Modell för en dag

En timme innan Jessica och jag skulle ses igår ringde hon och frågade om jag hade något emot att vi ändrade plan. Jag är ju på det mesta så jag sa ju naturligtvis, inga problem...vad ska vi göra istället? Hon berättade att hon för ett tag sedan skickat in bilder på sig själv till en internationell modellagentur här i Seoul och de hade frågat henne om hon ville komma. Det lät ju kul, hon hade sagt till dem att hon tog en kompis med sig, vilket de inte hade något emot.

När vi möttes (vid Sinsa) hade vi lite problem att hitta stället, men en schyst man som vi träffade på gatan ringde upp argenturen (vi hade numret) och snackade med dem på koreanska, så tillslut fick vi förklarat för oss vart vi skulle gå.

Väl där fick vi fylla i varsin blankett med kläd-och skostorlek, namn och nummer. Jag är alltid noga med att inte lämna för mycket information. Mitt koreanska mobilnummer kan ingen spåra till mig, eftersom jag köpt den kontant utan att visa mitt pass eller någonting, så det är ju ok att lämna, men ingenting annat. Var jag bor är det ju faktiskt ingen som har med att göra :-). Han gillade inte att vi inte hade några visum, vilket jag kan förstå. Kan ju bli lite svårt att redovisa vem man har betalt, om man har anställt någon som inte får jobba :-). Men det får man väl se som något positivt att de verkade vara seriösa.

Sen var det dags för själva plåtandet. Vi fick stå framför en vit duk, sen fotade han oss i olika vinklar. Det var rätt kul, men kändes fånigt. Sen var det klart. De har en fotobank på agenturen med folk som de visar för sina kunder (alltså till reklamuppdrag) och sen väljer ju kunden ut de som de vill jobba med.

Därefter bestämde vi oss för att åka till COEX Mall, en gigantisk stor shoppinggalleria. Där kollade vi runt ett par timmar, innan vi pausade med en fika.

Jessica är ju en rätt speciell tjej. Hon gör ju vad som faller henne in, minst sagt. Hon är 34 år och bor på en studentkorridor tillsammans med 20-åriga koreaner. Det är ju rätt beundransvärt att klara ut det. Hon verkar inte veta riktigt vad hon ska göra framöver. Hon jobbade som IT-konsult innan hon tröttnade på sitt liv och begav sig ut i vida världen. Hon har ju varit borta från Italien i över ett år och verkar inte direkt ha någon längtan tillbaka dit. Hon påstår att italienska män är som bebisar, som inte kan ta hand om sig själva och att mammor till fullvuxna karlar lägger sig i allt och alla...detta resulterar i att det i princip är omöjligt att ha ett förhållande med någon. Hon sa att det första man måste fråga när man dejtar någon är om personen har syskon. Om han inte har det måste man lägga benen på ryggen och springa. Jag frågade om hennes mamma är lika jobbig (haha), men naturligtvis inte.

Jag har varit av den åsikten att Italien är ett rätt trevligt land, men den bilden får man inte efter att hon har beskrivit landet. Nåväl, jag måste säga att jag älskar Rom och Florens!

Nu har jag 10 minuter på mig att förbereda någon form av engelsk undervisning till Youngae, som jag ska träffa strax. Skriver mer snart, är långt ifrån klar för dagen :-)