Att förbereda sig

Igår kväll spenderade jag en timme åt att förbereda engelskundervisningen åt kidsen, det verkar man tyvärr inte ha ett skit för. Ingenting har gått som planerat idag, till min besvikelse.

I lördags köpte jag ett trevligt pussel med alfabetet på som jag tänkte pussla med 5-åringarna. Vi hade det jättetrevligt de 10 första minuterna, jag sa bokstäverna med ett tillhörande ord och de härmade efter. Problemen startade när vi skulle börja pussla. Alla barn blev osams med varandra och skrek åt varandra på korenska, dessutom roffade alla åt sig pusselbitar. Alla ungar ville ju ha så många som möjligt, vilket gjorde det omöjligt att se vilka bitar som skulle vara på vilken plats. Usch vad arg jag var. Jag fick bända upp fingrarna på barnen för att kunna få tag på pusselbitarna.

Därefter skulle jag ha 4-åringarna. Normalt sett brukar de komma till mitt klassrum när lektionen startar tillsammans med en korensk lärare, men idag kom inga så jag fick gå och leta efter dem. När jag hittar dem i ett klassrum sitter den korenska läraren och sminkar sig, då skulle vi egentligen ha startat för 5 minuter sedan. Jäkla konstigt kan man ju tycka, helt oseriöst. Vad gör man inte för att vara snygg bland ett gäng barn? Idag hade de tydligen fått nya engelska namn, vilket gjorde förvirringen total. Ingen kunde ju sitt namn, så målet med dagen var att de skulle lära sig säga Hello Im ....

Dagens första övning innebar att halva klassen skulle vänta utanför klassrummet med den korenska läraren och sen skulle hon släppa in en i taget och när de gick in genom dörren skulle de säga "Hello" och sen skulle vi byta. Jag trodde ju så klart att läraren var med på noterna, men naturligtvis inte. När jag öppnade dörren och skulle släppa in första barnet hade hon gått iväg med alla ungarna. Gud vad trött man blir. Jag fattar inte hur man kan ta sig igenom en lärarutbildning på 4 år, utan att kunna förstå en enkel förklaring på engelska. Helt otroligt. Jag är kanske dum nu, jag vet inte? Världen är ju trots allt rätt internationell dessa dagar. Halva klassen klarade i alla fall till slut av att säga sitt engelska namn innan vi slutade, det är ju alltid något :-), övningen får fortsätta nästa vecka. Jag tänker inte ge mig!

Nu är Bile och Mia på väg, ska hämta dem vid bussen om en liten stund. Ska bli jättekul att ses. Jag hoppas på fler svenska goda knäckebröd :-), Aleks hoppas säkert på ännu mer Marabou mjölkchoklad, trots att vi ännu inte hunnit äta upp förra laddningen. Hoppas de kommer att gilla storstaden!