Klippa naglarna på udda vald plats

Jag var på helspänn på tunnelbanan till jobbet idag, det var ingen angenäm resa. Dels hade jag en korean sovandes på min högra axel och till vänster hade jag en korean som hade bestämt sig för att klippa naglarna bland att folk, PÅ TUNNELBANAN. Jag hade fullt upp med att försöka se vart nagelbitarna flög, man ville ju inte riskera att få någon på sig. Fy vad äckligt alltså, jag fattar inte hur man kommer på tanken. Jag kollade mig omkring för att se om det var någon annan som såg ut att misstycka. Koreanernas aniskten är oftast helt uttryckslösa (när de åker tunnelbana), så det var omöligt att veta om någon annan tyckte det var lika osmakligt som jag.

Jag var rysligt trött i morse, så där så att man bara ville dra täcket över huvudet och somna om. Men som sagt, efter tunnelbaneresan var jag så vaken man kan bli. Tur var väl det, det gjorde ju att oddsen för en bra jobbdag skulle öka lite i alla fall, eftersom min kropp strejkar fullständigt efter lördagens wii spelande. Jag kan nämligen inte få upp armarna över huvudet, det gjorde det svårt att skriva på tavlan. Men det finns ju annat kul man kan göra.

4-åringarna som var kissnödiga förra veckan hade som tur var inte samma besvär idag. Men vi hade besvär med andra saker, med något så trivialt som vad de heter. Alla andra barnen har ju engelska namn, men om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad de har för typ av namn. Kanske koreanska fast lite konstigt översatta till engelska. Bokstavskombinationer som är fullt omöjliga för mig att uttala, så de fattar ju inte när jag säger deras namn. Rätt jobbigt faktiskt :-)

Till slut gick jag ut till receptionen, tänkte att de kanske har en lista på alla barnen med rätt namn så att jag kan kolla igenom namnen och öva, men kommunikationen mellan mig och receptionisten är ju aldrig helt klockren så jag fick åka hem utan att veta om hon ens fattade att jag menade en lista.
Nog om mina kommunikationsproblem.

Igår söndag tog vi det rätt lugnt, men vi hann i alla fall med en fin höstpromenad. Vi har nämligen hittat ett tredje tempel som också ligger i närheten av där vi bor. I Korea existerar inga (det vi kallar) parker, det medföljer alltid ett tempel. Jag vet inte om jag är otydlig, vill man se träd så måste man gå till ett tempel får då tillkommer det vi kallar park.