"Fikarace" och svenska kvinnor

Igår ägnade jag mig åt viktiga saker så som att fika, fika och fika lite till. Dagens första fika gick av stapeln på mitt favvofik (Vergnano) tillsammans med Eva. Eva ska göra ett litet gästspel i Sverige under ett par veckor för att rädda sina svenska blommor i trädgården, så vi passade på att summera livet här i Seoul under ett par timmar. Hon informerade mig om att svenskföreningen skulle ha tjejmiddag på kvällen i Itaewon, jag hade missat att anmäla mig för jag hade ingen aning om att de skulle ha middag. Jag hade visst halkat av maillistan.

Sen bar det av mot Itaewon för fika nummer två. Jag hade bestämt möte med en italiensk tjej som också jobbar för Jeff (på ett koreansk lekis). Jessica heter hon och hon kom och mötte mig vid tunnelbanan. Vi stack till Starbucks coffee och satt där i hela 3 timmar. Hon visade sig vara en kul och intressant tjej, som jag hoppas få träffa fler gånger. Min första fråga var ju hur hon hade hamnat i Korea, det är väl inte världens vanligaste resmål om man inte har en arbetande man med sig, eftersom man inte ens kan få visum och stanna här utan kille. Hon berättade för mig att hon hade tröttnat på sitt liv i Italien, sagt upp sig från sitt jobb och flyttat till Egypten under ett år, därefter hade hon bestämt sig för att åka till Seoul och prova lyckan. Hon var av åsikten, är man inte nöjd med sitt liv får man göra någonting åt det, istället för att gnälla. Man kan väl inte anklaga henne för att inte göra slag i saken. Hon jobbar precis som jag några timmar i veckan på lekis och delar lägenhet i Itaewon med ett gäng andra utlänningar.

Vi pratade ganska mycket om Korea och koreaner. Det var väldigt kul att få höra hennes uppfattning om dem. Vi hade nog ganska lika uppfattning verkar det som. Hon hade liknande upplevelser från jobbvärlden, folk som verkat trevliga men sedan gått bakom ryggen på en. En mamma hade lovordat henne en morgon och sagt att hennes dotter avgudade henne. På eftermiddagen hade hon blivit inkallad till rektorn, som då berättade att det inkommit klagomål på hennes uttal och den enda föräldern hon hade snackat med var ju mamman på morgonen, jädras otrevligt kan man tycka.

Hon tycker att koreanerna verkar olyckliga, helt enkelt att de inte ser glada ut. Jag kan nog till viss del hålla med henne. Faktum var att jag läste i tidningen igår att antalet självmord är rekordhögt i Korea just nu, vilket är hemskt. Det som tyder på att de inte skulle vara olyckliga är ju alla fnittrande tjejer, som finns överallt.

Vid sjutiden på kvällen var det hög tid att runda av, eftersom jag hade tänkt att försöka ansluta mig till svenskmiddagen. Jessica var gullig och följde mig till restaurangen i Itaewon där svenskorna skulle hålla till. Det visade sig vara en fin fransk restaurang, jag käkade tjäderpaj och drack ett glas rödvin. Kvällen var trevlig. Vi var väl totalt sett 15 pers, kvinnor i alla åldrar. Jag yngst, sen olika åldrar ända upp till pensionsåldern. Det alla hade gemensamt var att alla var "medföljare" till en arbetande man. Kvinnorna jag satt jämte tyckte att jag var smal och fin och undrade hur gammal jag var, sen blev jag informerad om "att efter 40 smäller det till" det är tydligen då man blir fet. Alla var oroliga att de hade gått upp i vikt.

När jag ett par timmar senare kom hem, hittade jag Aleks tränandes i gymmet. Jag får också försöka göra slag i saken nu i veckan. Istället för att träna, avrundade jag kvällen med ett par svenska djungelvrål. Jag har ju enligt koreansk räkning 10 år till på mig innan jag riskerar att bli fet :-)