Nu har min Pilateskurs startat. Jag var fylld av förväntan på tunnelbanan, tänkte att det kanske gick någon kul person på kursen. När jag kom dit visade det sig att det bara var jag och tränaren där. Jag frågade lite försynt om det fanns någonstans jag kunde byta om, eftersom jag åkt direkt dit efter jobbet. Då säger tränaren (Yomi) att hon kan blunda. Hm... allting, både omklädning och träning skulle ske i samma lilla rum, hemma är man ju van vid att det brukar finnas ett omklädningsrum. Jag fick helt enkelt dra av mig brallorna och byta om. Jag sätter mig ner och väntar för det var 5 min kvar innan vi skulle börja. Då kommer det in en gammal dam som tydligen också ska gå kursen. Hon berättar att hon är 70 år gammal, att hon precis har blivit av med sitt jobb och pga det är deprimerad. Dessutom har hon inga pengar. Gud, tänkte jag. Konstig start, men helt klart synd om damen. Själva lektionen och träningen gick bra, vi fick ju mycket hjälp eftersom det bara var vi två. När lektionen var slut drog Nellie (Nya Zeländaren, gamla damen igång igen). Hon var tydligen gift med en 15 år yngre man och de delade på allt hemma så hon var tvungen att dra in sin halva till hyra och till mat, därav var hon rätt rejält uppstressad över att inte ha något jobb. Hon påstod att hon var överkvalificerad till alla jobb i Korea. Stor risk! I mitt stilla sinne tänkte jag, herre gud människa, pensionera dig och njut av livet. Hon frågade om vi skulle ta en kaffe efter träningen, men jag tackade snabbt nej...pallar inte med att sitta och älta hennes liv en fredagseftermiddag, någon måtta på eländet får det vara :-)
Nu är det i alla fall fredag kväll och Aleks och jag delar på en öl och käkar några ohälsosamma chips i väntan på att gå och käka med "Ericssonmänniskorna". Jag är ju just nu själv med 5 Ericsson killar. Tjejer kom hit!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar