Ewha hospital och international clinic

För att krydda till vardagen med lite extra spänning, så gick jag och blev så sjuk så att vi var tvungna att testa på koreansk sjukvård. Efter att jobbat under måndagen och gjort 3 inlägg på bloggen (ville ju inte glömma vad som hänt i Taipei) var jag så dålig så jag fick kravla mig till soffan allderles kokhet. Där sov jag resten av dagen tills Aleks kom hem, då var jag så varm att jag höll på att explodera. Aleks fick gå ut och köpa en febertermometer och då visade det sig att jag nästan hade 40 graders feber, så det var ju inte så konstigt att jag inte känt mig bra. Min hals har gjort skitont också, kan knappt svälja.

Sen var det bara att ligga i sängen och vänta på att bli bra, men febern var så seg och hög hela tiden så vi fick ringa till sjukhuset. Första sjukhuset vi ringde till pratade de koreanska och vi engelska så det gick inte så bra. Andra sjukhuset gick lite bättre, men vi insåg att vi återigen skulle behöva hjälp av receptionen. De är verkligen gulliga och hjälpsamma, utan dem hade vi varit sålda, de reder ut allting man ställer till. De fick tag på ett sjukhus i närheten och de tyckte att vi skulle åka in dit. Vi trodde väl att det var någon form av vårdcentral vi skulle till, men när vi kom fram visade sig att vi hamnat på akutmottagningen. När dörren öppnades till sjukan så låg det massor av människor på bristar med olika sår, säkert en del trafik olyckor som skulle tas om hand. Det visade sig att de knappt kunde säga någonting på engelska, men hotellet hade ju redan förklarat problemen för dem, vilket var bra. Det kom in en koreansk bäbis samtidigt som mig, de sa att de skulle försöka hjälpa honom först. Jag hade ju en skön brits att ligga på så och jag var ju knappast dödssjuk så vi säger ju naturligtvis till dem "take your time", vi var ju beredda på att få vänta som hemma, men redan efter 5 min är det massa folk och surrar runt omkring en. Helt otroligt effektiva och nogranna skulle det visa sig. Jag fick ligga med dropp i 3 timmar, undertiden kollade de igenom hela kroppen. Bröstkorgen blev till och med röntgad. Efter 3 timmar hade de gjort alla tester och min feber hade sänkts till 38 och jag orkade sitta upp, skönt. Då var det bara en sak kvar att försöka kommunicera om vad som var fel med mig. Läkaren gav upp efter en halv minut, ringde en vän på telefonen som kunde engelska som Aleks fick prata med. De sa att de skulle ge mig antibiotika, men att min hals såg konstig ut så de ville att vi skulle besöka en öron-näsa-hals doktor dagen efter. Så det fick vi göra. Nästa dag fick receptionen hjälpa oss till en sådan, jag fick tid direkt (inom 20 min) på international clinic. När vi kom dit fick vi träffa två små koreanska sköterskor som pratade bra engelska, så jäkla skönt. När vi kom hit ville dom väga och mäta mig, jag kände mig ju inte alls pigg (fortfarande), så jag tyckte de kunde sluta tramsa. Hur som helst fick jag träffa doctor Mike, en engelsktalande koreansk doktor, han tittade mig i halsen och sa streptokocker (hade vita blåsor/prickar i hela halsen. Han slängde all medicin som jag fick dagen innan och skrev ut en som skulle hjälpa mot de små illasinnade bakerierna, de ska aldrig någonsin få fotfäste i min hals igen.

Nu ligger jag i sängen och väntar på att bli frisk, hade 39 graders feber inatt igen, men under dagarna brukar det sjunka till 38. Vill bli FRISK så att jag kan gå ut!!!!!

Varje morgon har vi ju försökt kontakta lekiset jag jobbar på, de är ju inte glada direkt efter förra veckans ledighet. Snacka om värsta tänkbara taijming. Eftersom ingen pratar engelska där så får vi skriva brev och gå ner med i receptionen så får de läsa upp var det står för dem i telefon. Inte en enda gång har de sagt krya på dig, istället tjatar de och frågar om jag verkligen inte kan komma dit. Helt knäppa i huvudet. I Sverige hade man ju aldrig gått till jobbet i det här tillståndet, jag tror inte ens jag hade klarat att gå till tunnelbanestationen (på fullt allvar). Dessutom hade ju ingen velat jobba med en, folk kan ju bli smittade. Det är ju inte alls bra för barnen, men det ägnar de inte en tanke åt. Det verkar i alla fall som jag får fortsätta att jobba....

Aleks har varit en ängel och pysslat om mig massor, t ex har han varje morgon haft portföjen full med yougurt som han snott från frukostbuffen, det är det enda som jag kunnat svälja.

Slut på detta sjuka inlägg :-)