Marathon i shopping

Med värkande ben, rygg och fötter är vi äntligen hemma igen efter att ha besökt det myllrande shoppingdistriktet Myengdong, Lotte Young Plaza, samt lyxiga Lotte. Allt detta är naturligtvis måsten när man besöker Seoul. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det hela men det är hysteriskt både vad gäller antalet människor, klädbutiker, skobutiker, lukter, mat, smink. Allt finns och det är trångt.

Paris och Bile är fortfarande i god form, så det är inte bara Insa-Dong som har blivit "uppshoppat", dessutom har ju jag dragit mitt strå till stacken, det blir ju mycket roligare när man har besök.

Det verkar inte vara något stopp på Paris, jag hörde henne viska till storasyster "Bile, tror du vi hittar tillbaka hit själva" :-), det gör de säkert, men nu får det vara nog för mig på ett par veckor. Jag måste ju hinna ladda upp inför nästa besök.

Jag glömde berätta att vi fick gå på teprovning igår eftermiddag, det var väldigt trevligt. Vi blev bjudna på massa olika gröna teer som tydligen ska göra en väldigt snygg och välmående om man nu inte redan är det.

Jag köpte ett snow tea, som tydligen ska ge mig: blankt hår, fin hy, jämnt blodsocker och bra ämnesomsättning. Det låter ju bra.

Jag har även glömt att tacka Aleks pappa Jovan för alla fina presenter. Det är en man som vet hur man handlar knäckebröd och värmeljus. Vi har nu 4 dubbelpaket Husman, 100 svenska värmeljus och 7 Marabou mjölkchoklad, inte konstigt att Paris hade ont om plats i väskan och klagade över att hon inte skulle kunna shoppa så mycket. Men Paris, nu är det lugnt och gott om plats i väskan efter att ha lämnat över alla godsaker :-).
TUSEN TACK!

Högt upp i bergen med Paris Hilton

Idag har jag, Aleks, Bile och Paris Hilton tagit oss högt upp i de koreanska bergen och fått en fantastisk utsikt över staden. Paris Hilton hade handväskan i högsta hugg balanserandes för att inte ramla. Paris Hilton är naturligtvis Aleks lillasyster Mia. Haha det var en rolig syn när hon besteg de koreanska höjderna i sina ballerinaskor, med handväskan i högsta hugg och naturligtvis med en moderiktig mössa på huvudet. Vi andra gamlingar hade ju fotriktiga skor och såg allmänt trista ut :-)

Av någon anledning som vi inte vet varför så är alla koreanska tempel stängda på tisdagar. Eftersom Aleks hade möjlighet att vara ledig på förmiddagen idag pga kvällsmöte så ville vi verkligen, verkligen, verkligen besöka ett tempel, dvs göra en riktig utflykt. Vi fick tänka mycket igår kväll innan vi kom på att vi kunde återupprepa en liten tempelutflykt som Aleks och jag gjorde i augusti, den gången gick vi tyvärr fel, men det behöver ju inte upprepas. Detta tempel drabbas inte av stängningar eftersom det är ett "riktigt" tempel. Folk bor nämligen där. Vi begav oss alltså dit. Väl där möttes vi av höga berg. Vi träffade en koreansk man som var där för att motionera och han tog sig an uppgiften att ta med och guida oss uppe i bergen. Väl uppe vid första gymmet träffade vi bedjande och tränandes koreaner som bjöd oss på vattenmelon. Mums och trevligt.

Efter tempelutflykten fick jag snabba mig tillbaka till Fraser, jag hade nämligen date med Youngae. Hungul lektion nummer 2, jag skämdes (och inte så lite heller) för jag hade ju inte hunnit öva på mina 40 koreanska tecken. Vi fick ta om allt från början. Jag klarade i alla fall tillslut att skriva mitt namn på koreanska. Efter en timme var det dags att träna på engelska en timme. Det är då jag får en chans att "intervjua" henne om Korea och fråga om alla konstigheter här. Idag frågade jag hur par träffas här, jag har nämligen hört att föräldrarna i vissa fall väljer ut en kille/tjej åt sitt barn som de tycker verkar bra för giftermål. Jag fick det berkräftat att det i vissa fall är sant, men att det var vanligare förut. Själv hade hon och hennes man träffats på en blinddate tillsammans med 6 andra som också var på blinddate. Tydligen är det väldigt vanligt att universitetet ordnar blinddate och så träffas folk. Intressant. Tydligen är det confunistiska tänkesättet väldigt viktigt, dvs att det måste finnas en koppling mellan människorna som möts. Någon måste känna någon som känner någon annan, annars är det inte ok.

I eftermiddag har jag varit med Bile och Paris på shoppingrunda i Insa-Dong, de var ordentligt på hugget. De har nästan tömt affärerna här, de borde ha brist på väskor, handgjort papper, keramik, sjalar inför morgondagen :-), men i det högproduktiva Asien kan man säkert reparera det under natten.

Dramatik

Bile och Mia är på plats! Det är glada, men lite trötta så klart. Just nu ligger de och vilar, jag har fått order om att väcka dem om en timme. Vi hann med var sin varm choklad innan vilostunden så att vi kort hann summera Sverige och Korea, vad händer där och vad händer här?

Resan hit hade gått bra, men de fick helt klart uppleva en lite annorlunda flygresa, dramatik är väl rätta ordet. En tysk kille hade tydligen flippat ur på planet och gett sig på flygvärdinnorna med sparkar och slag. Han var väl inte helt frisk. Det slutade med att en storvuxen kille hade fått hjälpa flygvärdinnorna att brotta ner honom och sen fick de sätta handklovar på honom. Killen fick ligga fastkedjad resten av resan (4 timmar) under en filt, skrikande. De kallade på läkarhjälp på alla möjliga språk och vad jag fattade så hade väl någon på planet varit läkare. När de landade i Seoul var ambulanspersonal på plats och tog ut honom först innan alla andra fick gå av.

Jag har aldrig funderat över att de har sådana hjälpmedel som handklovar med sig på planet, men det är ju så klart en nödvändighet. Det går självklart inte att ha massa lösa galningar när man befinner sig högt upp i luften på en begränsad yta. Tur att det är låst in till piloterna.

Att förbereda sig

Igår kväll spenderade jag en timme åt att förbereda engelskundervisningen åt kidsen, det verkar man tyvärr inte ha ett skit för. Ingenting har gått som planerat idag, till min besvikelse.

I lördags köpte jag ett trevligt pussel med alfabetet på som jag tänkte pussla med 5-åringarna. Vi hade det jättetrevligt de 10 första minuterna, jag sa bokstäverna med ett tillhörande ord och de härmade efter. Problemen startade när vi skulle börja pussla. Alla barn blev osams med varandra och skrek åt varandra på korenska, dessutom roffade alla åt sig pusselbitar. Alla ungar ville ju ha så många som möjligt, vilket gjorde det omöjligt att se vilka bitar som skulle vara på vilken plats. Usch vad arg jag var. Jag fick bända upp fingrarna på barnen för att kunna få tag på pusselbitarna.

Därefter skulle jag ha 4-åringarna. Normalt sett brukar de komma till mitt klassrum när lektionen startar tillsammans med en korensk lärare, men idag kom inga så jag fick gå och leta efter dem. När jag hittar dem i ett klassrum sitter den korenska läraren och sminkar sig, då skulle vi egentligen ha startat för 5 minuter sedan. Jäkla konstigt kan man ju tycka, helt oseriöst. Vad gör man inte för att vara snygg bland ett gäng barn? Idag hade de tydligen fått nya engelska namn, vilket gjorde förvirringen total. Ingen kunde ju sitt namn, så målet med dagen var att de skulle lära sig säga Hello Im ....

Dagens första övning innebar att halva klassen skulle vänta utanför klassrummet med den korenska läraren och sen skulle hon släppa in en i taget och när de gick in genom dörren skulle de säga "Hello" och sen skulle vi byta. Jag trodde ju så klart att läraren var med på noterna, men naturligtvis inte. När jag öppnade dörren och skulle släppa in första barnet hade hon gått iväg med alla ungarna. Gud vad trött man blir. Jag fattar inte hur man kan ta sig igenom en lärarutbildning på 4 år, utan att kunna förstå en enkel förklaring på engelska. Helt otroligt. Jag är kanske dum nu, jag vet inte? Världen är ju trots allt rätt internationell dessa dagar. Halva klassen klarade i alla fall till slut av att säga sitt engelska namn innan vi slutade, det är ju alltid något :-), övningen får fortsätta nästa vecka. Jag tänker inte ge mig!

Nu är Bile och Mia på väg, ska hämta dem vid bussen om en liten stund. Ska bli jättekul att ses. Jag hoppas på fler svenska goda knäckebröd :-), Aleks hoppas säkert på ännu mer Marabou mjölkchoklad, trots att vi ännu inte hunnit äta upp förra laddningen. Hoppas de kommer att gilla storstaden!

Mr Bauer 29 eller 30

Igår kväll fyllde vår svenska vän Anders (i mitten) 29 svenska jordsnurr, men här firade vi så klart hans 30 årsdag :-). Klockan 19 öppnades porten till hans lägenhet för festligheter. Det bjöds på tårta, soju och öl. Aleks och jag hade kommit över en liten present som vi gav. Det är grisens år här i Korea så vi gav bort en liten slemklump som har fromen av en gris, skitkul för man kan kasta den mot ett fönster då den smetas ut för att senare återta sin form. Det är precis som slime som man hade när man var liten. Grisen gav oss mycket nöje hela kvällen. Egenligen var vi ju lite avundsjuka, vi har ju önskat oss en sådan liten 7 kronors gris ända sedan vi kom hit.

Planen för kvällen var att ta oss till Hyatt, där de tydligen har schysta nattklubbar. Helgen går i lyxens tecken. Det lilla vi såg av Hyatt var precis lika pampigt som jag hade föreställt mig. Problemet var att det kostade 500 spänn i inträde pga att det var Halloween Party, i vanliga fall är det fritt inträde. Detta gjorde att vi bestämde oss för att ta taxi därifrån. Sjukt dyrt inträde. Det slutade med att vi hamnade i Hongik som vi alltid gör. När vi klev ur taxin fick jag syn på två killar firade Halloween, såna snubbar ser man bara i Hongik.....(jag antar att bilden talar för sig själv). Ibland är kontrasten mellan en proper kostymklädd korean och..... rätt stor.

Att bo och komma från landet

I fredags var det dags för lektion nummer två i pilates. När jag kom dit visade det sig att det bara skulle bli tränaren och jag, den gamla damen hade fått förhinder. Skönt tänkte jag först, men efter att ha umgåtts själv med tränaren i en timme, så kan jag helt klart tänka mig fler träningskompisar nästan oavsett vem det än är. Det blir lite väl intimt för min smak att bara vara två. Tränaren är dessutom lite för intresserad av ens privatliv, hon ställde frågor hela tiden som....var brukar du göra hemma på kvällarna i Korea? vad gör du hemma i Sverige på kvällarna? vad brukar du och din pojkvän hitta på? Hur gammal är din kille? Till slut sa jag till henne att jag vill träna och prata mindre.

Efter träning/intervju tog jag tunnelbanan till Aleks nya kontor som ligger vid någonting som kallas COEX Mall. Jag var där häromdagen tillsammans med Jessica, men det verkar som att jag bara såg en promille av COEX vid det tillfället. Aleks och jag hade nämligen ganska svårt för att lokalisera varandra. Vi bestämde över telefon att vi skulle ses vid ett stort hotell som hette Intercontintal, problemet var att vi stod vid olika hotel. Jag stod vid Grand Intercontinental och Aleks vid ett annat Intercontinental, inte visste vi att det fanns flera stycken, hur dum får man vara...staden är STOR. Puh...tillslut fann vi varandra i alla fall :-)
Tillsammans gick vi till hans nya kontor, de sitter på 18 vån i en skrapa, med riktigt schyst utsikt över den 10-filiga vägen som går utanför. Deras nya kontor är bra mycket bättre än det andra kontoret, större och bättre luft.

Denna fredag eftermiddag var jag i lite smått chock, ännu en gång över stadens storlek. Fullkomligt hissnande. Det känns som att vi sista tiden har börjat hitta och har lite koll på läget, men det känslan försvann den eftermiddagen. Detta är en del av staden som vi tydligen helt har missat under våra 3 månader här och nu börjar jag inse att vi har sjukt många tunnelbanestationer kvar att stanna vid.

Hur som helst, COEX Mall ligger precis söder om floden och vi bor norr om floden. Det är tydligen mycket dyrare hyror och "finare" att bo söder om floden. Ju längre bort från Nordkorea desto bättre. Området runt COEX Mall är alltså det största buisness distriktet i staden. Kostymklädda män och kvinnor i dress så långt ögat kan nå, stress, mycket bilar och en helt annan känsla av storstad. Anledningen till att vi ville spendera kvällen där var för att känna på hur det skulle vara att bo där månaderna som är kvar. Aleks skulle slippa flera timmars pendlande. Pendlingen till mitt lekis skulle i och för sig bli fruktansvärd, två timmar i vardera riktningen. Det är som att åka upp till Växjö från Malmö varje morgon :-)

Vi tog en pizza och delade på en flaska vin på Rodeo Drive omgivna av Louis Vutton-, Prada-, Guccibutiker, innan vi i taxi begav oss hemmåt mot Insa-Dong. Lyx byts tillbaka mot kultur. Det är ju svårt att veta vad man gillar bäst :-)

Jag har nu insett att oavsett vart man bor i Sverige så är man en lantis. Seoul är så enormt mycket stad som det kan bli, den slutar och stannar aldrig. Makalöst.

Hangul och därmed svettigt värre

Nu har jag fått något att bita i. Youngae har börjat lära mig koreanska och det är inte lätt. I eftermiddag har jag suttit och övat på att uttala alla 40 tecken som ingår i det koreanska alfabetet (hangul). Det finns tre typer av tecken, enkla vokaler, dubbla vokaler och sen konsonanter. Detta sätter man sen samman till ord. Det är alltså inte som kinesiska, där ett tecken är ett ord.

Mitt huvud är lite felprogrammerat efter Aleks och mitt koreanska ljudband. Vi har lyssnat på en man som snackar koreanska och sen härmat efter. Vi har dessutom (för att inte glömma) skrivit ner hur det låter med våra västerländska bokstäver. Detta har nu gjort, att jag så fort jag ser ett tecken vill skriva det med mina bokstäver, detta tror Youngae skapar förvirring för mig. Hon sa till mig att omedelbart upphöra med denna vana :-), så nu vet jag inte hur jag ska göra. Hon vill att jag ska lära mig ljuden för varje tecken och på så sätt lära mig uttala dem... varpå jag då tycker det är lite meningslöst för jag vill ju kunna förstå vad det betyder och jag vill lära mig prata, så att jag kan snacka med folk. Rörigt, jag vet inte om mitt budskap gick fram?

Koreaner är grymma på engelsk grammatik och vilka regler som gäller, men de har svårt för att prata. I skolan tvingas de lära in massa saker och memorera, medans snack och diskussioner uteblir. Youngae vill lära sig snacka engelska, hon kan läsa på engelska, men har svårt för att läsa och att prata. Jag visste inte riktigt hur jag skulle angripa situationen, men det bästa vi kan göra för att få upp hennes flyt är ju att vi pratar och vi har trevligt tillsammans så det är inga problem.

Under vår lilla träff passade jag på att fråga massa saker om Korea, man är ju nyfiken. Vi pratade om utbildningssystemet här i landet, som jag har uppfattat som ganska hysteriskt och det fick jag bekräftat. För att komma in på de bästa universiteten här i Seoul så måste man ha höga betyg från high school och det får man genom att ta kvällslektioner fram till 23 på privata "hagwons" (efter den vanliga skolan), dessutom ska man klara regeringens intagningsprov och sist men inte minst ska man klara universitetets intervju. Huu... lite smått stressande.

Hon berättade för mig att de mest populära yrkena är läkare, lärare och ekonom. Samma som Sverige då, med undantag för lärare. De har precis som Sverige lite folk som söker till ingenjörsutbildningarna. Det känns lite hissnande att tänka på att det bor mer än dubbelt så mycket folk här i Seoul än vad det gör i hela Sverige. Antagligen finns det ju dubbelt så många universitet i bara Seoul än vad det gör i hela Sverige. Knäppt eller hur?

Lärare är det jättehöga antagningspoäng till. Hon trodde att en av anledningarna till det var bra lön i kombination med att man är anställd av staten och då får man pension. Privata företag ger dig dålig pension. Lärare är jättepoppis just bland kvinnor, eftersom man (tack vare staten) slipper bli kickad om man blir gravid. Youngae berättade att privata företag ofta kickar kvinnor den dagen man blir gravid. Då slipper man ju själv ta beslutet om att sluta jobba :-). Där fick vi det låga barnafödandet också bekräftat. Störigt, eller hur?

Efter vår 3 timmar långa lektion, stötte jag ihop med sales managern här på hotellet. Han är jätteorolig för att alla vi svenskar ska flytta efter att Ericssonkontoret flyttat längre bort. Lite komiskt eftersom vi precis pratat om det. Det var alltså inga problem för mig att förhandla till mig gratis säng till Aleks systrar :-)

Att vara kvinna och prat om en flytt

På tunnelbanan idag såg jag hela 4 barn, det måste vara rekord sen vi kom hit. I Korea föds det knappt inga barn, nativiteten ligger på 0,5, alltså ett halvt barn per kvinna. Jag antar det är därför man inte ser så många barn på exempelvis tunnelbanan. Det kan väl i och för sig bero på att tunnelbanesystemet inte tillåter en att ha barn eller att ha något form av handikapp. Det är inte alltid det finns hissar, så barnvagnar existerar knappt här. Istället knyter man fast ungen på ryggen innan man beger sig ner i tunnelbanesystemet.

Vad jag har förstått så verkar det som att kvinnorna här inte är så sugna på att skaffa barn, de vill istället utbilda sig och göra karriär. Barn och giftemål kan ibland innebära att kvinnan får sluta jobba. Jag läste i tidningen för ett tag sedan att andelen skilsmässor aldrig tidigare varit så hög som den är nu. Kvinnor i Korea verkar ha tröttnat på sina män, de vill istället ta chansen att leva själva. Det verkar inte vara så vanligt att man bor tillsammans som par utan att vara gifta, man bor hemma tills man gifter sig. Det kan väl också vara en anledning till varför vissa äktenskap krackelerar, att vissa inte hade en aning om vem de egentligen gifte sig med.

De håller just nu på att ändra en lag som har med barnafödande att göra. Tidigare folkbokfördes alltid barn med pappan, så om man som koreansk kvinna blev gravid och t ex lämnad av pappan så innebar det att barnet inte fick någon "identitet" här, vilket är ganska fruktansvärt. Det är därför så många barn har adopterats från Korea, eftersom det var katastrof att stå utan pappa till ett barn.

Koreanska kvinnor är helt klart på väg uppåt, men Sverige ligger en bit före!

Kontoret som Aleks jobbade på har flyttat till en annan del av staden, det innebär att pendligen (som var lång redan innan) har ökat. Just nu bor vi norr om den stora floden som flyter genom staden och Aleks jobbar söder om den stora floden. De senaste dagarna har han knappt varit hemma före 19.30-20, alltså mer än 1 timmes pendling så vi har pratat om att eventuellt kolla på lägenheter närmare hans jobb. Det är lite svårt för vi gillar verkligen området där vi bor nu, det finns massa kultur bara runt hörnet. Söder om floden är det mer buisness överallt, skyskrapor och kostymklädda snubbar. Kanske inte lika kul för mig där som här, men skönare för Aleks. Jag vet inte, men vi kanske får åka och kolla på en lägenhet där så att vi vet om det är något att ha.

Modell för en dag

En timme innan Jessica och jag skulle ses igår ringde hon och frågade om jag hade något emot att vi ändrade plan. Jag är ju på det mesta så jag sa ju naturligtvis, inga problem...vad ska vi göra istället? Hon berättade att hon för ett tag sedan skickat in bilder på sig själv till en internationell modellagentur här i Seoul och de hade frågat henne om hon ville komma. Det lät ju kul, hon hade sagt till dem att hon tog en kompis med sig, vilket de inte hade något emot.

När vi möttes (vid Sinsa) hade vi lite problem att hitta stället, men en schyst man som vi träffade på gatan ringde upp argenturen (vi hade numret) och snackade med dem på koreanska, så tillslut fick vi förklarat för oss vart vi skulle gå.

Väl där fick vi fylla i varsin blankett med kläd-och skostorlek, namn och nummer. Jag är alltid noga med att inte lämna för mycket information. Mitt koreanska mobilnummer kan ingen spåra till mig, eftersom jag köpt den kontant utan att visa mitt pass eller någonting, så det är ju ok att lämna, men ingenting annat. Var jag bor är det ju faktiskt ingen som har med att göra :-). Han gillade inte att vi inte hade några visum, vilket jag kan förstå. Kan ju bli lite svårt att redovisa vem man har betalt, om man har anställt någon som inte får jobba :-). Men det får man väl se som något positivt att de verkade vara seriösa.

Sen var det dags för själva plåtandet. Vi fick stå framför en vit duk, sen fotade han oss i olika vinklar. Det var rätt kul, men kändes fånigt. Sen var det klart. De har en fotobank på agenturen med folk som de visar för sina kunder (alltså till reklamuppdrag) och sen väljer ju kunden ut de som de vill jobba med.

Därefter bestämde vi oss för att åka till COEX Mall, en gigantisk stor shoppinggalleria. Där kollade vi runt ett par timmar, innan vi pausade med en fika.

Jessica är ju en rätt speciell tjej. Hon gör ju vad som faller henne in, minst sagt. Hon är 34 år och bor på en studentkorridor tillsammans med 20-åriga koreaner. Det är ju rätt beundransvärt att klara ut det. Hon verkar inte veta riktigt vad hon ska göra framöver. Hon jobbade som IT-konsult innan hon tröttnade på sitt liv och begav sig ut i vida världen. Hon har ju varit borta från Italien i över ett år och verkar inte direkt ha någon längtan tillbaka dit. Hon påstår att italienska män är som bebisar, som inte kan ta hand om sig själva och att mammor till fullvuxna karlar lägger sig i allt och alla...detta resulterar i att det i princip är omöjligt att ha ett förhållande med någon. Hon sa att det första man måste fråga när man dejtar någon är om personen har syskon. Om han inte har det måste man lägga benen på ryggen och springa. Jag frågade om hennes mamma är lika jobbig (haha), men naturligtvis inte.

Jag har varit av den åsikten att Italien är ett rätt trevligt land, men den bilden får man inte efter att hon har beskrivit landet. Nåväl, jag måste säga att jag älskar Rom och Florens!

Nu har jag 10 minuter på mig att förbereda någon form av engelsk undervisning till Youngae, som jag ska träffa strax. Skriver mer snart, är långt ifrån klar för dagen :-)

Frukostbuffens 3:e månad

Kom precis tillbaka upp i lägenheten efter att ha ätit frukost, har nu högre puls än vad jag hade när jag lämnade lägenheten. Ska det vara så? Jag har ätit lite senare de två sista dagarna pga att jag varit ledig från lekiset. Det finns ju ingen anledning att gå upp och äta vid 7 på morgonen om man inte ska jobba.

Efter att ha ätit vid 9.30 de två sista dagarna tillsammans med alla hemmafruar och bebisar så har jag ju egentligen hittat en bra anledning att gå upp vid 7 alla dagar. Det är sjukt stökigt. Folk sitter och skriker om vad de ska shoppa senare på dagen, samtidigt som alla bebisar skriker i mun på varandra. Endel småttingar satt och kastade mat runt omkring sig och var helt nerkladdade i hela ansiktet. Ibland (t ex på morgonen när man tänkt läsa tidningen)är det ju svårt att se tjusningen med en kletig och skrikande bebis innan man har en egen :-), men med en egen vid sin sida tycker man säkert att det jättegulligt med yogurt kring hela munnen :-). Jag antar att det var antalet av dem som gjorde att det blev för mycket idag. Aleks och jag har en liten favorit där nere. Vi kallar henne för Mowgli (hon ser ut som den lilla killen i djungelboken) och är en grymt charmig liten tjej. Hon är alltid på strålande humör och gillar alla. Ibland kommer hon och hälsar på en genom att nypa en i rumpan, när man tar mat. Låter kanske inte så charmigt just nu, men jag lovar...hon är gullig.

En del barn uppfattar jag dessutom som ganska bortskämda. En mamma som jag studerade ganska noga i morse satt och samtalade med sin bebis på "daddaspråk" om vilken juice ungen ville ha. Tyvärr kunde han inte ens prata, gud tänkte jag, han får väl ta vad som bjuds innan han själv klarar av att välja själv. Dessutom hade denna människa tillsammans med fler andra clogs på sig. Det är möjligt att de skorna är sjukt praktiska, men kom igen....de är inte snygga. I Korea (och säkerligen i andra asiatiska länder) är det modernt att hänga mobilsmycken på clogsen. Mobilsmycken funkar att hänga på allting om man är korean.

Inser att jag just nu är på gränsen till lite smått gnällig. Har haft ett sting av hemlängtan får jag erkänna. Längtar konstigt nog efter lite gammal hederlig vardag och lite spännande arbetsuppgifter att suga tag i. Mest av allt saknar jag ju förstås vänner och familj, eller att bara kunna ringa och snacka en stund. Jag snackade kanske för mycket om Sverige igår med min nyfunna vän, därav påmind om Sverige. Det är livsfarligt att prata om Sverige och läsa svenska dagstidningar :-)

Ska nu pigga upp mig med att hetsläsa Stieg Larssons 3:e del i 2 timmar, sen ska jag iväg till ett ställe som heter Sincheon med Jessica (italienskan), ska bli riktigt kul att träffas igen.

Ulrika im ni da

Ja, så kan det låta när jag presenterar mig på koreanska. Inte för att jag gör det så ofta, men om jag skulle vilja, så kan jag faktiskt...för jag har övat och dessutom träffat en ny vän.

Youngae heter min nya vän, vi träffades för första gången idag. Hon är korean, bor i Sverige för att hennes man jobbar på Ericsson i Lund. Hon är tillbaka i Korea under ett halvår, men flyttar tillbaka till Skåneland i januari igen. Jag fick naturligtvis hennes mail från Aleks som fått den från hennes man. Det var jättekul att träffas. Jag var faktiskt lite nervös innan, hon hade nämligen skrivit i mailet till mig att hennes engelska inte funkade så bra och då kan det ju bli lite jobbigt, om man inte kan snacka med varandra. Men det gick fint mestadelen av tiden och hon var trevlig.

Det är ju lite komiskt för både hon och jag är ju i samma situation fast omvänt. Hon ny i Sverige och jag ny här. Det var kul att snacka om skillnaderna mellan länderna. Hon tyckte jättemycket om Sverige, det verkade som att hon längtade tillbaka dit. Hon pratade om att det var ren luft och fin natur, trevliga människor som ser varandra i ögonen (nu äntligen fick jag det bekräftat att det är i princip omöjligt att få ögonkontakt med asiater), hon tyckte maten var hälsosam och att svenskar är långa och snygga, haha. Dessutom ville de köpa lägenhet i Sverige för det är sååå billigt, jag vet inte riktigt om jag håller med henne, men det beror ju klart på vad man jämför med.

Vi har nu kommit överens om att hon ska försöka lära mig koreanska och jag ska lära henne engelska, så vi ska träffas igen redan på torsdag. Eva (som jag umgåtts lite med) lär henne svenska ett par gånger i veckan, så det är ju bra om hon och jag kan prata engelska med varandra till en början.

Vi pratade om hur det är att vara iväg utan vänner och familj som man saknar och att det kan vara jobbigt innan man har lärt känna nya människor. Jag får ta med henne ut i Malmö när jag kommer hem.

Hon berättade att hon hade fått en chock första gången hon hade gått ut och ätit med svenskar. Här är de vana vid att bjuda varandra, men hemma delas ju alltid notan lika mellan alla, hon tyckte det var hur konstigt och otrevligt som helst.

Det känns bra att jag äntligen ska komma igång med lite koreanska, känns ju klart pinsamt att komma hem utan att kunna säga någonting. Jag har ju försökt anmäla mig till kurser, men det har ju inte gått så bra. Youngae tyckte jag var duktig, jag har ju övat lite grann hemma.

"zunun earl grey mache go chip zum ni da" Hon tyckte jag var grym när jag på koreanska hävde ur mig att jag ville dricka en earl grey :-), jag var nog nästan lika förvånad :-)

Att sugas fast i poolen

Det är väldigt trevligt att ha en pool att bada i. Det som är mindre trevligt är att man riskerar att sugas fast ordentligt i utloppet om man inte vidtar försiktigthet. Detta var vad som hände igår kväll. Efter ett träningspass i gymmet var vi sugna på ett bad i poolen. Jag hoppade glatt i poolen, men hamnade för nära suctionpoint och vips var hela rumpskinnet insuget (ungefär som med en dammsugare, fast mer sug), slurp sa det och nu har jag ett fint sugmärke på sidan av baken.

Tjejbesök

Jag har ju glömt berätta att vi får ännu mer besök. På måndag nästa vecka kommer Aleks systrar (Bile och Mia) hit under en vecka, det ska bli jätteroligt. Välkomna till Seoul, "to feel the soul of Asia" som det så fint heter i reklamen :-)

Klippa naglarna på udda vald plats

Jag var på helspänn på tunnelbanan till jobbet idag, det var ingen angenäm resa. Dels hade jag en korean sovandes på min högra axel och till vänster hade jag en korean som hade bestämt sig för att klippa naglarna bland att folk, PÅ TUNNELBANAN. Jag hade fullt upp med att försöka se vart nagelbitarna flög, man ville ju inte riskera att få någon på sig. Fy vad äckligt alltså, jag fattar inte hur man kommer på tanken. Jag kollade mig omkring för att se om det var någon annan som såg ut att misstycka. Koreanernas aniskten är oftast helt uttryckslösa (när de åker tunnelbana), så det var omöligt att veta om någon annan tyckte det var lika osmakligt som jag.

Jag var rysligt trött i morse, så där så att man bara ville dra täcket över huvudet och somna om. Men som sagt, efter tunnelbaneresan var jag så vaken man kan bli. Tur var väl det, det gjorde ju att oddsen för en bra jobbdag skulle öka lite i alla fall, eftersom min kropp strejkar fullständigt efter lördagens wii spelande. Jag kan nämligen inte få upp armarna över huvudet, det gjorde det svårt att skriva på tavlan. Men det finns ju annat kul man kan göra.

4-åringarna som var kissnödiga förra veckan hade som tur var inte samma besvär idag. Men vi hade besvär med andra saker, med något så trivialt som vad de heter. Alla andra barnen har ju engelska namn, men om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad de har för typ av namn. Kanske koreanska fast lite konstigt översatta till engelska. Bokstavskombinationer som är fullt omöjliga för mig att uttala, så de fattar ju inte när jag säger deras namn. Rätt jobbigt faktiskt :-)

Till slut gick jag ut till receptionen, tänkte att de kanske har en lista på alla barnen med rätt namn så att jag kan kolla igenom namnen och öva, men kommunikationen mellan mig och receptionisten är ju aldrig helt klockren så jag fick åka hem utan att veta om hon ens fattade att jag menade en lista.
Nog om mina kommunikationsproblem.

Igår söndag tog vi det rätt lugnt, men vi hann i alla fall med en fin höstpromenad. Vi har nämligen hittat ett tredje tempel som också ligger i närheten av där vi bor. I Korea existerar inga (det vi kallar) parker, det medföljer alltid ett tempel. Jag vet inte om jag är otydlig, vill man se träd så måste man gå till ett tempel får då tillkommer det vi kallar park.

Wii vad kallt

Igår hade vi 17 grader i lägenheten. Det har helt plötsligt blivit kallt i Korea och Fraser har problem att få igång sina element, de har lovat att värmen ska vara igång på måndag. Så fram tills dess har vi fått låna en värmare till lägenheten, det är riktigt mysigt för den lyser så fint.

Igår kväll hade vi fest hemma hos oss. Jag har inte lyckats hitta ljus ännu, men faktum var att värmaren gjorde ett bra jobb för att hålla mysfaktorn uppe istället för levande ljus. Vi hade väldans trevligt hela kvällen. Anna och Mattias var tillbaka i Seoul under lördagen, det var jättekul att träffas igen. De var solbrända och snygga efter sin resa i Filipinerna. Aleks drog igång vårt Wii spel, de andra hade inte provat det tidigare och det gjorde succe. Jag boxades så mycket att jag knappt klarade av att borsta tänderna i morse, värk i hela armarna, frågan är om det är bra. Eller om det helt enkelt är gammal hederlig träningsvärk?

Det är ett himla bra gäng här, alla är supertrevliga och roliga att umgås med.

Efter förfest här i några timmar tog vi taxi mot Hongik. Vi hade blivit inbjudna till en stor internationell fest av en kille som heter Gustav, som Aleks snackade med på kräftskivan i september. Icke koreaner fick gå in gratis. Vi hade jättekul där också. Vi kom över en macka där inne, innehållandes en gigantisk köttbulle. Faktiskt den största jag har sett i hela mitt liv.

Oh my God nummer 2: en dårmagnet

Nu har min Pilateskurs startat. Jag var fylld av förväntan på tunnelbanan, tänkte att det kanske gick någon kul person på kursen. När jag kom dit visade det sig att det bara var jag och tränaren där. Jag frågade lite försynt om det fanns någonstans jag kunde byta om, eftersom jag åkt direkt dit efter jobbet. Då säger tränaren (Yomi) att hon kan blunda. Hm... allting, både omklädning och träning skulle ske i samma lilla rum, hemma är man ju van vid att det brukar finnas ett omklädningsrum. Jag fick helt enkelt dra av mig brallorna och byta om. Jag sätter mig ner och väntar för det var 5 min kvar innan vi skulle börja. Då kommer det in en gammal dam som tydligen också ska gå kursen. Hon berättar att hon är 70 år gammal, att hon precis har blivit av med sitt jobb och pga det är deprimerad. Dessutom har hon inga pengar. Gud, tänkte jag. Konstig start, men helt klart synd om damen. Själva lektionen och träningen gick bra, vi fick ju mycket hjälp eftersom det bara var vi två. När lektionen var slut drog Nellie (Nya Zeländaren, gamla damen igång igen). Hon var tydligen gift med en 15 år yngre man och de delade på allt hemma så hon var tvungen att dra in sin halva till hyra och till mat, därav var hon rätt rejält uppstressad över att inte ha något jobb. Hon påstod att hon var överkvalificerad till alla jobb i Korea. Stor risk! I mitt stilla sinne tänkte jag, herre gud människa, pensionera dig och njut av livet. Hon frågade om vi skulle ta en kaffe efter träningen, men jag tackade snabbt nej...pallar inte med att sitta och älta hennes liv en fredagseftermiddag, någon måtta på eländet får det vara :-)

Nu är det i alla fall fredag kväll och Aleks och jag delar på en öl och käkar några ohälsosamma chips i väntan på att gå och käka med "Ericssonmänniskorna". Jag är ju just nu själv med 5 Ericsson killar. Tjejer kom hit!

Vart tog kläderna vägen?

Idag har jag haft roligt. De sista fem minuterna innan vi skulle avsluta lektionen fick 5-åringarna i uppgift att rita av mig. Tanken var att de skulle lära sig färger, så jag sa att de bara fick använda brun, grön och blå krita, eftersom jag hade grön tröja och blåa jeans, sen hoppades jag ju på att få lite hår.

Lilla Cherry som enligt svensk sätt att räkna faktiskt bara är 4 år gammal (5 i Korea), kom upp med den här trevliga teckningen till vänster. Det enda jag har på mig enligt Cherry, är ett par gröna örhängen, men jag kan lova er att jag faktiskt har kläder på mig på jobbet. Hon verkar se helt andra grejer :-)





Uno har ritat teckningen till höger. Han verkar uppfatta mina ögon som gigantiska, jag skulle till och med kunna platsa i en ET-film. Gud vad vi skrattade. Uno hade tydligen viskat till den koreanska läraren att han tyckte jag var vacker. Haha och så ritar han mig helt vanskapt.

Im here

Idag har jag infört ett nytt revolutionerande poängsystem på jobbet, som visade sig bli en succe. Vill man vara säker på att få någonting gjort så är det a och o att göra en tävling av det hela, så är det bara.

För att komma till rätta med namnförvirringen som råder på jobbet så lekte vi en namnlek idag. Jag har börjat förstå att vissa barn inte vet eller kommer ihåg vad de heter på engelska, detta var jag naturligtvis tvungen att göra någonting åt.

Dagens namnlek bestod i att de skulle säga "Im here" när de hörde sitt namn ropas upp av mig. Om de klarade att säga det fick de 2 poäng på tavlan. Om de bara satt tysta, så blev det naturligtvis inga poäng.

Det gick väldigt bra för de flesta, eller jag höll på tills alla åtminstone hade fått något poäng. Vi hade lite problem när det visade sig att tre av fem flickor i en klass hette Jennie, men de fick förvandlas till 1, 2 och 3.

6-åringarna var sjövilda under dagens sista lektion, så tyvärr fick jag dra bort poäng från de som inte skötte sig. Poäng som de samlat tidigare under förmiddagen. Nu är det ordning och reda som gäller :-), enligt det koreanska mönstret!

"Fikarace" och svenska kvinnor

Igår ägnade jag mig åt viktiga saker så som att fika, fika och fika lite till. Dagens första fika gick av stapeln på mitt favvofik (Vergnano) tillsammans med Eva. Eva ska göra ett litet gästspel i Sverige under ett par veckor för att rädda sina svenska blommor i trädgården, så vi passade på att summera livet här i Seoul under ett par timmar. Hon informerade mig om att svenskföreningen skulle ha tjejmiddag på kvällen i Itaewon, jag hade missat att anmäla mig för jag hade ingen aning om att de skulle ha middag. Jag hade visst halkat av maillistan.

Sen bar det av mot Itaewon för fika nummer två. Jag hade bestämt möte med en italiensk tjej som också jobbar för Jeff (på ett koreansk lekis). Jessica heter hon och hon kom och mötte mig vid tunnelbanan. Vi stack till Starbucks coffee och satt där i hela 3 timmar. Hon visade sig vara en kul och intressant tjej, som jag hoppas få träffa fler gånger. Min första fråga var ju hur hon hade hamnat i Korea, det är väl inte världens vanligaste resmål om man inte har en arbetande man med sig, eftersom man inte ens kan få visum och stanna här utan kille. Hon berättade för mig att hon hade tröttnat på sitt liv i Italien, sagt upp sig från sitt jobb och flyttat till Egypten under ett år, därefter hade hon bestämt sig för att åka till Seoul och prova lyckan. Hon var av åsikten, är man inte nöjd med sitt liv får man göra någonting åt det, istället för att gnälla. Man kan väl inte anklaga henne för att inte göra slag i saken. Hon jobbar precis som jag några timmar i veckan på lekis och delar lägenhet i Itaewon med ett gäng andra utlänningar.

Vi pratade ganska mycket om Korea och koreaner. Det var väldigt kul att få höra hennes uppfattning om dem. Vi hade nog ganska lika uppfattning verkar det som. Hon hade liknande upplevelser från jobbvärlden, folk som verkat trevliga men sedan gått bakom ryggen på en. En mamma hade lovordat henne en morgon och sagt att hennes dotter avgudade henne. På eftermiddagen hade hon blivit inkallad till rektorn, som då berättade att det inkommit klagomål på hennes uttal och den enda föräldern hon hade snackat med var ju mamman på morgonen, jädras otrevligt kan man tycka.

Hon tycker att koreanerna verkar olyckliga, helt enkelt att de inte ser glada ut. Jag kan nog till viss del hålla med henne. Faktum var att jag läste i tidningen igår att antalet självmord är rekordhögt i Korea just nu, vilket är hemskt. Det som tyder på att de inte skulle vara olyckliga är ju alla fnittrande tjejer, som finns överallt.

Vid sjutiden på kvällen var det hög tid att runda av, eftersom jag hade tänkt att försöka ansluta mig till svenskmiddagen. Jessica var gullig och följde mig till restaurangen i Itaewon där svenskorna skulle hålla till. Det visade sig vara en fin fransk restaurang, jag käkade tjäderpaj och drack ett glas rödvin. Kvällen var trevlig. Vi var väl totalt sett 15 pers, kvinnor i alla åldrar. Jag yngst, sen olika åldrar ända upp till pensionsåldern. Det alla hade gemensamt var att alla var "medföljare" till en arbetande man. Kvinnorna jag satt jämte tyckte att jag var smal och fin och undrade hur gammal jag var, sen blev jag informerad om "att efter 40 smäller det till" det är tydligen då man blir fet. Alla var oroliga att de hade gått upp i vikt.

När jag ett par timmar senare kom hem, hittade jag Aleks tränandes i gymmet. Jag får också försöka göra slag i saken nu i veckan. Istället för att träna, avrundade jag kvällen med ett par svenska djungelvrål. Jag har ju enligt koreansk räkning 10 år till på mig innan jag riskerar att bli fet :-)

Att vara 30 år

Ibland blir man överraskad och ibland väldigt överraskad. Igår eftermiddag fick jag ett chockbesked....

Inte visste jag, att jag egentligen är 30 år. Det kom som en fullständig överraskning och sant är det också :-), om man bor i Korea vill säga.

I Korea fyller man 1 år när man föds och sen rullar det på. Så mina 29 jordsnurr är ju enligt koreanskt sätt att räkna 30 jordsnurr. Huu

Jag är just nu jätteglad att jag är svensk och BARA är 29, ibland har man tur.

Oh my God

6-åringarna har lärt sig säga "Oh my God" under helgen, inte för att jag vet vem som har lärt dem, men alla tyckte det var hur kul som helst att säga det idag (många gånger). Jag har ingen aning om de vet vad det betyder?

"Oh my God" kan man väl passa på att säga om dagen på jobbet. En lektion liknade fullkomlig anarki. Som alltid har jag problem med 4-åringarna, men idag tog det verkligen priset. Idag fick de en ny koreansk lärare så alla barnen verkade vara fullkomligt ur gängorna. Den nya läraren var inte med på min lektion och om de inte är med så går det inte alls, eftersom jag inte kan prata koreanska och de inte kan engelska. Hon skickade bara in barnen genom dörren och gick. Suck.
Jag började med att säga "Hello" som vanligt, två av barnen började gråta och resten av dem svarade inte på mitt hello med hello, utan alla vrålade ut någonting på s i kör. Gud tänkte jag, vad vill de....så jag försökte med hello igen, men de skriker fortfarande någonting på s. Jag går ut för att hämta läraren och när hon kommer in i klassrummet rusar alla barnen mot dörren. Då äntligen fattar jag, alla satt och skrek att de var kissnödiga och ville ha hjälp. Vilken tur att ingen av dem hann göra i byxorna. Den koreanska läraren fick börja min lektion med att kissa 10 av 12 ungar, de andra två gråtande barnen försökte jag ta hand om, så gott det gick. Det blev alltså inte så mycket gjort. I slutet på lektionen försökte jag få dem att rita en katt, men ingen verkade fatta vad en katt är för något eller är de för små för att rita, vad vet jag????

I morse medan jag var på jobbet åkte mamma och pappa ut mot flygplatsen, så lägenheten var tom när jag kom hem. Snyft.
Vi har haft det väldigt roligt, sett och gjort massor. Det har varit fantastiskt kul med besök. Jag hoppas de är nöjda med sin semester här, men det tror jag!

Att dela högt upp

Eftersom det var mamma och pappas sista kväll i Seoul igår så festade vi till det med en middag uppe i Jongno-Tower. På 33:e våningen ligger restaurangen Top Cloud (som Anna och jag besökt). Jag har ju drömt om att få äta där ända sedan vi kom hit och igår gick som sagt drömmen i uppfyllelse. Dessutom bjöd mamma och pappa, stort tack!

Det var precis så fint och lyxigt som jag hade föreställt mig. Världens bästa utsikt över staden med allt dess ljus (fönstren går ända ner till golvet, så man kan säga att det känns som att promenera i himlen:-)), god mat, livemusik och massor av levande ljus. Vi började naturligtvis genast att undersöka hur mycket det kostar att fira nyår där, vi får ju finbesök från Sverige då :-).

Enda nackdelen med Top Cloud är att det är allderles på tok för dyrt, det är lite synd :-(
Fördelen med Korea är ju att de gillar att dela, det är alltså helt ok att dela på en efterrätt om man vill. Eftersom en efterrätt kostade 150 spänn så blir man ju spontant sugen på att dela istället för beställa in en egen. I Sverige hade man väl inte tjänat på att dela den, antagligen hade det kostat minst 200 kr att få in en extra tallrik och en extra sked ska vi ju inte bara tala om :-)

Det är ju inte bara mat de gillar och tycker är okej ATT DELA, det kan ju gälla vad som helst...som till exempel landet. Sorry Korea!

För sådana som oss

Igår söndag hade "Seoul helpcenter for foreingers" ordnat en mässa för alla nya i Seoul utanför stadshuset här i Seoul. Aleks och jag såg ju naturligtvis vår chans till nya kontakter och kanske nya aktiviteter för mig. Det har ju hittills visat sig vara ganska komplicerat att anmäla sig till kurser här.

Under tiden Aleks och jag gick på mässan skickade vi iväg mor & far på konstrunda i Insa-Dong som senare skulle visa sig vara mycket uppskattat.

Besöket gav resultat! Jag var nöjd och glad när jag gick därifrån. Vi hittade en kurs i Pilates som börjar nu på fredag, som jag anmälde mig till. Jag fick träffa SIWA som är en internationell kvinnoklubb i Seoul, jag passade på att bli medlem så att jag kan hänga på när det händer något. SIWA har kurser som man kan gå under hösten, tyvärr har redan anmälningstiden gått ut, men jag ska se om det finns några platser kvar till deras keramik-eller fotokurs. Introduktionskurser i Taikwando ges också, kul!

Vi passade på att slappa lite i gräset utanför City hall och vilade ögonen på den klarblå himlen ovanför oss, innan vi begav oss tillbaka till Insa-Dong för att träffa mamma och pappa på stammisfiket, Vergnano. Pappa var enormt förtjust i fiken här i stan, jag kan absolut hålla med, för visst är det något visst med storstäder med alla sina människor?

Vädret är helt fantastiskt nu, jag har aldrig varit med om en sån här höst. Himlen är klarblå varje dag och temperaturen är helt lagom, tröja och jeans. Helt otroligt. Tänk om det kunde vara så i Sverige.

Nordkoreaner i sikte

Otroligt, märkligt, vansinnigt, overkligt och väldigt spännande.

Jag vet knappt vad och hur jag ska skriva, det vi har upplevt idag är mycket speciellt på alla sätt. Vi har varit så nära Nordkorea man kan komma söder ifrån. Vi har stått inne i rummet där alla samtal sker mellan "länderna", där endast en dörr skiljer syd från nord. Vi har lyckats få syn på hela 6 nordkoreaner och två bilar med kikare. Vi har gått 350 meter i en av fyra infiltrationstunnlar som skulle hjälpa nord att ta sig in till syd. Det är stort!

Klockan 7.00 var det samling utanför USA:s kontor här i Seoul. Det var alltså amerikanska militären som skulle ta oss till gränsen. Gränsen mellan staterna ligger bara 5 mil norr om Seoul, så vi behövde ju nästan bara lämna storstaden för att kunna se in till Nordkorea. Väl framme vid Freedom Village fick vi visa våra pass för FN:s militärer och sedan byta till deras bussar. Vi fick skriva under ett papper att vi var medvetna om riskerna med att vistas i DMZ-området, vid en eventuell attack från Nordkorea, de kunde alltså inte ansvara för vår säkerthet (skador och dödsfall). Vi fick en kort presentation av Korea-kriget och vad som hänt efter det av en amerikansk militär. Sen bar det av mot nästa stopp som var "House of freedom". Det byggdes för att användas för fredssamtal, tyvärr har det fortfarande inte använts, eftersom Nordkorea vägrar att ha möten på Sydkoreas mark. Vi gick igenom huset och på andra sidan gick gränsen till Nordkorea, vi fick gå in i rummet där alla samtal med nord sker (det som man ser på tv, gränsen går alltså rakt genom rummet). Det var otroligt häftigt. Nordkorea har en sida av bordet och FN den andra. Så på ett sätt kan vi ju faktiskt säga att vi varit i Nordkorea eftersom vi passerade över till deras bordshalva. 2 meter bakom bordet fanns dörren som kan öppnas mot nord, bakom dörren står nordkoreansk militär. Jag antar att det inte dröjer många sekunder innan man skulle bli skjuten om man skulle få för sig att ge sig på dörren. Inne i rummet fanns FN-ländernas flagga i plast. Militären berättade att de hade varit i tyg tidigare, men tydligen hade en nordkoreansk miltär under ett av möterna plockat ner USA:s flagga och putsat sina skor med den och slutligen snytit sig i den. Hm

Här vaktar militären FN:s flagga (översta bilden) och (nedersta bilden) dörren som leder mot Nordkorea.

Jag måste faktiskt säga att jag var ganska spänd hela tiden, vi fick stå på led och man fick inte peka eller vinka mot Nordkorea. En nordkoreansk miltär stod och kollade på oss med kikare under besöket i Freedom house. Jag tyckte faktiskt det kändes lite obehagligt. Det gick upp för en att det i allra högsta grad är på allvar. Det är rätt mycket tankar som far runt i huvudet på en, en sån här dag. Det är svårt att fatta hur det har kunnat bli så illa och att det pågått så länge, i över 50 år. Det känns så konstigt när man står där och betraktar det hela som turist, det är ju svårt att veta hur mycket av det hela som Nordkorea vet om allt det och om omvärlden. Det fanns ett litet hus som vi kunde se precis på gränsen som förstörde alla former av signaler, allt från radio till internet, så att inga signaler kunde ta sig in till nord, hemskt att vara helt omedveten om vad som händer i omvärlden.

Gränsen går mitt genom husen.

Därifrån kunde vi även se Propaganda village, en stad eller by som tydligen inte inhyser några människor, bara tomma hus och ett enormt högtalarsystem som tidigare vräkte ut massa goda saker om diktator-Kim.

Bilden visar Nordkorea

Senare under dagen fick vi chans att låna kikare så att vi kunde se in i nord lite tydligare. Totalt sett fick jag syn på 6 nordkoreaner och två bilar. Coolt. Deras städer såg fina ut, små vita hus. Ni ser hur lycklig man kan bli när man fått syn på en nordkorean!

Dagens sista stopp var vid en av de fyra infiltrationstunnlarna som nord byggt för att ta sig in i syd (de påstår i och för sig att syd har byggt dem). De påstår även att det är gamla kolgruvor, väggarna var målade svarta, men kan man sin berggrundsgeologi så vet man att man inte hittar kol i en granitisk berggrund. Vi fick gå 350 meter av totalt sett 2 km. Fascinerande att det lyckats spränga och gräva ut så mycket. Jag antar att det gått åt en hel del folk.

Den senaste tiden har det ju varit ett väldigt fokus på mötet mellan Sydkorea och Nordkorea som hölls i förra veckan, dagstidningarna ägnar mycket tid åt det. Det pratas mycket om en återförening och om den är möjlig? Idag gick vi igenom en sammanställning över alla möten som varit sedan 50-talet (i princip ett varje år) och då inser man att trots många möten har det inte hänt mycket, så kanske är media lite väl hoppfulla, jag vet inte?

Vissa delar av dagen som t ex en film som visades var helt löjlig och amerikansk, men överlag
var det en väldigt bra tur.

Det var ju mest amerikaner och andra västerlänningar med idag, vi var nästan lite chockade när vi såg hur alla såg ut och var klädda. I jämförelse med alla välklädda och smala koreaner framstår endel som helt slappt klädda och nästan ovårdade. Kom igen väst!

Jag har läst för mycket engelska tidningar och visst börjat skriva på svengelska, North Korea har blivit Nord Korea, nu har jag rättat till min särskrivning till Nordkorea istället :-)

Att spela golf på 23 vån

Varje kväll tänker jag, men varför har vi inte varit här och ätit här tidigare? Det finns ingen hejd på mysiga ställen som man vill besöka. Vi får se hur många till vi hinner innan det är dags att åka tillbaka till Sverige. Inredningsmässigt kan man helt klart få lite nya uppslag. Många restauranger har massiva trämöbler och ofta får man sitta i mysiga små bås. Kvällens restaurang hade löv inklistrade innanför lampan, det såg väldigt höstmysigt ut.

Visst blir man hungrig?

Golf på 23:våningen, jag skojar inte. Vi har golfbana på taket där vi bor. Ikväll stack vi upp för att kolla in stadens ljus. Naturligtvis hade vi klubbor med oss upp. Det blev en succe, pappa var grym på golf och Aleks som var kung sedan tidigare hade fortfarande swingen kvar i kroppen.
Det fina var att man aldrig behövde böja sig ner och lägga bollen på rätt plats, det fanns en liten apparat som man tryckte på med foten som la på bollen på rätt plats för slag. Det är ingen hejd på lyxen.

Olympic park, pärlor och hysteriskt minitåg

Vi började dagen med ett besök i Olympic Park. Vi har fortfarande fantastiskt väder, så även denna park var väldigt vacker med sina höstfärger. Mamma och pappa tyckte det var häftigt att få befinna sig i OS-park, med enorma arenor. Vi såg ett litet trevligt tåg som man kunde åka genom parken med. Vi bestämde oss för att provåka. Det var ingen succe alls, världens mest obekväma säten och tusentals skrikande barn. Jag antar att tåget var gjort för småbarn så vi fick ju skylla oss själva, det var ju vi som var på fel plats.

Mängden skolungdomar var ungefär densamma som på Korean War Museum (har hade de lite större yta att röra sig på), men totalt sett var det nog samma mängd barn som skrek "hello, we are you from?, you´re beutiful". Hm...

Vi åkte tillbaka till lägenheten vid femsnåret för att lämna av pappa. Mamma och jag hade siktet inställt mot Dongamuns hysteriska tyg-och pärlmarknad. Det är ju något man som tjej inte får missa. Det var härligt att ha med sig någon dit, allt blir så mycket roligare. Vi hade med oss både tyg och pärlor hem.

På vägen tillbaka köpte vi med oss en flaska Soju (koreansk sprit). Mamma och pappa är ju tvungna att provsmaka innan de åker hem. Jag var väldigt förvånad över att det var sååå billigt. 10 svenska kronor för en flaska. Lite galet.

Höst och paket till Aleks

Dagen har bjudit på en enormt vacker höstpromenad i Changdeokgung Palace. Hösten har börjat här i Seoul. I stan märker man inte riktigt av det, men när vi kom in i tempelgården möttes vi av träd som börjar att skifta färg. Vi har haft strålande solsken, så Korea har visat sig från sin allra bästa sida. Jag var flitig med kameran och grämde mig lite för att jag inte fick med mig finkameran ut, men jag visste ju inte att det skulle vara så vackert ute. Det är verkligen fantastiskt att få komma ut i naturen som avbrott mot stadslivet, som balsam för själen :-).
När Aleks och jag var där i augusti betalade vi 3000 won i inträde, vilket motsvarar 27 svenska kronor. Jag minns att jag skrev ett argt inlägg om att vi inte fick promenera själva i parken utan var tvungna att följa en guide. Idag när vi kom dit stod det att det kostade 15 000 won i inträde, pga att man på just torsdagar får promenera själv utan guide. Jäkligt konstig prissättning att det är så mycket dyrare utan guide, det brukar ju vara tvärtom att guidning kostar. Prissättningen i landet är helt huller om buller.

Igår kväll fick Aleks ta emot sitt första paket. Det kom väldigt lägligt, eftersom han hade fått jobba över i flera timmar...då kan man ju behöva en riktig överraskning när man kommer hem. Han blev naturligtvis jätteglad. Storasyster hade skickat massor av god svensk choklad och annat godis, och vet ni vad, jag fick en Damernas :-) I like! Man tackar, man tackar!

Ikväll har vi käkat pizza och delat på en flaska rödtjut hemma i lägenheten. Aleks har drabbats av lite halsont och måste kurera sig. Jag har försökt undersöka halsen, men har hittills inte funnit några streptokocker i alla fall, skönt!

Långa naglar och flitiga barn

Nya observationer på tunnelbanan. Det är naturligtvis inte första gången jag gör denna observation, men jag blev påmind idag eftersom jag hamnade jämte en kille med sådana...det jag vill ta upp är fenomenet långa naglar på killar. Här verkar det vara populärt att ha långa naglar, vilket jag faktiskt tycker är riktigt oattraktivt. Jag har hört ryktas om att de sparar ut sina naglar till tentor, kanske betyder det tur? Eller finns det många gitarrspelande killar i landet? Vad vet jag?

Barnen på lekis har varit duktiga idag. Jag hade med mig små fina klistermärken dit som jag köpte för ett tag sedan och tanken var att de skulle få dem om de jobbade på bra. En liten kille som heter Chung-Jun har varit väldigt duktig senaste tiden, han observerar mig sen säger han efter mig nästan perfekt. Vi startade med att repetera maträtter idag och Chung-Jun var på bettet direkt så han fick ett märke. Alla andra barnen blev ju naturligtvis avundsjuka på honom så helt plötsligt blev alla intresserade av att skrika ut maträtter. Tillslut hade hade alla förtjänat ett klistermärke :-). Härligt när det fungerar som man tänkt. Det verkar som de börjar förlåta mig för Taiwan och sjukdagarna, förra veckan fick jag en chokladbit och idag en apelsinjuice. De första dagarna jag jobbade blev jag alltid bjuden på någonting, sen efter ett tag slutade det med det, men som sagt...nu är det igång igen. Nice.

I eftermiddag har vi tagit det ganska lugnt. Mamma och pappa behöver ju även få chansen att vila lite under semestern också, hittills har det varit högt tempo. Mamma och jag orkade ju så klart (ändå) med en liten shoppingrunda här i området där vi bor. Det är riktigt schysta kläder i butikerna nu. Höstkläderna är nog snäppet snyggare än sommarkläderna här. Nu ser man folk på stan som har schyst stil. Det är mycket lager på lager och pösigt som gäller.

Korean War Museum och på tunnelbaneturne

Idag har jag varit helledig, tack vare immigrationsmyndighetens beslut att stänga lekis nr 2. Det kom ju väldigt lägligt i tid, lagom till att familjen är på besök.

Vi har besökt världens största krigsmuseum; Korean War Museum. Det var väldigt mäktigt, både invändigt och utvändigt. Det var nog tillsammans med "Metropolitan Museum of Art" i New York det största museum jag besökt. På insidan fanns alla Koreas krig beskrivna från 300-talet fram tills nu. Vi riktade mest in oss på utställningarna om Korea kriget 1950-1953.

Från 1910 och framåt var Korea ockuperat av Japan, vilket inte är första gången i historien. Korea var naturligtvis riktigt trötta på situationen och ville bli självständiga, än idag råder det inget gott förhållande mellan Japan och Korea. När Japan i slutet av andra världskriget blev bombat blev de så försvagade att de tvingades släppa Korea. Det som hände då var att Kina och Sovjet gick in i Korea norrifrån (jag antar att alla såg sin chans att komma över nytt landområde). Usa var ju inte intressade av fler kommunistländer, så de gick in söderifrån. Korea fick i och med detta två läger, ett i söder och ett i norr. 1950 såg Nord Korea sin chans att ta över Syd Korea och tog sig in i de södra delarna. Det var alltså så Korea kriget startade. Under de följande 3 åren vandrade gränsen mellan syd och nord fram och tillbaka under kriget. Vid ett tillfälle tog sig Nord Koreas arme nästan ända ner till Busan (södra delarna av Syd Korea). 1953 fick man till stånd en vapenvila mellan Nord Korea och Syd Korea och en gräns drogs mellan de två staterna på den 38:e breddgraden. Denna vapenvila råder alltså fortfarande, de har än idag inte skrivit något fredsavtal.

Förra veckan möttes Syd Koreas presedent och diktatorn i norr. Framtiden här i landet verkar kunna bli riktigt intressant. För första gången sen vapenvilan har de diskuterat att öppna en tågförbindelse och även flyg mellan länderna. Det vore ju fantastiskt om landet kunde enas igen.

Det var ungefär 1 miljon skolbarn på museet. Alla ville ju naturligtvis säga hej till oss nordbor. De första tjugo ungarna som sa "hello, where are you from?" var ju charmiga och söta, men som sagt, efter 1 miljon barns "hello" visste jag knappt vad jag skulle ta mig till. Sjukt iriterande. Jag hade lust att räcka ut tungan åt dem och fantiserade om vad jag skulle säga att jag kom ifrån...istället för Sverige :-)

Ikväll har vi ätit koreansk barbeque. Vi var nog alla ganska trötta ikväll, så alla ville gå hem efter att vi ätit upp. Mamma och pappa hade oturen att hamna på den rökiga sidan av bordet, där man kan bli grillad. Även om både Aleks och jag ser rätt rökta ut på bilden, så var det alltså värre på andra sidan bordet.

Aleks har ägnat dagen åt att åka tunnelbana i 3 timmar, långt mellan möterna. På tal om tunnelbanan så har jag varit ute på fullkomlig turne idag, jag har läst fel på kartan och därmed åkt fel. Perrongnummer har blivit förväxlade med linjens nummer. Allt har hänt kan man säga, men vi tog oss hem tillslut. Imponerande.

Handkräm med jordgubbsdoft

Jag avverkade mina lekistimmar på förmiddagen, sen snabbade jag mig hem för att träffa mamma och pappa. Vi käkade risrullar till lunch sen tog vi oss till City Hall, jag har varit där flera gånger men aldrig gått in. Idag festade vi till det och gick in, det visade sig vara ett bra drag. Jag har kanske äntligen hittat en koreansk kurs som jag kan gå och som dessutom är gratis. I deras broschyr gör de även reklam för andra kurser såsom keramik och det verkar som att jag slipper bli klassad som handikappad. Positivt och bra.

Vi träffade en intressant snubbe vid City Hall, han kom fram och berättade att han inte visste var han var. Vi frågade vart han var på väg, då svarar han till ett shoppingområde, vilket då undrar man ju?. Affärer finns ju överallt, då svarar människan att han hade varit där för några kvällar sen och att det hade varit mörkt och svårt att se. Hm... sen säger han att det fanns ett Starbucks i närheten, varpå jag svarar hm... det finns säkert 100 Starbucks i Seoul. Sen sa vi "Have a nice day". Lustigt lustigt, hoppas han hittade dit han skulle.

Efter city hall begav vi oss in i shoppingkaoset vid Myeongdong. Mamma shoppade loss en hel del och pappa kom över ett par slipsar. Mamma verkar ha accepterat naglackshysterin som råder här, hon festade till det med att köpa ett. Vi tvingade med pappa in i sminkbutiken, varpå en koreansk kille i rosa slips ville smörja in pappa i jordgrubbshandkräm. Pappa totalvägrade så klart, men pekade på oss andra två "de vill gärna prova", självklart :-)

Ikväll har vi lagat "svensk mat", lax och kokt potatis. Otroligt gott, mums!

Att sitta i Korea

I Korea fodras inga stolar när folk behöver sätta sig ner för att vila, gammal som ung sitter de i denna sköna ställning (jag syftar alltså på killen i gult :-)). Om man tvingas uppsöka toaletten på de mest omoderna tunnelbanestationerna här i Seoul är det ju självklart samma ställning som gäller.

Gyengbokgung tempel och trummor

Idag tog vi tunnelbanan till Seouls största tempel. Aleks och jag var där en av de första dagarna när vi kom hit och var väldigt fascinerade av området och av de färgglada vakterna. Det var väldigt kul att komma tillbaka dit efter att ha sett lite andra tempel i stan. Vi kom dit lagom till vaktavlösningen som är riktigt pampig. Av någon anledning (man kan ju aldrig veta varför) så var det världens festligheter i tempelparken med massa uppträdanden. En kille och fyra tjejer inledde med trummor. Det var hysteriskt bra, jag kunde inte slita blicken från dem. De spelade med världens energi, helt genomsvettiga efteråt. Det är ju detta som är det fantastiska med Seoul, det händer alltid någonting någonstans. Det tar aldrig slut, massor med människor och liv överallt. Överraskningar hela tiden.

Därefter stack vi till Hyeva. Området har universitet och därför är det så klart lite yngre människor där. Dessutom är det väldigt fint att promenera där mest pga av att det är lite kuperat. Vi slog oss ner på "A Twosome Place" och fikade, och fick känna på studentvärlden lite grann. Kaffedrickande -och hårt studerande koreaner överallt. Ikväll har mamma och pappa fått smaka på bim bim bap, de gillade det skarpt. Mamma är kung på pinnarna nu, pappa har fortfarande lite problem så han får köra spett-tekniken alternativt sked. Sorry pappa :-)

Jag bjöd dem precis på var sin ginseng-godis. Aleks uppskattar att jag bjuder bort dem, han tycker att de är skitäckliga och ville inte köpa dem från första början. Nu tycker visst mamma och pappa att de smakar konstgjort, värst vad alla är gnälliga :-)

Intryck

Fredagskvällen spenderade vi på en koreansk restaurang i närheten av där vi bor. Mamma och pappa klarade av att äta med pinnarna utan större problem. Stilen var väl dock rätt annorlunda jämfört med koreanernas vid bordet brevid. De spetsade mer maten på pinnarna, men det går ju bra det med :-). Huvudsaken är ju att man slipper gå hungrig hem. De fick även prova på den lokala ölen, Hite. Efter en liten kort promenad var det läggdags för gästerna, flygresan tar ju på
krafterna. Aleks och jag hann med ett besök i poolen och att kolla på en koreansk film "Secret sunshine" innan läggdags, väldigt bra film faktiskt. Kolla gärna den.

Utanför Seoul Tower firade de "Couple day". Hänglåsen som ni kan se bakom mamma och pappa på fotot har par hängt dit med sina namn på. Kärlek!


I lördags vaknade vi av strålande solsken, därför bestämde vi oss för att att åka till Seoul Tower och kolla utsikten över stan. Det måste göras en dag när det är klart väder, annars går det ju inte att se någonting. Jag tror de var ganska imponerade av utsikten och av stadens storlek. Uppe i tornet träffade vi andra svenskar som tydligen var här på konferens, de var väldigt intresserade av att få tips om vad man inte skulle missa. Kändes kul att vi varit här ett tag och att vi faktiskt kunde tipsa om massa bra grejer som man inte får missa. När vi tröttnat på utsikten tog vi tunnelbanan till den nybyggda floden. Det var hur mycket folk som helst där, jag antar att detta är de sista sommardagarna innan hösten kommer, folk passar på att njuta. Jag bjöd på Smoothie vid floden, har nog aldrig sett pappa dricka något sådant innan :-).

Vi blev lite oroliga att vi gått ut för hårt med koreansk mat på fredagen så vi tog ett steg tillbaka och gick och käkade mat åt det lite mer västerländska hållet på kvällen. Det är bra att bo på Fraser ibland, det visar sig att man får rabatt då och då, som igår kväll när vi skulle betala. Mamma och pappa har ju massor av frågor om folket och livet här, vilket är kul för man får ju verkligen tänka efter vad man sett och upplevt hittills. Vi började prata om utbildningshysterin i landet, i Lonley Planet står det "en människa utan utbildning är som ett djur i kläder" :-), helt sjukt. Vi har ju märkt att de gillar utbildning, sen klart kan man ju diskutera om "lonley planet killen" tar i för mycket :-)