 5 våningar, men jag konstaterade snabbt att det skulle vara väl värt ett besök till, många schyst butiker att kolla in :-)

Det är inte bara världens högsta byggnad, dessutom har den världens snabbaste hissar. Allvarligt alltså (16.83 m/s), sök och kolla på internet :-). Resan upp till 85:e våningen gick galet fort och man fick lock för öronen direkt. Vi fick en drink i baren när vi kom upp i väntan på vårt bord. Det visade sig att alla menyer man kunde välja på var 6-rätters. Vi valde Fashion menu, det fanns också buisness menu, first class menu och så klart president menu om man är kung.

Vi fick in en italiensk förrätt till att börja med och sen ytterligare två förrätter (en varm och en kall), sen soppa och slutligen huvudrätten. När huvudrätten kom in var man så mätt så att man höll på att explodera. Jag hade verkligen dåligt samvete för min stackars kyckling som låg på tallriken som jag inte skulle klara att äta upp. På fullt allvar fick jag in en hel kyckling efter 4 rätter, helt galet mycket mat. Allting var supergott, men bäst av allt var nog jätteräkan i kantarellsås. Såsen var så god (och påminde om hemma) så att vi gjorde allt för att få upp varenda droppe. Aleks hade sagt till personalen att jag fyllde år så efter kycklingen kom de in med två stora tårtbitar var :-). Vi behöver väl inte äta på en vecka efter det här.

Det var härlig stämning i restaurangen hela kvällen och mycket folk och vi hade så klart en fantastisk utsikt. En man spelade fiol hela kvällen, med lite gammaldags musik.

Den bästa utsikten över stan hade man konstigt nog inne på toaletten, där gick fönstren nästan ända ner till golvet. Det är likadant i Jongo-tower hemma i Seoul.

Aleks berättade en sjuk och lite galen grej igår. När de gick för lunch på jobbet igår hade de passerat förbi en butik där det jobbade en tjej i bara bikini. Vid första tanken kan man ju tro att hon var prostituerad men hans kollegor här i Taipei förklarade att hon sålde nötter. Inte vilka nötter som helst, utan nötter som man tydligen bli hög av och som tydligen är förbjudna i resten av världen. Helt galet, sådana butiker ska tydligen finnas lite varstans här i stan. Jag hade också velat se detta konstiga, så jag hoppas vi går förbi en sån butik innan vi åker hem till Seoul.

Tack så mycket för alla grattishälsningar som jag fått!

Att bli 29 i Taiwan...

Nu är vi alltså på plats i Taipei. Resan igår kväll gick bra, men flygningen var väldigt turbulent stundtals, har aldrig känt av det tidigare men den här gången kändes det i kroppen. När vi gick av planet slog den varma fuktiga luften mot oss. Här är över 30 grader. Taipei har bara 3 miljoner invånare, så det är ju en riktig liten håla jämfört med Seoul :-/. Redan när vi landade på flygplatsen så upplevde vi båda två att engelskan flyter lite lättare här. Skönt.

Vi bor på 17 vån (näst högst upp) med utsikt över världens högsta byggnad (nästan); Taipei 101. Aleks berättade häromdagen att de håller på att bygga en högre i Dubai, nästan irriterande nu när man skulle få skryta med den högsta.

Igår kväll när vi skulle sova kände jag något hårt under kudden. Aleks hade smugit dit ett paket :-). Jag fick fina örhängen! Glad!

Vi möttes av en enorm frukostbuffe i morse. Det fanns allt man kunde tänka sig, men det som var mest fantastiskt var att det fanns mörkt bröd och hård ost! Oj vad gott det var!
Aleks fick sätta sig i en taxi till jobbet efter frukosten. Vi kom ju så sent igår så vi hade ju ingen chans att hinna kolla upp var vi är och hur han skulle kunna ta sig till jobbet. Det är jättebilligt med taxi här, vilket är bra.

Idag har jag ägnat mig åt att försöka bekanta mig med delar av staden, jag kom inte så långt. Jag hamnade på en stor shoppinggata med massor av billiga kläder. Jag hoppas billiga i alla fall, jag har inte riktigt förstått mig på valutan, det som står på prislapparna stämmer inte riktigt överens med det jag läst på forex. Men om man följer forex uträkningar, så kostade ingen av tröjorna mer än 40 eller 50 kronor och det får väl anses billigt.

Det har fullkomligt vräkt ner regn i eftermiddag så jag fick söka skydd på ett fik och har nu redan hunnit läsa ut boken jag fick igår :-). Läste halva på planet och halva i em, rätt bra jobbat eller hur?

Nu är Aleks tillbaka igen, så vi får väl ut och göra Taipei ikväll.

Jätteglad, nytt jobb och mot varmare breddgrader

Nu när jag kom hem från jobbet låg det en lapp innanför dörren att det hade kommit post till oss. Jag tog lappen och bara rusade ner till receptionen. När jag kommer ner väntar ett stort grönt paket med pappas handstil! Jag blev helt överlycklig, snabbade mig upp till rummet för att kunna slita upp det :-). Det innehöll två svenska deckare, veckotidning, ett stort kort och svenskt godis! På fullt allvar har jag nog aldrig blivit gladade för ett paket! Tusen tack! Det är inte så dumt att fylla år. Jag har precis läst ut Stieg Larssons två första böcker i ett otroligt högt tempo (förra veckan), de var sjukt spännande, så nu passar det ju bra att kasta sig över två nya deckare.

Idag var första dagen på lekis nummer 2. Det har gått bra, men överlag är det nog lite stökigare där än på min vanliga arbetsplats. Två barn hade näsblod när de kom till lektionen så jag antar att antingen hade de "råkat i luven" på varandra innan, eller hade det gått vilt till på gympan. Hur som helst så befattar jag mig inte med deras "kroppsvätskor" (snor, blod) och vad det nu kan vara, jag tillkallar alltid hjälp. Men det verkar som att personalen tycker det är ok.
Det som är lite negativt är att de inte har så mycket utrustning där i form av böcker och spel och sånt, det kanske bara är att jag inte hittat allt ännu. Jag ville ha tag på papper till lektionen för de skulle rita och berätta om sina familjer, men det var inte lätt att hitta papper. Jag började med att kolla igenom skrivbordslådorna. Där fanns dock inget skrivbordsmaterial, en låda innehöll naglack i alla möjliga färger, en låda med en plattång till håret och en låda med chips godis och kola. Helt otoligt vad de fixar sig här alltså, jag fattar inte att de kan hålla på med det på jobbet. Meningen var ju klart inte att snoka, jag ville ju bara hitta ritpapper.

Om en timme ska jag möta Aleks nere på stan för att ta oss ut till flygplatsen som ligger en bit utanför staden. Det var ett väldigt dividerade med personalen på hotellet om vilket som är bästa och snabbaste vägen dit. Nu blir det först tunnelbana och sen Airport limousine, jag antar att det är en gammal hederlig buss vi ska åka, fattar inte varför de kallar det limousine. Roligt.

Nu åker vi en tidszon tillbaka så nu är vi närmare Sverige igen, 6 timmar från Sverige räknat. Det är tydligen jättevarmt där fortfarande. Ungefär 35 grader på dagarna och kanske 25 på nätterna, så som det var här för 2 veckor sedan. Det har blivit lite svalare här och det är så sköönt, nu kan man ha kjol och linne utan att svettas :-). Bra!
Det har änt något konstigt med temperaturen inne i vår lägenhet, helt plötsligt är det bara 19 grader och svinkallt. Men det rättar kanske till sig.

Jga måste bara berätta att de har världens godaste kiwi här. Jag är helt frälst, man måste äta minst en om dagen. Den är alltid helt lagom mogen och bara lite söt. Hemma är de ju antingen stenhårda och sura, eller mjöliga och söta, but not here!

Datorn ska med till Taiwan, så jag kommer förhoppningvis att kunna rapportera därifrån....

Lost in translation

Idag har förvirringen och frustrationen varit total på jobbet. Jag hade lust att bara lägga mig ner på golvet och skrika tillslut :-). Jag önskar att de hade kunnat förstå vad jag säger och jag hade hemskt gärna velat förstå vad de säger! Eftersom vi ska åka till Taiwan på tisdag, så var jag ju tvungen att be om ledigt två dagar, vilket jag inte trodde skulle vålla några större problem, men tänk så fel man kan ha. Jag ville inte blanda in rekryteringskillen Jeff så jag hade avsiktligt avvaktat tills idag då jag skulle vara där och jobba, jag hade planerat att be tjejen som varit i Canada att hjälpa mig att översätta till rektorn på skolan. Naturligtvis skulle rektorn inte vara där på förmiddagen så vi fick prata med receptionisten. Jag märkte direkt att hon inte gillade det hela, hon sa till mig att jag var tvungen att hitta en ersättare till alla mina lektioner, för att inte bli avskedad. Ok så jag började ringa Anna, eftersom jag vet att hon är ledig båda dagarna, men jag fick inte tag i henne. Sen var jag tvungen att börja jobba och förmiddagens lektioner förflöt som vanligt. När jag skulle sluta vid lunch var rektorn tillbaka och då var det ju läge att försöka prata med henne, hon gillade inte alls att jag skulle vara ledig och började tjafsa. Hon gillade inte heller idén med att det skulle komma in någon ersättare eftersom barnen tydligen mår dåligt av det. Hon säger till mig att jag ska sitta ner och vänta 30 min till "kanadensaren" slutat jobba, då förhandlingarna tydligen skulle fortsätta...suck.

Efter 30 minuters väntan är alla tillbaka i mitt klassrum och då har rektorn fått för sig att jag måste jobba in alla veckans timmar under eftermiddagen, så det var bara att packa upp allting igen. Förra veckan när vi pratade om lekiset öppettider så förklarade de för mig att det bara är öppet under förmiddagarna, jag fattar ingenting ??? Nu verkar det i alla fall vara öppet på eftermiddagarna också. Sedan säger hon till mig att detta är den sämsta veckan att vara ledig på, hade det varit nästa så hade det inte varit några problem. Hur konstigt som helst...då får hon ju förklara vad det är som gör att den här veckan är så dålig, jag har ju inte märkt att veckorna skiljt sig åt. Hon varnade mig att om jag är borta en gång till så blir jag kickad. Så jag försökte fråga vad som händer om jag råkar bli sjuk en dag, men då verkar det som att det är färdigjobbat där. Antagligen är det väl ingen här som blir sjuk, man får väl helt enkelt jobba ändå. Jag fattar ju så klart att man inte bara kan vara borta hur som helst, men eftersom jag varit där punktligt varje gång och de verkar ha gillat mig så trodde man ju att det skulle vara ok i 2 dagar.

Jag fick en kort paus att sticka och köpa något att äta innan em-passen skulle börja. Jag stack ner till 7eleven som ligger precis nedanför och köpte en risrulle och satte mig ner på en bänk för att käka den, då ser jag att jag precis satt mig jämte en spya. Trevligt, men vet inte om man ska skratta eller gråta. Man får väl skratta och tacka ..... för att man inte satte sig i den.

Jag fattade inte heller riktigt vilka klasser jag skulle ha, så naturligtvis gick jag in och började nästkommande lektion på helt fel ställe. Stackars 6-åringarna, de har haft 4 lektioner med mig idag, de bara satt och gäspade trött i slutet.


Det är väldigt svårt att fatta om de menar att vara så otrevliga som det låter, eller om det helt enkelt är översättningsproblem. Jag kan ju aldrig veta om hon översätter det jag säger på ett bra sätt (med tack och snälla...och så), man börjar ju undra. Korean-kanadensaren var lite smått uppstressad och bad om ursäkt hundra gånger, men det är ju knappast hennes fel. Hon är ju schyst som hjälper mig, utan henne hade det inte blivit något samtal alls. Mitt i alltihop ringer de från internationella skolan och vill att jag ska hoppa in där också, vilken soppa!

Hm, det ska bli väldigt kul att åka till Taiwan och skönt att slippa lekiset några dagar,förhoppningsvis har allting lugnat sig tills jag är tillbaka.

En märklig vandring...

Vi började dagen med att springa 4 km på löpbandet nere i gymmet. Därefter bestämde vi oss för att ge oss iväg på utflykt. Aleks hittade en vandringsled som skulle ta mellan 1-2 timmar enligt Lonely Planet som skulle ta oss till ett shamanistiskt tempel. Vi tog tunnelbanan 3 stopp bort, det visade sig att vi verkat hamna mitt ute på "landet". Det var helt folktomt, vilket är ganska ovanligt. Vi följde instruktionerna enligt boken tyckte vi, men av någon anledning kom vi helt fel på hela turen. Alla skyltar som fanns var naturligtvis på koreanska, så vi fösökte jämföra tecknen i Lonely Planet med de som vi kunde se utmed vägen. Hur som helst, kom vi till något som liknade nån form av park så vi var glada och gick in, eftersom vi trodde vi hade gått rätt. Det var bara massa trappor som ledde oss upp mot himlen, till slut nådde vi toppen helt slut och då visade det sig att det inte alls låg något tempel där. Det var två killar längst upp på toppen som vi försökte snacka med men det gick rätt dåligt. Vi kunde alla i alla fall enas om att det inte låg något tempel där så det var bara att påbörja vandringen nedåt. Väl nere igen träffade vi en lite engelsktalande korean och han kunde äntligen hjälpa oss till templet. Turen hade nu varat i mer än två timmar :-).

Vi började vår andra bestigning i 87 graders vinkel :-) och nådde templet. Det visade sig vara väldigt fint. Mindre än de som vi har besökt som ligger mitt i stan. Det var lite människor där som bad och höll på att förbereda festligheter. Vi promenerade väl uppför i ca 1 timme och med jämna mellanrum fanns det små minitempel där folk tillbad.
Så jäkla lustigt, mitt i alltihop ligger det ett utomhusgym där man kunde träna. Helt galet, vem går hela vägen upp för att sedan träna armmusklerna. Hopprep fanns om man var sugen på att hoppa. Därifrån försökte vi ta oss ännu längre upp, men det fick vi inte enligt en man som stoppade oss. Vi fattade aldrig varför vi inte fick gå där eftersom han fick, men det var väl bara att respektera. Han tyckte att vi skulle gå åt andra hållet men där var bara en stor klippa, som varken Aleks eller jag hade någon möjlighet att ta oss upp på. I och med det var turen slut för oss och vi fick vända tillbaka. Enligt guideboken skulle man kunna gå hela turen runt. Väl nere vid första templet var vi helt slut, satte oss ner för att dricka upp det sista vattnet och knapra i oss sista chokladen i hopp om att återfå energi. Då när vi satt där kändes vandringen tillbaka till tunnelbanan helt orimligt lång. Precis när vi satt och klagade som mest kom det en man körande på sin gamla mamma (för att lämna av henne vid templet) och han frågade om vi ville ha skjuts ner, så himla schyst. Vi var helt överlyckliga!
Nu är vi hemma igen och har precis käkat bim bim bap, grönsaker med ris. Mums!

Simpsons går visst på bio nu, så vi kanske sticker iväg och kollar ikväll.

Okej, vi ska INTE gå på Simpson ikväll. Filmen har bara en visning dagligen och det är 09.10 på morgonen... så den chansen har vi redan missat.
Den verkar inte vara så populär här, den har inte fått bästa visningstid direkt.

Yousan digital market

Trötta och eländiga gav vi oss idag iväg till en elektronikmarknad, när vi kom på idén kände vi oss pigga efter att ha suttit och druckit kaffe på vårt favoritcafe. Jag har varit där så mycket så att jag redan har fått min första gratiskaffe (de kör samma stämpelsystem som hemma), helt klart en stammis.

Elektronikmarknaden var som allt annat enorm! Naturligtvis ett våningsplan för varje produkt. Ett plan med bärbara datorer, ett med bara mobiler, ett med tv. Ni fattar principen. Aleks var knappt kontaktbar bland all teknik :-)...fram tills att vi båda var fullständigt slut och höll på att rasa ihop.

Anledningen till att vi stack dit var för att kolla på bärbara datorer. Min laptop har börjat strula, ibland vill den inte starta alls och det är ju inte så kul när jag vill skriva på bloggen :-).
På tisdag sticker vi till Taiwan och där är det billigt, billigt med datorer så tanken var att vi skulle hinna kolla lite här innan vad som finns. Vi får se vad som händer....

The Club Day och Autosvar

Min mobiltelefon har uppfört sig väldigt konstigt de senaste dagarna, nästan så man blev lite orolig för den. Varje gång den har ringt (vilket i och för sig inte är så ofta), så börjar en koreansk kvinnoröst att tala samtidigt som jag ska svara och börja prata. Irriterande! Det slutar alltid med att jag får lägga på och sedan ringa upp personen som ringde. Allt detta började efter att telefonen plötsligt började låta en dag, jag gick fram till den och då stod det något på koreanska på skärmen (vad kan jag ju omöjligt veta), något som jag skulle svara på. Antagligen tryckte jag ja eftersom telefonen flippade ut efter det. Jag har under en hel veckas tid undrat vad det är frågan om. Igår kom Aleks mirakulöst på vad som var problemet. Det finns tydligen en funktion som kallas Autosvar, den funktionen ska man använda när man kör bil och inte kan prata. Det vill säga kvinnorösten säger till personen på koreanska att jag har kör bil och inte kan svara. Haha..otroligt. Det måste låtit roligt när Erin från lekiset ringde häromdagen, "nä hon kan inte svara för hon är ute och kör bil", stor risk.

Igår kväll var det "The Club day" i Hongik. Det innebär att man betalar ett inträde till en nattclub sen får man fritt inträde till alla andra i området hela natten. Vid tiotiden på kvällen stack vi till Hongik med Aleks svenska kollegor. Vi hann avverka en hel ställen innan vi tog taxi hem kl 4 inatt. Vi började kvällen på Club Saab så klart, intressant ställe får man säga. Vi var nog där i sammanlagt 10 min innan vi hade tröttnat. Det var något skumt flimmrande ljus som i princip framkallade epilepsi hos en, även om man normalt sett inte lider av det. Det var hip hop som gällde på club saab, på bilden nedan kan ni se coolaste killarna på stället, haha.

På bilden kan ni se massa flaskor i bakgrunden. Flaskorna ägs av någon på stället (dvs de tillhör inte baren), man kan nämligen köpa en flaska i baren sen har man den stående i sitt skåp tills nästa gång man kommer dit, då fortsätter man dricka ur sin egen flaska, visst är det lite sjukt???!

Många av ställerna vi gick till var schyst inredda! Här har vi någon Buddha liknande figur.

Baksidan med klubbnätterna är förstås att en del stackare blir fullkomligt överförfriskade. Vi såg massa folk liggande utmed gatorna när vi skulle åka hem. Koreanerna kanske inte tål så många öl i alla fall...