Igår (onsdag) var det helgdag här i Korea IGEN. Helgdagarna duggar visst tätt i september och oktober, men det är ju ingenting vi har något emot. Hur som helst var detta sista helgdagen innan jul. Jag var ledig från lekis och Aleks från sitt jobb.
Vi bestämde oss för att göra en utflykt till "Olympic park" som sägs vara grön och fin, en kontrast till skraporna i innerstan. Jag packade ryggsäcken med filt och picknick. Picknicken bestod av risrullar och sjukt sliskig chokladmjölk.
Parken ligger i utkanten av Seouls tunnelbanesystem sådet tog ett tag att åka dit. Väl där visade det sig vara lika fint och grönt som vi hade föreställt oss. Jag måste säga att när jag väl kom dit insåg jag hur mycket jag saknat gröna träd och gräs. Det fanns möjlighet att hyra cyklar i parken, men det får bli nästa gång.
När vi kom in i själva parken såg vi att de sålde biljetter till något evenemang, naturligtvis gick vi dit för att kolla vad det var. Klockan fem samma dag skulle Roms synfoniorkester med Ennio Morricone uppträda inne i en av de stora arenorna. Vi insåg direkt att det nog inte var något vi fick missa. Det fanns biljetter kvar så vi köpte varsin. Det var ju inte helt billigt, men vadå "once in a lifetime" :-). Man får satsa hårt.
Fram tills klockan blev fem ägnade vi oss åt att utforska parken till fots och äta risrullar under ett träd. Mysigt.
Vi bestämde oss för att göra en utflykt till "Olympic park" som sägs vara grön och fin, en kontrast till skraporna i innerstan. Jag packade ryggsäcken med filt och picknick. Picknicken bestod av risrullar och sjukt sliskig chokladmjölk.
Parken ligger i utkanten av Seouls tunnelbanesystem sådet tog ett tag att åka dit. Väl där visade det sig vara lika fint och grönt som vi hade föreställt oss. Jag måste säga att när jag väl kom dit insåg jag hur mycket jag saknat gröna träd och gräs. Det fanns möjlighet att hyra cyklar i parken, men det får bli nästa gång.
När vi kom in i själva parken såg vi att de sålde biljetter till något evenemang, naturligtvis gick vi dit för att kolla vad det var. Klockan fem samma dag skulle Roms synfoniorkester med Ennio Morricone uppträda inne i en av de stora arenorna. Vi insåg direkt att det nog inte var något vi fick missa. Det fanns biljetter kvar så vi köpte varsin. Det var ju inte helt billigt, men vadå "once in a lifetime" :-). Man får satsa hårt.
Fram tills klockan blev fem ägnade vi oss åt att utforska parken till fots och äta risrullar under ett träd. Mysigt.
Konserten visade sig vara en fantastisk upplevelse som var värd varenda krona. Rikigt mäktigt och riktigt mycket folk. Jag antar att Malmö konserthus slukar de första raderna av arenan vi var i. Efter konserten började vi gå mot tunnelbanan, det gjorde ju alla andra tusen människor också. Vi försökte ju snabba oss för det kändes som att allt folk inte skulle kunna åka med, men det fantastiska är att tunnelbanesystemet här är sjukt smidigt, alla människor kom in i tågen och det var inte trängre än vad det brukar vara en vanlig jobbdag. Skumt, en enorm kapacitet.
Efter dyra biljetter fick det bli spagetti utblandad med tonfisk, hemma. Naturligtvis var vi tvungna att kolla upp denna fantastiska man på nätet. Han var mer känd än vad vi anat, skrivit filmmusik till över 400 filmer. Coolt, att man som 80-åring kan resa och uppträda över hela jordklotet.
1 kommentar:
Wow! Låter härligt! "Once upon a time in the west" som han gjort filmmusiken till är en av mina favorit filmer. Ibland känd i sverie som "harmonica hämnaren" en cool westernrulle.
Skicka en kommentar