Good bye -vi ses med respekt

Sista träffen med Youngae! Hon ville bjuda mig på västerlänsk mat eftersom jag bjöd henne på koreansk mat förra veckan. Den enda västerlänska maten man kan få tag på här är amerikansk hamburgare eller italiensk pizza och pasta. Så vi delade en pizza på Il Mare. Det känns lite konstigt att vi inte ska ses mer här i Seoul, men det blir kul att träffas hemma i Malmö. Tyvärr åker hennes man på korttidskontrakt (6 mån som Aleks) till Seoul i februari så vi kommer nog inte att ses i Sverige förrän till sommaren, vi åker om varandra. Det har varit jätteskoj att lära känna henne, jag har verkligen lärt mig massor om koreansk kultur, som jag aldrig hade kunnat snappa upp utan henne. Förhoppningsvis har hon lärt känna Sverige bättre -om jag nu kan representera det typiskt svenska. Det kommer helt klart att bli tomt utan henne här, hon har blivit en väldigt god vän!

Idag berättade hon för mig att hon brukar gå ut och gå tillsammans med vänner runt Pildammsparken i Malmö. Den första gången hon gick där mitt på dagen hade hon mött massa män/pappor rullandes på barnvagnar, hon hade frågat sin vän vart mammorna hade tagit vägen. Hon hade tyckt att det såg såååå lustigt ut. Det kan jag förstå, här har de ju aldrig sett något liknande. Antalet hemmapappor i Seoul är väldigt lätt räknade, eftersom det alltid är kvinnan som är hemma med barnen. Hennes reaktion nu i efterhand är verkligen WOW, vad ni har det bra, och jag kan väl inget annat än att hålla med. Egentligen är det väl helt naturligt och självklart att man delar på det jobb som finns, men här är det väldigt gammeldags fördelat ännu, men det kommer nog att bli ändring på det. Hennes man Imy får väl också ut och rulla barnvagn hemma i Malmö om de får barn :-).

Det var ett gäng damer som var väldigt intresserade av mig på fiket vi var på efter lunchen. De log och ville hälsa på oss. Youngae sa att de antagligen tycker att jag är väldigt vacker, hon menar på, att storleken på mina ögon och uppåtnäsa är väldigt eftersträvansvärt här, alla strävar efter att se västerländska ut. Om man opererar sig så är det alltid ögonen och näsan man fixar till. Jag blir nästan lite irriterad, varför kan folk inte bara tycka om sig själva som de är. Kvinnorna i Korea är väldigt vackra!

Younage berättade att det just nu är väldig konkurrens om jobben i Korea, så antalet plastik operationer har ökat bland män också. Om två personer med samma utbildning och meriter tävlar om samma jobb, får alltid den mest attraktiva jobbet....vilket har lett till att män har börjat operera sig för att få det bästa jobbet. Vilken galen värld alltså.

I Korea visar man stor respekt för de äldre. Man lämnar alltid plats på tunnelbanan för de som är äldre än en själv. Man tilltalar aldrig sin lärare med namn utan "sangsingnimum" motsvarade magistern. Om man tar emot någonting från sin lärare så måste man ta emot det med båda händerna för att visa respekt. Youngae berättade att hon blivit chockad när hon besökt en svensk skola, för eleverna tog ingen notis om att läraren delade ut papper till dem. Det är väldigt intressant att höra hur hon upplever Sverige. Jag tycker det är väldigt fint att de har så stor respekt för äldre, det saknas ibland i Sverige.

Vi har sysselsatt Frasers städteam ganska duktigt idag. De åkte på att tvätta alla våra byxor efter gårdagens tvättmaskinscrash, byxorna kom precis tillbaka till lägenheten stukna och fina, vad lyxigt man har det. Under tiden de har tvättat har någon varit här inne och fixat maskinen, det går undan i det effektiva Asien. Så vi kommer att anlända till Tokyo med byxor, imorgon!

Byxlös i Tokyo

Nu har vår koreanska Samsung-tvättmaskin har gått sönder. Jag som skulle vara duktig och tvätta inför Tokyo-resan på torsdag, men nu verkar det som att vi får åka byxlösa dit, alla våra jeans (utom dem vi har på oss idag) ligger inlåsta i en vattenfylld maskin...och den är stendöd.

Jag upptäckte att det var någonting fishy med maskinen innan idag eftersom det inte gick att öppna luckan efter att jag tvättat. Jag gick därför ner till receptionen och berättade det. Då säger de till mig att man måste vänta 1 timme innan man kan öppna luckan efter tvätt, men inte har jag behövt vänta 1 timme innan, jag har ju trots allt använt den i 4 månader nu. Bullshit, de bara hittar på.

Nu när jag kom upp till lägenheten igen är hela maskinen fylld med vatten och fortfarande stendöd. Efter 30 olika telefonsamtal med receptionen är det just nu två ingenjörer här uppe i lägenheten (kl 7 på kvällen-emergency), de har precis konstaterat att den inte går att laga ikväll. Varje gång de ska säga något till mig måste de ringa ner till receptionen för översättning och vice versa. Smidigt värre.

Jag får gå på jakt på en centrifug om det nu är någon som vet vad det är för något.

Att kissa på gatan

Jag kom precis tillbaka efter en över tre timmar lång träff med Youngae. Jag tycker det är fantastiskt skoj att träffa henne, man får verkligen perspektiv på sin tillvaro tillsammans med henne. Hon åker till Sverige i början på nästa vecka och eftersom vi åker till Tokyo i övermorgon så trodde jag att det var vår sista träff i Seoul, därför hade jag fixat fika, men icke sa nicke...imorgon vill hon bjuda mig på en sista lunch. Vad söt hon är!

Vi började med att öva lite koreanska, jag hade nämligen en miljon frågor. Bland annat ville jag ju lära mig något som jag kan säga till damen på frukostbuffen som jag skrev om igår, nu vet jag vad jag ska säga :-). Dessutom ville jag veta varför grönsaksmannen nere på gatan inte för sitt liv kunde förstå vad jag ville ha när jag sa "basha" igår, jag trodde att jag frågade efter champinjoner. Youngae upplyste mig om att jag bett om att få köpa strumpor. Han måste undrat vad det var frågan om :-). Efter att jag upprepat ordet "basha" i ungefär 10 minuter och tillsammans med honom letat igenom hela hans mini-lastbil med grönsaker, så hittade vi till slut champinjoner. Han skrattade när jag gick därifrån, vem hade inte gjort det?

Vi har även hunnit gå igenom det svenska julbordet, Youngae var förundrad över hur mycket mat vi äter under julen. Jag kunde riktigt känna hur det vattnades i munnen när jag pratade om mammas goda köttbullar och för att inte tala om Jansson, så jag ska nog inte göra fler detaljerade beskrivningar av julmaten, det kommer endast resultera i hemlängtan och ingenting annat. Den koreanska julmaten är säkert skitgod, not!

Youngae berättade att hon varit på luciafirande i Sverige förra året i Eslöv, de hade kommit till stationen i Malmö vid tvåtiden på natten och skulle därefter gå hem till sin lägenhet. Hon berättade att de hade blivit så generade på vägen hem. Varför undrade jag? Jo, det var nämligen ungdomar som kissade på gatan. Gud vad jag började skratta. Sen sa hon såhär, "nu ett år senare förstår jag verkligen varför ni är tvungna att gå på toa på gatan, det finns ju inga toaletter i Sverige som är öppna", sen sa hon "och behöver man gå på toaletten på dagen så kostar det pengar". Hon tycker det är helt sjukt att det inte finns några öppna toaletter och att man dagtid ska behöva betala för det, och det är det ju faktiskt. Varför undrar hon.

I Korea är det helt tvärtom. De tycker så klart att det är frächare att folk går på en riktig toalett än ute på gatan så även om t ex shoppinggallerians affärer är stängda så lämnas toaletten öppen för allmänheten så att folk kan använda den. Dessutom, de skulle aldrig drömma om att ta betalt, har aldrig sett något liknande här.

Så varför måste man betala för att gå på toaletten i Sverige? Jag försökte förklara för henne att hade vi haft en enda toalett öppen i Sverige så hade den antagligen blivit saborterad inom ett dygn, folk kan inte låta saker och ting vara ifred. Varför undrar hon. Det är verkligen svårt att svara på. Jag vet inte varför det har blivit så i Sverige, för henne är det helt obegripligt och det är då man inser hur onormalt det beetendet faktiskt är. Jag vet inte vad det bottnar sig i, dålig barnuppfostran eller?

Hon berättade också för mig att busshållskuren i glas där hon väntar på bussen hemma i Malmö är sönderslagen ungefär en gång i månaden. Hon undrade naturligtvis återigen, varför? Jag har fortfarande inget bra svar, det är ju enbart oförståeligt sabortage!

Det måste varit en chock för henne att komma till Sverige. Folk delar notan, kissar på gatan, tar betalt för att gå på toa, man får bo ihop utan att vara gift, inte fler än 10 stående på bussen, mycket nycklar och inga mobilsmycken, folktomt och stängt. Listan kan göras lång :-).

Helhetsintrycket av Sverige är naturligtvis väldigt positivt, frisk luft, trevliga människor, bra välfärdssystem, mycket lediga dagar, 8-5 jobb osv, då får man ju stå ut med att det är lite kiss på gatan :-).

Where are you now?

Det finns ett nätverk liknande facebook som heter WAYN -Where are you now, på nätet? Alltså ett nätverk för männskor som är ute och reser. Detta tyckte Aleks och jag verkade grymt bra i början på augusti när vi precis kommit hit, ett sätt att kunna träffa nya vänner runt om i världen, där man befinner sig för tillfället eftersom man kan söka på den stad man befinner sig i. Både och Aleks och jag skapade var sitt konto där. Detta har visat sig vara en stor flopp. Dels fungerar inte nätverket som det ska, ibland får man meddelande om att någon har försökt kontakta en och sen finns det ingenting där. Att det inte fungerar som det ska är i och för sig inte det värsta, det värsta är att man blir kontaktad av lite vem som helst, var som helst ifrån. Idag har jag bland annat fått ett långt e-brev med en kärleksförklaring innehållande giftemålsförslag, från Kairo i Egypten, någon idiot som hittat mig i WAYN. Aleks har fått liknande förslag, jag tror det var ryssar som ville ha fatt i honom. Vi får försöka göra lite efterforskningar om hur man inaktiverar sitt konto där, det har ju definitivt inte hjälpt oss att träffa nya vänner här!
Tanken med nätverket är ju grym, men är det någon som tycker att det fungerar bra?

Efter obehaget

Ja, hur mår man då dagen efter att ha ätit svensk potatisgratäng? Vi är vid liv båda två i alla fall, glädjande nog. För att slippa andra obehagligheter har jag nu efter jobbet snokat runt i de koreanska små matbutikerna i Insa-dong och letat efter paprika-och chilipure, nu minsann ska det lagas koreansk bim bim bap till middag.

Det har uppstått ett litet problem med min koreanska. Eftersom jag numera klarar av att säga vissa saker på koreanska när jag är ute så verkar endel människor tro att jag kan prata, så de brukar alltid fortsätta prata efter att jag har sagt mina standardfraser -vad kostar det? eller jag vill ha ett äpple...problemet är ju att jag aldrig fattar vad de säger, så jag står alltid där som ett fån och får stamma fram morum ni ta=förstår inte. Det är lite frustrerande, minst sagt.

En kvinna som jobbar på frukostbuffen varje morgon vet att jag övar på koreanska på eftermiddagarna, pga att hon sett Youngae och mig öva. Varje dag är hon gullig och kommer fram till mig och säger någonting på koreanska. Detta börjar bli sjukt pinsamt, hittills har jag inte uppfattat någonting...någongång, hon måste ju tro att jag är helt borta. Jag få alltid le och be henne säga det på engelska. Jag måste verkligen be Youngae om hjälp imorgon så att jag kan säga något till henne, snart.

Innan obehaget

Innan vi kom på den idiotiska ideen att laga potatisgratäng gjorde vi vårt första besök på Doota, detta är en enorm shoppinggalleria som ligger utmed den konstgjorda floden som flyter genom staden. Det var lika hysteriskt mycket folk och stort som allt annat man tidigare besökt i staden. Som vanligt kändes det som att alla 23 miljoner Seoulinvånare var där samtidigt som oss.

De hade öppet fram tills 5 på morgonen alla dagar och öppnar igen vid 11 snåret på förmiddagen. Det blir inte många timmars sömn för försäljarna. Jag fattar inte hur jag ska kunna vänja mig vid att allt i Sverige är stängt i princip jämt :-), här är det nästan alltid öppet överallt. Det innebär att du kan göra vad som helst när det faller dig in. I och med att folk jobbar långa dagar här så måste de ju ha öppet på natten, annars blir det ju omöjligt för folk att shoppa :-). De koreanska tjejerna på Aleks jobb undrade hur vi gör hemma i Sverige, de var chockade när de besökte Lund i förra veckan att klädbutikerna stängde redan vid 6. När köper ni kläder? De frågade mig också vad vi brukar göra på kvällarna, eftersom allt är stängt. Jag försökte försvara Sverige...genom att hävda att resturangerna i alla fall är öppna på kvällarna, jag antar att svenskar gillar att vara hemma. Då skulle de besökt Sverige för 10 år sedan, nu kan man ju i alla fall gå till Åhlens på söndagarna :-) om man skulle vilja.

Besöket på Doota ledde i alla fall till att Aleks numera är ägare till en fin jacka, som förhoppningsvis klarar att hålla honom varm under vintermånaderna. Glädjande nog gick det bra att pruta där, man vet aldrig här i stan eftersom det är så olika. Igår var det vinterjacka på herrvåningsplanet som var prioritet nummer ett så jag får nog glida tillbaka dit någon dag och vandra igenom de 9 andra våningsplanen som var för kvinnor. Det verkade vara ett riktigt modemecka, det lilla jag hann se. Ett våningsplan med bara väskor, ett med skor, ett med smycken...ja ni fattar principen. Oh yes!

En smärre katastrof -i matväg

Idag skulle vi göra oss till och laga någonting riktigt svenskt, nämligen potatisgratäng. Vi hade kommit över potatis och purjolök nere på gatan av en försäljare och glada vandrade vi hemåt. Tyvärr finns det ingen grädde att tillgå här, men eftersom mjölken är så fet tänkte jag att det skulle gå bra. Men oj oj oj vad fel man kan ha. Nu får vi bara be till Gud att vi inte insjuknar i kraftiga magsmärtor framåt kvällen.

Vi hackade och skalade och hade riktigt trevligt fram tills att jag skulle öppna ugnen och titta till den härliga gratängen. Då jag till min stora besvikelse fick se att mjölken hade förvandlats till en brun lättflytande sörja med små vita klumpar i. Eftersom vi inte direkt hade någon annan mat hemma fick vi utsvultna äta och se glada ut. Men det toppar definitivt listan på den mest osmakliga mat jag producerat i mitt 29-åriga liv. Vi får nog hålla oss till säkra kort framöver, t ex koreansk mat, så länge vi befinner oss här.

Jag ser fram emot när jag hemma i Sverige ska försöka bjuda familj och vänner på koreansk härlig mat utan att kunna få tag i rätt ingredienser, kanske kommer bli lika gott som gratängen :-).

På tal om andra osmakliga matupplevelser så köpte jag en gigantisk svindyr (15 spänn/st) frukt idag som jag trodde var ett saftigt päron. Det var det inte kan jag säga. Den var stenhård och jättesur, i princip omöjlig att tugga. Faktiskt så hård och stor att den utan problem hade kunnats användas vid självförsvar. Vad kan det vara jag har köpt, undrar man ju? Jag får se om jag kan lura i Aleks frukten :-).

Vilka misslyckandanden. Detta var allt från Seoul idag. Dagens andra äventyr får vänta tills imorgon.

Sooo long time

Trafiken i det lilla landet i öster är inte att leka med. Egentligen kan jag inte förstå hur man kan stå ut med att leva i kaoset varje dag i hela sitt liv, men vet man inget annat så funkar det väl. Klockan sju igår kväll var Ericsson kontoret bjudna på inflyttningsfest hos Ted (en svensk kille på kontoret). Jag var på plats vid sju tillsammans med Youngae och Eva, efter att ha åkt tunnelbana i en timme. De andra från kontoret hade 3 stopp med tunnelbana, från kontoret till lägenheten, men någon där hade bil...så följdaktligen skulle de åka bil. Mellan varje stopp på tunnelbanan tar det 2 minuter, dvs de skulle kunna tagit sig dit på 15 minuter. Igår satt de istället i bilkö på den 14-filiga vägen i över 1 timme. Det är riktigt sjukt. Det är så mycket bilar här så det går inte att beskriva.

Håll i er för Aleks historia är värre. Han hade blivit utskickad till kunder i utkanten av stan. Resan därifrån tillbaka till centrum tog 2,5 timme så vid halv tio tiden fick vi njuta av hans sällskap igen. Om man översätter detta till Sverige så hade man ju för sjutton kommit upp till Göteborg och andra trevliga städer i landet så som Växjö och detta var bara en resa inom stan. Galet värre eller galet stort kan man säga. Aleks kollega Katie pendlar sammanlagt 4 timmar om dagen, borde ju finnas roligare saker man kan ha för sig?

Inflyttningsfesten var trevlig. Aleks koreanska kollegor är väldigt trevliga och vänliga. Igår var Youngae och hennes man Amy med för första gången. Väldigt skoj. Jag blev så himla glad för Amy (hennes man) kom fram till mig på kvällen och tackade så hemskt mycket för att jag umgåtts så mycket med Youngae, han sa att jag har öppnat dörren till Sverige för henne. Så gulligt sagt. Han sa att hon har fått en annan bild av landet och en ny förståelse för Sverige som hon är glad och tacksam för, som kommer att vara till hjälp. It´s my pleasure. Det är ju väldigt ömsesidigt, hon har ju öppnat dörren till Korea för mig och helt klart gjort mitt liv lättare här! Tack tack.

När man firar något i Korea så köper man med sig otroligt fina tårtor, som man transporterar i ett hårt papp-paket med handtag. Jag tycker det ser så mysigt ut att bära runt på tårtan på det viset, har drömt om att få bära ett sådant paket här :-), till jul kanske?. Igår kväll hade tjejerna på Aleks jobb köpt tårta som de hade med sig. Tyvärr blev den uppäten innan vi hann smaka, men den såg väldigt god ut. Visst?

Vad är det här för godsaker då? Dålig bild kanske, men det är nog det mest "fatening" man kan inta. Det är en bit ost omgiven av frityrsmet. Detta serverades på någon pub i närheten av Teds nya lya. En sådan om dagen och man lär rulla tillbaka hem till Sverige.

Köttbulle med lingonsylt på pinne

Jaha, nu har man ätit sin första svenska köttbulle sen man kom hit. Köttbullen kunde doppas i lingonsylt och avnjöts på mingelpartyt som hölls på svenska residenset här i Seoul igår kväll, ambassadörsparet höll i festligheterna. Vi tog taxi dit, som vanligt hade taxichaffören problem att hitta dit man ska trots att man försöker säga platsen på koreanska samt har med sig en karta. Gårdagens chafför ville inte ens titta på kartan för hade kunde tydligen inte se, vad bra att han kör taxi om han inte kan se. Känns ju tryggt och säkert! Vi fick som vanligt stanna utmed vägen och ringa, han snackade lite med ambassadörsfolket på koreanska, till slut kom vi fram. Det hade ju underlättat om de hade kört med gatunamn (som vi gör hemma), då hade de ju kunnat skriva in namnet i sin gps som de brukar ha i bilen.

Det var en väldigt trevlig tillställning får man säga med mycket intressanta människor och en del nya kontakter. Bland annat träffade träffade jag en kvinna som var professor i svenska på ett av universiteten här i Seoul. Det är tydligen ett hundratal koreanska studenter som läser svenska, coolt. Hon frågade om jag kunde tänka mig att komma dit och hjälpa henne som assistent på lektionerna och när de har övningstillfällen. Det låter ju jätteskoj, så jag tackade snabbt ja! Hon hade med sig en av sina koreanska studenter igår, han var jättetrevlig och duktig på svenska. Om det finns möjlighet ska jag försöka ta mig dit redan nästa vecka, tiden rullar ju på fort nu och det är inte jättelänge kvar innan det är dags att åka hem. Det är ju en del veckors julledighet också då det inte händer så mycket.
Jag träffade även en tjej i min ålder som jobbar som trainee på svenska ambassaden här, hon pluggar sin sista termin i Lund till våren. Vi ska vi skulle höras för en lunch. Kul.

Jag hann med en snabb fika med Jessica igår eftermiddag också i Itaewon. Hon har haft lite bekymmer sista veckan får man väl säga, men det är ju en glad prick så hon verkar ändå vara vid gott mod. Hon måste precis som jag åka ur landet för att få en ny stämpel i passet för att få stanna. Därför hade hon köpt en flygbiljett till Shanghai, där hon skulle träffa sin faster som flugit dit med hennes vinterkläder från Italien. När hon kom ut till flygplatsen förra fredagen och skulle checka in tittar de i hennes pass, "du kan inte flyga dit för du måste ha visum till Kina". Hm...Jessica hade hört att hon kunde köpa några dagars turistvisum på flygplatsen så hon hade inte bekymrat sig om att fixa något. Hon fick alltså inte flyga ur landet. Kul när fastern åkt 12 timmar från Italien, dessutom behövde hon ju den där nya stämpeln i passet för att få stanna. Vilken röra. Hon hade fått tillbringa hela fredagskvällen på Immigrationskontoret, tillslut hade de gått med på en ny stämpel fram tills juluppehållet då hon ändå åker till Italien, under tiden hade fastern fått hoppa på ett nytt flygplan...mot Seoul. Jag vill inte ha liknande bekymmer till Japan nästa vecka, det kan vi klara oss utan, tack.

Jag har för mig att jag skrev att hon fått mer jobb (med 12-15 åringar), tyvärr verkar det inte funka så bra. Tydligen är de på henne hela tiden att det låter konstigt när hon pratar och rättar henne hela tiden, de hävdar att hon inte kan uttala deras namn rätt. De verkar dessutom skita blankt i engelska undervisningen och bara sitta och prata koreanska dem emellan. Riktigt irriterande, en hopplös situation. Hoppas hon får ordning på det hela relativt snart annars kommer det ju inte att gå. Dessutom kan de ju ingen engelska så det går ju inte prata med dem om det heller. Usch och fy.

Knäppt

Jag inser att det låter som att jag tillbringar större delen av min tid på tunnelbanan, till viss del gör jag ju det eftersom staden är sååå stor. Det är där alla knäppa grejer händer, det är jäkligt trångt med många många konstiga koreaner :-). Här kommer alltså ännu en tunnelbaneincident.

Jo, på vägen hem satt jag som vanligt och lyssnade på musik i lugn och ro. När dörrarna öppnas ungefär halvvägs hem stormar det fram en tjej (kanske ett par år yngre än mig) till mig och börjar veva med armarna. Jag plockar ur lurarna, undrar ju naturligtvis vad det är frågan om.

Hon börjar prata...."You are absolutely gorgeous, you are so beutiful and pretty, I really like you and I like your hair so much, you´re so cool. Till slut hämtar hon andan och frågar var jag kommer från? Jag stammar fram Sweden och försöker tacka för alla komplimanger som fullkomligt haglade ur henne. Sen säger människan "you don´t need to worry about me, im not lesbian". Vad bra då! Gud, vilken människa alltså, sen fick jag prata med henne hela resan hem. Hon följde mig till och med till dörrarna på tåget när det var dags för mig att hoppa av. Det var ju klart trevligt att hon verkade gilla mig, men var finns balansen i Korea? I vanliga fall är det oftast omöjligt att ens få ögonkontakt med en korean och sen ibland smäller det till och går fullständigt överstyr med det sociala spelet. Hade ju varit trevligt med ett normalt samtal, någon gång.

På tal om att gå överstyr, så måste jag bara kommentera deras välkomnande av julen. I Korea firar de bara jul en dag och det är juldagen, så varför behöver de klä in vissa hus som paket? Varför tillverka miljontals stora ulltröjor med renar och tomtar på? För en dag....jag förstår inte. Jag föreslår att presidenten utökar antalet helgdagar vid jul i Korea så att folket får sin beskärda del av jul, som de verkar längta efter. För oss som firar jul länge och mycket (vanligtvis) får de hemskt gärna fortsätta med att slå in husen som paket, we like :-).

Plastic fantastic

Idag på tunnelbanan hoppade det på en kille med en stor påse med fin silvertext, på påsen stod det "Ollum plastic surgery". Det jag satt och funderade på när jag såg honom och hans påse var varför man bokstavligen vill visa vad man har gjort. Är inte tanken med plastikoperationer att man ska se så naturlig ut som möjligt (dvs man hoppas på att ingen tydligt ska märka att ögonen vips blev lite större)? Om jag mot förmodan skulle gjort något liknande hade jag definitivt valt att lämna just den påsen hemma och istället tagit en helt vanlig "Lotte påse=ica påse" med mig på tunnelbanan. Vi har ju förstått att de gillar att fixa till sig här, jag tycker mig nästan ha börjat kunna se vilka som har fixat ett veck vid sina ögon för att få dem att se större ut. För oss ser ju deras ögon trots ingrepp ganska sneda ut :-). Det är ju enligt statistiken 6 av 10 tjejer här som ska ha gjort ingreppet.

Vad gör man annars på tunnelbanan då? Jo, ungefär samma sak som hemma när man pendlar. De flesta (och precis som jag) lyssnar på musik, det är ipod som gäller här alternativt rosa disney-musikspelare. Många kollar tv på sina mobiler, de har en tv-skärm som de fäller ut samt en liten antenn, oj vad vi ligger efter i Sverige. Jag har väl lite svårt att se vad som är så nödvändigt att följa klockan 9 på morgonen. Trots att vi har 50 kanaler har jag lite svårt att hitta något som är riktigt schyst att kolla på, det är ju National geographic och animal planet som man inte vill vara utan :-). Om man inte får igång tv:n på mobilen kan man ju istället spela mobilspel, poppis här är golfspelen. De är besatta av att spela golf i Korea, har man ingen riktig klubba så spelar man fejk på nallen. Eller kan man ju läsa bibeln, som damen brevid gjorde och stryka under det viktiga med en fet färgglad krita. Är det inte synd att kladda ner bibeln på detta vis?

Har man missat att få med sig bibeln på morgonen så kan man istället passa på att läsa någon av alla de gratis tidningar som finns överallt precis som hemma. Här är det otroligt otroligt viktigt att de inte får skräpa ner. Det finns naturligtvis folk som är anställda tidningsplockare på tågen, de tar tidningen så fort någon lagt den på hyllan. I Korea häftas aldrig tidningarna ihop som hemma, utan bladen ligger lösa inuti varande. Jag har stora problem varje dag när jag läser tidningen för alla blad trillar ut och åker iväg för mig hela tiden. Oj oj oj vilka problem att brottas med :-)

Bland fåglarna

Eva berättade för ett par dagar sedan att hon hittat ett mysigt traditionellt koreansk tehus i närheten av där vi bor. Hon hade blivit fascinerad av de lösa kanariefåglarna som flög runt inne på fiket bland gästerna.

Igår eftermiddag var det dags att prova de koreanska teerna sittandes på golvet. Fiket var jättemysigt inrett, ganska annorlunda får man väl säga. Har aldrig sett något liknande förut. Till exempel hade de en glasfiskburk som tebord (bordet brevid oss), de hade bara lagt en glasskiva ovanpå burken med fiskarna, på så sätt kunde man ha guldfiskar simmande under sitt te och sina koreanska bakverk.

Det här med fåglarna vet jag inte om jag var så glad åt, det är ju helt klart ett stressmoment, jag med min fågelskräck fick ju hålla utkik efter de små kreaturen, ville ju inte riskera att få en fågel i håret. Jag noterade dock att min fågelskräck har blivit mindre med åldern, när jag var liten klarade jag knappt av att vara i ett rum tillsammans med kanariefåglar, på den tiden hjälpte det knappt att de var inburade.

Bim bim bap chu se oh

Idag har jag varit ute och gjort stan med Youngae. Jag har skött alla fika- och lunchbeställningar och frågat vad massa slumpmässiga grejer på stan kostar, lätt som en plätt. Det körde ihop sig för mig en gång och det var när jag skulle fråga en man om han kunde ta nedanstående kort på oss, det har jag inte lärt mig ännu :-)....det är ju rätt mycket jag inte kan om man säger så :-).

Vi började med att gå en sväng till ett internet cafe, jag har bett henne hjälpa mig att boka flygbiljetter, vi fattar ju inte ett skit av vad det står på flygbolagens hemsidor. Nu fattar jag lite mer i alla fall, vilket är positivt. Korea har tyvärr inte släppt in lågprisflygen i landet, så flygbiljetter ut från Seoul är en dyr historia. Vi hade tänkt oss semester i Vietnam innan det är dags att sticka hem till Sverige. Dessutom ska Tesse och Erik vidare mot Bangkok efter att ha hälsat på oss här, jag tror vi ska kunna hitta okej priser i alla fall (verkar det som). Jag ska göra närmare efterforskningar i morgon. Det ska visst finnas en person som snackar engelska på det resebolaget som Youngae tipsade om, så jag får sticka dit.







Vi käkade lunch på ett koreanskt ställe här i Insa dong. Det blev bim bim bap, chilimarinerat kött och naturligtvis alla obligatoriska sidorätter som man får här så som kimchi, soyapotatis, sjögräs och inlagda champinjoner. Det ar blivit galet kallt här, i stan har vi de senaste dagarna haft ner mot minus 5 grader och uppe i bergen har de haft minus 15. Igår föll den första snön över Seoul (Aleks och jag var nere och fotade så klart). Hur som helst, nu när det är kallt ute serverar de varmt vatten till maten istället för kallt. Jag tyckte ju att det var lite skumt, men Youngae menar på att det är väldigt hälsosamt. Dessutom var det inte bara vatten, utan de har haft något form av sädesslag liggande i vattnet, det ska tydligen vara bra för matsmältningen. De är sjukt besatta av att allt som de ska peta i sig är nyttigt.

Youngae berättade för mig att Gryneth Paltrows bantningskur baseras på just bim bim bap, det käkar hon tydligen till lunch varje dag. Bim bim bap är ris blandat med grönsaker toppat med ett ägg. Det låter ju inte alls enformigt. På tal om ägg så fick jag veta vad det var för ägg som folk käkade i badhuset. De var inte kokta utan "baked". Jag satt som ett frågetecken, vad är ett baked egg? Jo, det är ägg som har legat och gottat till sig i bastun. När man kokar ägg blir ju vitan vit, men när man har de liggande i bastun blir vitan brun....och de gillar de här. Kan inte påstå att jag blir direkt sugen.

Inspektion?

När jag kom ut i receptionen efter sista lektionen på jobbet idag stod det en kostymklädd man där med en portfölj i handen. Jag sa snabbt hello till honom. Jag fick lite smått panik, fick för mig att det lyste immigrationsinspektion över honom. Jag tog min jacka i handen, snabbt på med skorna och tryckte på hissen för att komma ner. Puh skönt att jag slapp snacka med honom, nu får vi se om det fortfarande är öppet på onsdag.

Någon kanske tänker, skulle det inte kunna vara en pappa? Nix, pappor sysslar inte med sådana saker som att lämna och hämta barn, det är en kvinnosyssla i Korea. Har aldrig sett en man inne på lekis förut.

Flera hundra nakna koreaner

Enda sedan vi kom hit har vi velat besöka något av alla de badhus som finns runtom staden, det ska tydligen ska vara något allderles speciellt, igår söndag var det dags! Vi bestämde träff med Anders och Maria i receptionen på hotellet, väl där fick receptionisterna göra lite eftersökningar, vi ville sticka till ett badhus som hade en gemensam sektion för killar och tjejer. Till slut hittade de ett ställe som skulle vara schyst, vi fick en lapp med koreanska bokstäver på som vi skulle visa taxichaffören.

Tidigare på dagen upptäckte Aleks att han hade slarvat bort sina badbyxor, så han fick åka ner en sväng till receptionen och fråga om de var kvarglömda efter gårdagens bad. Han berättade för receptionisten att han verkligen behövde hitta dem eftersom vi skulle till ett av stadens badhus, var på hon svarar "men då behöver du inga badbyxor". Aleks igen "jo, men vi hade tänkt åka till ett blandbadhus för både män och kvinnor", hon igen "du får inte ha badkläder där" Aleks ser ut som ett frågetecken .... hon igen "de kommer att ge dig en uniform", okej vi visste vad som skulle vänta.

Väl inne i badhuset var förvirringen total, det var ingen där som snackade engelska alls och vi visste ju inte hur det skulle gå till :-), mer än uniformen då. Först skulle man låsa in sina skor i ett skåp, den nyckeln skulle sedan överlämnas till en annan kvinna som sedan skulle ge oss en annan nyckel, därefter kunde man sedan få en liten minimal handduk.

Maria och jag fick ju säga hej då till grabbarna och bege oss till kvinnovåningsplanet. Gud vad jag var glad att jag hade Maria med mig. På kvinnovåningsplanet, låg det en drös med koreaner och sov på golvet iförda oranga byxor och tröjor, vi började fatta att det var uniformen man skulle bära på det gemensamma våningsplanet, men hur skulle man få tag i dem? Vi beslutade oss för att strunta i det ett tag för att istället gå mot duscharna, bastun och jauzzin. Där inne i duschutrymmet var det hur mycket folk som helst badandes och massor av små barn som satt i små baljor. Vi kände oss ganska utstirrade, vi var ju de enda västerlänningarna där. Det var väldigt skönt, vi badade i ett par olika bassänger och provade ett par olika bastus. Efter en halvtimme kom det en koreansk kvinna springande mot oss och sa "your husband outside". Både Maria och jag hade helt glömt att vi skulle möta de andra på det gemensamma våningsplanet. En kvinna var gullig och hjälpte oss att ringa efter var sin uniform.

Det gemensamma våningsplanet var minst sagt en för oss väldigt annorlunda plats. På golvet låg det massa människor och sov, i golvet fanns värmeslingor så många tyckte det var värmande att ligga där. Andra satt och hade pick-nick på golvet, det som de "pick-nickade" på var kokta ägg. För en själv känns det ju rätt konstigt att sitta och bara klösa i sig massa kokta ägg utan någonting till, men det gillar de här. Koreaner, koreaner.

Här kunde man även få massage, göra ansiktsmasker, få naglarna fixade. Massagen förstod vi oss inte på. En del människor var precis sönderslagna på hela kroppen, två kvinnor hade runda stora blåmärken som täckte hela ryggen, det måste ju gjort sjukt ont.

De hade även ansiktsbehandlingar som var lite utöver det vi är vana vid. De satte nämligen nålar i hela ansiktet, så det blev stora blodiga sår. Det såg ju minst sagt groteskt ut. Vad i herrans namn ska det vara bra för?

Detta våningsplanet ledde en även ut i friska luften och där fick vi se det sjukaste och konstigaste av allt. Det var stampat jordgolv ute så man fick låna badtofflor för att inte bli smutsig. När vi kom dit ut såg vi att det hängde massa filtar utmed väggarna, vi drog undan filtarna för att se vad som var bakom, det visade sig vara varma koleldade grottor för det var 100 koreanska ögon som kollade ut på en, jag blev ganska chockad får jag säga, vet inte vad jag hade förväntat mig i och för sig? För att inte släppa ut värmen fick vi hoppa in och sätta oss, det var helt knäpptyst och skitvarmt...jag klarade inte riktigt trycket där inne...kände mig plötsligt helt fnittrig...kändes ju sektliknande, med alla orangeklädda människor som tyst stirrade på en.

Det var ju en intresant söndag man fick uppleva så här i mitten av november. Jag är väldigt glad att vi kom dit, nu börjar man ju fatta vad spa-traditionerna kommer ifrån :-)

Av någon anledning så luktade det rökt korv på alla 4våningsplan, trots att folk bara käkade ägg. När vi kom hem stank både Aleks och jag Onsala-korv. Koreaner koreaner.

Tji i Incheon

Tji fick jag. Nu har det helt plötsligt blivit galet kallt i det lilla landet i öster och väldigt befogat att bära vinterjacka. Det räcker knappt med det heller ska jag säga. En björnpäls hade varit lagom. Hela Fraser verkar dessutom vara ett stort fuskbygge, det drar något väldigt från fönstren så man får ha gardinerna för som skydd. Ur energisynpunkt är det ju katastrof eftersom de satsar mycket på inomhusuppvärmning, men det har man ju ingenting för om fönstren är öppna.

Igår var Aleks och jag på utflykt. Vi åkte tunnelbanan till en av alla ändstationer i tunnelbanenätet, i riktning mot flygplatsen eftersom där ska finnas en hamn med färgor till alla "West Islands". Tunnelbanefärden tog oss ca 1 timme och 20 min. Då fick vi hoppa av en gång och vila för jag behövde svalka mig. Det var så mycket koreaner på tåget och så trångt så man knappt visste vad man skulle ta vägen, efter att ha tagit av mig alla kläder förutom en t-shirt var jag fortfarande galet svettig. Då fanns det bara en lösning kvar, att kyla sig på perrongen och vänta på nästa tåg. Jag antar att jag satt lite för mycket bastun innan vi drog iväg :-).

Väl framme i Incheon tog vi en taxi mot Woji i island. Det kanske låter konstigt att ta taxi till en ö, men de hade naturligtvis byggt en bro. Ön visade sig mest bestå av en stor lekpark med karuseller och en mängd olika lite halvskabbiga cafe´n. Vi skippade karusellerna, gick en runda utmed havet för att sedan slå oss ner på ett halvskabbigt matställe.

Vid sjutiden var vi tillbaka i "downtown" där vi bor. Klockan åtta var Ericssonfolket hembjudna till oss på fest, så det var bara att svida om till festblåsan direkt. Det bjöds på pizza, lite öl och vin. Obligatoriskt sattes Wii-spelet så småningom igång, vi hade mycket trevligt som vanligt. Vid elva tiden beställde vi en taxi och begav oss mot ett ställe som heter Hyewha (som ligger norr om där vi bor). Väl där sjöngs det karoke, vi hyrde som vanligt ett rum med tv, microfon och en otrolig mängd låtar, sen är det bara att sjunga. Det har blivit en klassiker här, det är verkligen jätteroligt.

Italiensk kärlek

Igår kväll hittade vi en fantastiskt mysig italiensk restaurang tillsammans med Anders, Anders och Maria i närheten av där vi bor. Om man ger sig in i de trånga smala gränderna som viker av från huvudstråket så kan man hitta riktiga coola guldkorn.

Alla var rörande överens om att det skulle vara så gott att äta något annat än koreanskt eftersom vi gjort det de senaste gångerna, så när vi träffade på den italienska ljusbeklädda resturangen var det en lyckoträff. Maten var bra mycket bättre än de andra italienska resturanger vi käkat på tidigare. Oh yes!

Jag har blivit jätteförkyld, det är svårt att hålla sig borta från alla snorande männsiskor som är allderles för nära inpå en på tunnelbanan. Aleks har kommit på att det bästa är att gå på tåget sist av alla för då blir man upptryckt mot tågdörrarna istället för att som i mitten bli upptryckt och sammanpressad med massa koreaner.

Nästa vecka har vi blivit inbjudna till svenska ambassaden här i Seoul på mingel, ska bli skoj...kanske träffar fler trevliga människor där.

Mångkulturella Itaewon

Fredagar är mina "lediga lediga" dagar, dvs jag har inget mer inbokat än ett träningspass i Pilates på eftermiddagen. Idag kändes det riktigt skönt. Efter en lång frukost bestämde jag mig för att göra ett ryck uppe i lägenheten, man vill ju inte behöva skämmas när städerskan kommer för att städa. I två veckors tid har det legat kläder och prylar precis överallt. Nu är det jättefint och de svenska värmeljusen brinner i sina nya keramikljuslycktor, faktiskt riktigt hemtrevligt...så hemtrevligt det kan bli på ett hotel.

I eftermiddag har jag alltså varit i det mångkulturella Itaewon, det är den enda plats som man kan känna sig lite osäker på i Seoul. Från början låg den amerikanska basen där, jag antar att det är därför den platsen har blivit mer internationell än resten av Seoul. Min pilateskurs går av stapeln där. Idag var sista gången (som jag betalt för), får se om jag vill gå vidare. Hur som helst så har jag varit där själv de senaste gångerna tillsammans med tränaren, men idag var den gamla arbetslösa damen där igen. Hon höll sig lite lugnare idag, vilket var skönt. Hon inledde med en rejäl pik till tränaren (hon var tvungen att betala medlemskap) "du tar alla mina pengar ifrån mig som jag behöver till mat". Det är ju inte särskilt trevligt sagt, hon kan ju klart inte bedriva volontärarbete bara för att hon råkar vara arbetslös. Hon har ju själv valt att gå på kursen. Yumi (tränaren) är en hygglig själ, hon sa till damen att hon kan få gå gratis en gång i veckan mot att damen lär henne mer engelska. Så de gjorde en deal om detta mitt under passet. Damen hävdar att man måste vara ung och ha stora bröst för att få jobb som engelska lärare i Korea. Hon verkar minst sagt stressad, jag har svårt att tänka mig att bröststorleken ska kunna ha inverkan på ett lekisjobb. Idag sa hon att hon jobbat som professor på universitetet i 20 år, då borde det väl bara vara att fortsätta på universitetsbanan. Innan jag drog därifrån bad jag att få ta ett kort på våran udda lilla klass :-).

Varför mobilen runt halsen?

Koreanskan gick inte så värst bra idag, vi var lite ofokuserade båda två tror jag och pratade om annat. Youngae vill att vi går ut och övar på riktigt nästa vecka. Det innebär att jag tillsammans med henne ska glida runt i närområdet och fråga saker som "Hur mycket kostar den här moroten, den blå tröjan, eller den här champinjonen? Går vi och fikar kan jag ju betställa en "ko pi"= kaffe. Vi får se hur det går (jag återkommer med en lägesrapport)...det kan ju bli en dyr historia om jag måste köpa allt som jag ska fråga efter.

För att vara vänliga så brukar vi ju försöka säga så mycket vi kan på koreanska när vi är ute, men det komiska är ju att, de som kan lite engelska ofta svarar på engelska. Så ibland låter det så här:

Ulrika: Gam sam ni da

Koreansk försäljare: Thank you

Det är ju lite sjukt, generellt sätt så blir de i alla fall alltid väldigt glada när man försöker prata, så klart!

Idag frågade mig Youngae varför många svenskar har sin mobil hängande runt halsen i ett snöre? Haha, ja det kan man ju fråga sig. Vad svarar man...för att det är praktiskt? Det är ju rätt fult. Kanske var en motreaktion för att jag tidigare hade klagat på att alla koreaner har såååå många mobilsmycken.

Hon frågade också varför alla svenskar har så många nycklar? Det har jag aldrig tänkt på...vad svarar man, vi gillar att låsa in oss väldigt mycket.....eller vi gillar att sno saker från varandra så därför brukar vi låsa in allting. Konstigt, konstigt.

Hon frågade mig också om jag kunde hjälpa henne att beställa hemförsäkring i Malmö. Jag tittade förskräckt på henne...."har du bott i Sverige i ett år utan att ha haft hemförsäkring (tänk om du skulle blivit bestulen på mobilen eller cykeln, eller fått inbrott?" Nä, de har hittills inte haft det. Visst, självklart ska jag hjälpa dem med det. Hon klagade på att det inte finns någon information på engelska. Efter några månader här kan man ju förstå hur det känns! Vi är kanske sjukt försäkringsnojjiga i Sverige, men det är ju inte kul att bli av med sina saker, vilket man faktiskt inte blir här. Jag passade på att varna henne för svenska ligister, håll hårt i handväskan :-). Du kan inte paxa ett bord med din lap top i Sverige!

Jag måste ju säga att vi verkligen har haft tur och fått mycket hjälp här i Korea tack vare att vi bor som vi gör. Youngae och hennes kille verkar varit helt utkastade i Sverige de första månaderna, jobbet hjälpte dem inte med bostad eller någonting. Jag säger bara; lycka till med att skaffa en hyreslägenhet i Malmö när du varken snackar engelska eller svenska. Det kan inte varit lätt. Jag frågade henne om hon har träffat några svenska kompisar, men det hade hon inte. Nu har hon i alla fall en kompis, jag. Hon upplever svenskar som blyga och svåra att få kontakt med. Jag upplever ju det som omöjligt att få kontakt med koreaner. Är de också blyga i sådana fall? Nä, de är inte blyga säger hon, det är bara kulturskillnad. För en korean är det inte okej eller accepterat att snacka med någon som man inte känner (det måste finnas en länk mellan människorna som ska snacka).

Det är väldigt kul att vi har börjat lära känna varandra och speciellt kul eftersom vi faktiskt kommer att bo i samma stad framöver. Hon berättade för mig idag att våra träffar har hjälpt henne jätte mycket just för flytet i engelskan. Jag har faktiskt märkt att hon blivit mycket bättre, skoj!

Julstämning?

Idag när jag kom till jobbet höll en man på att montera upp en stor grön plastgran och en stor vit sjungande isbjörn med tomteluva. Jag har lite svårt att föreställa mig att det ska bli jul överhuvudtaget detta året, men det är möjligt att den rätta julkänslan infinner sig så småningom, men jag har svårt att se att Wizlands sjungande polarbjörn kommer att hjälpa mig den känslan. I Korea är det fortfarande bara höst, solen skiner i princip varje dag och temperaturen vid lunchtid brukar ligga mellan 15-20 grader. Jag längtar faktiskt lite efter att kunna ha på mig vinterjacka. Även om det nu kommer att bli kallt ute om ett tag så kommer vinterjackan att vålla en stort bekymmer har jag på känn. I tunnelbanan är det hur varmt som helst, linne är lagom att ha på sig på tåget, så ni kan ju tänka er hur svettig man kommer att bli där nere i tjock jacka. Usch och fy.

Idag var ordningen återställd på jobbet, kändes skönt. Jag vill ju helst slippa se fler små koreaners bakdelar. En kan gott räcka. De är väl precis som svenska barn antar jag, som när de tycker att de känner en.... vill testa en. Det är verkligen hög omsättning på folk här, idag var det en ny gympalärare där. Jag tror det sammantaget är 4 som slutat och börjat sen augusti....och om ett par månader ska jag också sluta, men det vet de inte om. Bäst att hålla inne med det ett tag till.

Arbetsro


Idag hade de luftfuktare på i alla rummen på jobbet, de producerar så mycket vattenånga att det i princip känns onödigt att dricka vatten överhuvudtaget, det räcker att andas. Jag fattar nog inte riktigt när man ska använda dem, var luften extra torr idag eller?








Jag hade väldigt trevligt igår eftermiddag. Jag fick ha Anders fru allderles för mig själv några timmar, så vi var ute på stan tillsammans och hade jättetrevligt. Jag har hittat en grym butik med riktigt schysta kläder, skor, väskor och smycken. Tänk, tänk, tänk vad kul det hade varit om det hade kunnat finnas något liknande i Malmö. Tjejerna (som antagligen hade butiken) satt och jobbade under tiden man var där, de sydde och tillverkade smycken. Nice.

Nu är det snart dags för mer koreanska. Vi har nu gått ifrån läsandet lite grann, istället får jag lära mig att säga olika saker. Det tycker jag är mycket roligare, det är lite mer action...läsandet går ju så sakta :-)

Ett "busschafförshej" och att moona på lekis

Idag har jag sett (förutom mig själv) den första ljusa människan i Balsan (förorten där jag jobbar) sen jag började där i augusti. Vi hälsade och log mot varandra, precis som busschafförerna gör hemma när de ser varandra. Det enda de antagligen har gemensamt med varandra är just att de kör buss, det vi hade gemensamt var hudfärgen och antagligen ingenting annat, men det kan ju räcka.

Jag vet inte vad det var för fel på de annars städade 6-åringarna idag, det var definitivt någonting som inte stämde denna onsdag förmiddag. Alla var sjövilda. En liten kraftig koreansk kille tog ändå priset. Han ställer sig upp och dansar, samtidigt som han drar ner brallorna och "moonar". Det gör man inte ostraffat på engelska undervisningen kan jag berätta, jag tog ungen i armen och slängde ut honom utanför dörren. Därefter hämtade jag en koreansk lärare och bad henne skälla ut honom eller tala honom tillrätta, det var ju upp till henne. Det tjänar ju inte mycket till att jag snackar med dem, eftersom de ändå inte fattar vad jag säger. 10 minuter senare fick han komma in igen med svansen mellan benen, sen var han tyst resten av lektionen....så hennes snack verkade göra susen. Tack och lov för det. Glädjande nog verkar endel ha snappat upp lite engelska. En liten kille sa "Urika teacher angry", ja det kan man minst sagt säga.

Vit i nyllet

Innan vi sa hej då (på svenska) tipsade Youngae om att det finns väldigt bra ansiktsmasker i Korea. Så bra och billiga att hon brukar packa resväskorna fulla av dem innan hon åker till Sverige. För 1000 won, dvs 7 svenska kronor får man en geleaktig mask som tar bort rynkor på en (om man nu har sådana) och som dessutom gör en extra vit i ansiktet, det är nämligen blekmedel tillsatt. Jag har ju hört detta förut, men det är ju alltsid skönt att få något säkerställt. Så om jag kommer hem som en ny Michael Jacksson.... allderles likblek i ansiktet så vet ni varför.....jag har bara testat koreansk skönhetsvård.

What is your favorite color?

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare på Koreas eventuella välfärdssystem under min träff med Youngae. Hon menar på att de betalar 30% i skatt här, men att de ändå får betala sjukvård och skola för sina barn. Då undrar man ju vart pengarna går till? Soju till presidenten eller?

Efter hennes år i Sverige så är hon av åsikten att välfärdssystemet är väldigt bra i Sverige. Hon menar på att Korea varit mycket fattigt fram tills för ca 3 år sedan och att det inte har funnits varken tid eller pengar att bygga upp något liknande här. Systemet i Korea ska tydligen likna systemet i USA, vissa har mycket och andra inget alls.

Mitt i alltihop frågade hon mig vad jag har för älsklingsfärg, jag blev lite överrumplad så jag visste inte vad jag skulle svara. Har jag någon älsklingsfärg alls? Hennes var i alla fall rosa, men hon säger samtidigt att hon aldrig skulle ta på sig något rosa. Sen frågade hon mig varför ingen har rosa i Sverige. I Korea är nämligen alla koreanska flickor innan de är 10 klädda i rosa klänningar och så ser det ju inte direkt ut i Sverige. I Sverige har det ju snarare varit mode de senaste åren att klä barn i alla möjliga färger för att slippa det typiska flickiga och pojkiga. Det har väl helt enkelt varit ett sätt att komma bort från könsrollerna (om de nu sitter i kläderna). På ett sätt verkar det ju faktiskt som att det delvis gör det, eftersom jämlikheten just för tillfället verkar vara i botten i det "rosafärgade hello kitty" landet.

Från rosa kom vi därefter naturligt in på jämlikhetsfrågan eftersom det uppmärksammades i tidningen för några dagar sedan. Hon menar på att det inte är lätt att vara koreansk kvinna eftersom de får göra allt i hemmet samtidigt som de förväntas jobba, det brukar normalt sett bli för mycket att stå i så när man väl gifter sig så slutar många att jobba. Hon tycker det verkar mycket bättre som det är i Sverige, att man hjälps åt. Självklart måste det vara det! :-)

Jag ville ju hemskt gärna prata vidare om varför det är så illa ställt för en del här, men då kom vi istället in på sjukvård. Hon berättade att hon blev sjuk en gång i Sverige och att hon då tvingats uppsöka akuten, hon berättade att hon inte fick hjälp där. Hon hade fått vänta i 3 timmar för att sedan bli hemskickad, med förklaringen att hon under morgondagen skulle uppsöka distriktsläkaren. Hon tyckte så klart det var jättelustigt att hon inte fick hjälp, det kan jag förstå med tanke på vilken expresshjälp jag fick i september här när jag inte kände mig hundra.

Vi kom därefter in på vinterkräksjukan (trevliga samtalsämnen), hon menar på att det inte finns några sådana spysjukor här i Korea. Det låter ju bra. Hon berättade att de koreaner hon känner i Sverige aldrig blivit smittade, medan däremot svenskar som hon känner varit jättesjuka. Hon tror att det beror på all vitlök som koreanerna sätter i sig. Det håller alla bakterier och virus borta! Det är kuren inför vintern.

I rännstenen

Om livet råkar skita sig för en korean, så verkar det vara rännstenen som gäller. Trygghetssystem som vi är vana vid i Sverige är vad jag kan förstå nästintill obefintliga. Om man inte har barn som kan ta hand om en så verkar det bara vara en sak som gäller och det är att tigga. Eftersom det är förbjudet att tigga i Korea så får man istället sälja tuggummin på tunnelbanan. Detta räknar jag i princip som tiggeri. Jag ger faktiskt hellre bort pengar än att ta emot tuggummin. En anledning är ju förstås att de inte är goda och den andra anledningen (och viktigast) är ju att de då kan sälja samma tuggummipaket en gång till. Inte vill man ju ta från de som inte har någonting.

På väg hem från pilateskursen idag så kom det en man gåendes i mittgången på tåget i tunnelbanan säljandes tuggummin. Hans problem var att han antagligen hade fått parkinsons, hans händer skakade så att han knappt kunde hålla sina tuggummin och än mindre få tag i handtagen på tåget för att inte trilla. Stackars man, jag kände mig helt upprörd och jäkligt ledsen när jag såg det hela. Ska det behöva vara så illa att man inte kan få hjälp i ett samhälle som till ytan är så välutvecklat, det är ju SKIT ärligt talat.

På gatorna här ser man ganska ofta (någon gång i veckan) män utan ben. För att skydda de stumpar som de har kvar har de trätt på hårda plastskydd som klarar att strykas mot asfalten, sedan kryper de och ålar sig fram på Seouls gator i hopp om att träffa på människor som är villiga att skänka dem pengar. Vad ledsen man blir.

Om en liten stund ska jag träffa Yonugae, jag måste försöka ta reda på hur det förhåller sig med det här. Finns det ingen hjälp att få i Korea?

Tokyo here we come!

Sista helgen i november bär det äntligen av mot Japan och Tokyo, som för mig förhoppningsvis resulterar i en ny stämpel i passet och som tillåter mig stanna här i Korea i ett par månader till.

Naturligtvis ska det bli väldigt kul att åka dit, jag ser fram emot att få se alla rosa "material girls" som sägs finnas i stadsdelen Shibuya i Tokyo. De kallas "Gyaru". De sägs var extremt glammiga och fixade och lever efter mottot "girls just wanna have fun". Det ska tydligen finnas pojkvänner till brudarna, dessa kallas "Senta Guys" och de sägs vara lika neonfärgade och blonderade som sina flickvänner. Ska bli trevligt att få se lite extrema männsikor som sticker ut till skillnad från alla slätstrukna Seouliter.

Har jobbat som vanligt idag. Kryss i taket, det verkar som att 4-åringarna börjar att lära sig ett och annat. Idag klarade i stort sett alla (med lite hjälp) att säga "Im here" när jag ropade upp deras namn. Otroligt. För första gången klarade de av att sista i en cirkel i tio minuter för en namnlek. Naturligtvis fick vi avbryta mitt i för att sju stycken av tio behövde kissa. Jag fattar inte varför engelska undervisningen gör dem så nödiga. Dessutom sminkade sig inte den koreanska läraren en enda gång idag under vår 30 minuter långa lektion. Otroligt.

För övrigt så har jag varit rikitigt hård idag. De två andra grupperna fick göra test. De fick sex tomma rutor på var sitt papper. Jag förklarade på engelska vad de skulle rita i respektive ruta t ex en grön orm, de fick 1 poäng om de tog rätt färgkrita och ytterligare 1 poäng om de hade ritat något som skulle kunna likna en orm. Det gick rätt bra för de flesta, ett par stycken har ju så klart ingen aning om vad vi håller på med :-)

Bor man i Korea så har man märket Samsung på alla sina tekniska produkter. Samsung bil, samsung hårtork, samsung tv, samsung stereo, samsung riskokare. På tal om riskokare så är det grymt bra. Det är det första jag ska köpa när jag kommer tillbaka till Sverige, en fantastisk produkt, riset sköter sig själv och det fastnar inte i kastrullen.

Bor man i Korea så handlar man och sköter sina ärenden via Lotte. Lotte är allt här. Lotte matbutik och Lotte klädgalleria. Idag såg jag Lotte money, verkar som att de kan växla pengar till en också eller kanske förvalta ens pengar. Men vad är Lotte egentligen undrar man ju?

De verkar gilla att stödja den inhemska marknaden, vilket i och för sig inte är fel om man nu har möjligheten att kunna välja något annat om man skulle vilja. Är det inte lite ............ över det hela så säg? Bara en känsla. Ibland kan det ju vara bra med lite konkurrens.

I lördags satt Aleks och jag på ett fik och studerade bilarna som åkte förbi utanför. I Korea finns i princip bara vita, svarta och silver metallic färgade bilar. Hyndai, Kia och Samsung (koreanska bilmärken) verkar bara producera bilar i dessa tre färger. Vi såg en röd bil under den timmen vi satt där. Är det inte lite lustigt?

Igår kväll kollade vi en koreansk film som hette "Oldboy". Jag begriper mig inte på koreanerna. Vi brukar ju lovorda koreanernas vänliga, våld -och stöldbefriade samhälle, men de gör världens otäckaste filmer. I princip alla filmer vi sett här så fullkomligt slaktar de varandra och man har hemska bilder på näthinnan efter att ha kollat koreansk film. Är det där de får utlopp för allting?
Oldboy var lika kuslig som alla andra filmer vi sett, efteråt slog jag på tv:n i hopp om att få se någonting trevligt, men icke. Då visades det någon annan koreansk rulle, där de satte häftklammrar i ögonen på någon stackare. Det slutade med att vi fick slå av tv:n och istället gå ut på en kvällspromenad. Koreanerna är jättegrymma. Jag får ladda ner "Holiday" eller något liknade för att få lite balans i filmeriet.

Stammis på golvet och lite spott

Lördagskvällen spenderade vi sittandes på golvet på vår favoritresturang tillsammans med Ericssonfolket. Resturangen ligger bara runt hörnet där vi bor. Vi har tagit alla våra gäster dit första kvällen, för då vet man att de kommer att gilla koreansk mat resten av besökstiden :-), så ni som är på väg vet vad ni har att vänta er.

Resturangen ligger på 2:a våningen, på 3:e våningen i samma hus ligger ett pastaställe. De första 5 gångerna vi var där frågade alltid personalen när vi kom in om vi inte ville till pastan på 3:e, men nu har de lärt sig att vi faktiskt vill äta hos dem :-).

Igår var vi så många så vi fick sitta på golvet, det är bra träning för ryggen...ja egentligen hela kroppen. Man märker verkligen vilken stel kropp man har efter ett par timmar i skräddarställning. Vi hade väldigt trevligt och käkade god mat. Koreansk pannkaka med gräslök, ris med räkor och starkt gott kött. Till detta dricker man den lokala ölen Hite.

Julstämningen har redan börjat infinna sig här, hela resturangen var klädd i små ljusslingor som vi brukar ha hemma vid jul. Jag vet inte om det är ett seriöst julfirande som är på gång, eller om de bara tycker ljusslingorna är mysiga. Koreanerna är ju lite lustiga :-)

Vår kompis Anders har sin fru Maria här nu. Hon kom i fredags eftermiddag. Det är en strong tjej, trots en 12 timmar lång flygresa var hon med på fredagsutflykten. Hon var bara på Fraser och lämnade väskan. De var naturligtvis med igår kväll också. En väldigt trevlig tjej!

Efter maten stack vi till Western Bar, där hade de drinkjonglering som var lite underhållande får man väl säga. I Korea måste man obligatoriskt beställa in snacks eller mer mat, annars får man inte köpa något att dricka. Det känns som att koreanerna äter väldigt mycket, det går ju inte alltid ihop med att de är smala. Eller det kanske är det som är bra, att äta lite och ofta. I och för sig blir man väl inte så fet på lite torkad bläckfisk. På Western bar var det ett gäng koreaner som firade någons födelsedag, de går ut hårt får man ju säga...med hattar och allt.

Idag har vi tagit oss med tunnelbana till en mataffär, kylen har gapat tom ett tag nu. Det gäller verkligen att känna sig pigg när man ska handla för det är världens liv där inne. Folk skriker och kör på en med kundvagnarna. En dam ställde sig på min fot inne i butiken, så jag fick uppmärksamma henne om att hon var tvungen att flytta sig om jag skulle kunna gå iväg. Här verkar det vara helt okej att gå på och köra på folk med vagnen, det är helt enkelt så mycket folk överallt att man kan inte gå någonstans utan att krocka med någon. Därför tycker folk att det inte ens är någon ide att be om ursäkt för då skulle man inte göra något annat än be om ursäkt. Jag gillar det inte, självklart måste man be om ursäkt om man går på någon, upprörande.

En annan sak som gör en upprörd är att folk spottar inne på golvet i butiken, ska man behöva halka med klacken i en lorsk, usch...kom igen koreaner, det är ofräscht.

Va, korean wedding cermoni? Lördag eftermiddag.

Att sjunga och vandra

Igår eftermiddag var hela Ericssonkontoret ute och vandrade i de koreanska bergen som ligger norr om Insa Dong. Eftersom vi skulle vandra i bergen närma Fraser kunde jag bli upphämtad i bil här hemma. Från början skulle utflykten starta vid halv tolv, men av någon anledning så sköts det först fram en timme för att sedan skjutas fram ytterligare en timme, så vid två gav vi oss iväg. Per (Aleks kollega) som skulle köra hade bara fått namnet på restaurangen där vi skulle mötas, dvs ingen vägbeskrivning om hur man kom dit. Det innebar ju så klart att vi hade enorma problem att hitta dit. Efter att vi kört i 30 min stannade vi utmed vägen för att be om hjälp. Eftersom det är få personer som snackar engelska här så är den bästa metoden att ringa upp den man vill prata med och sedan be koreanen som man frågat om hjälp att snacka, så gjorde vi även igår. Jag tyckte det såg lite charmigt ut när Aleks lämnade ifrån sig sin telefon ute i ödemarken till en kille med militäruniform som stod utmed vägen så jag hoppade ut och skulle ta ett kort. Det var inte populärt, vips hoppade det ut 4 killar ur ett hus i miltäruniform med gevär som var upprörda på mig. De ville undersöka kameran och kolla så att jag inte hade några kort på dem. Sorry. Tur att man inte blev avrättad på plats. En miljon samtal senare med Aleks koreanska kollegor kom vi fram och vandringen kunde börja. Då var nog klockan nästan halv fyra, dvs 4 timmar senare än ursprungstiden. Det känns ganska typiskt Korea, folk har svårt att komma i tid. Detta pga den svårberäknade trafiken, samma sträcka kan variera mycket i tid beroende på när man åker.

Det visade sig att koreanerna var i grym form, alla fullkomligt rusade upp för berget. Jag som ville hinna fota hade enorma problem att hänga med, svetten bara rann utmed kroppen. Trots att det gick fort så var det en väldigt fin vandring, med enormt fin natur. Vi hade lite otur med vädret. Vi har haft strålande sol hela veckan, men igår var det jätte dimmigt och till slut började det regna. Bergen var faktiskt väldigt vackra även dimbeklädda.

Mitt i skogen hittade vi "mini-buddhas", så fint.

Efter vandringen åkte vi till en restaurang där Aleks chef hade bokat bord. Igår bjöds det på koreansk barbeque, dvs marinerat nötkött som man grillar på bordet. Andra spännande grejer som vi fick var rå krabba, roten från inlagd lotusblomma och naturligtvis kimchi som är ett måste. Till den korenska barbequen dricker man Soju och Hite. Soju är rissprit (19%) som man dricker i snapsglas och Hite är den lokala ölen. Jag blir lika förvånad varje gång över hur mycket sprit koreanerna klarar att dricka, men har ju alltid hört att de inte skulle tåla så mycket, men jag upplever att det dricks en hel del.

Efter middagen var det dags för karoke. Det var riktigt skoj, många av Aleks kollegor bjöd på sig själva, dvs ställde sig upp och sjöng och dansade. Mest förvånade var vi nog allihop när en blyg tyst tjej (Jane) ställde sig upp och sjöng och dansade med en annan korean. Lite otippat.

Paris på riktigt och lite jämställdhet

Idag meddelar Korean Herald att Paris Hilton är i Seoul på riktigt, så nu behöver vi ju inte leka Paris mer. Stjärnan ska tydligen ha anlänt igår kväll (onsdag).

Mer intressanta nyheter, World Economic Forum som har sin bas i Geneve i Schweiz har precis kommit ut med 2007:s rapport om jämställdhet i världen. Korea ligger på 97:e plats av de 128 undersökta länderna, dvs i botten. Kriterier som de tagit in i undersökningen är ekonomiska, politiska samt utbildning och hälsa. Om man bara tittar på t ex andelen kvinnor i parlamentet här så rankar sig Korea på 120:e plats av 128, uselt uselt. Artikeln är positiv skriven för Korea har tydligen hoppat upp 4 snäpp sedan förra året. Jag blir faktiskt lite förvånad att Korea ligger så långt ner på listan för på ytan och rent materiellt sett är det ju på många sätt likt västvärlden. Fyra av de fem nordiska länderna ligger i topp nämligen Sverige, Finland, Island och Norge. Grymt vad vi är bra och har det bra!

I eftermiddag ska Ericssonkontoret ut på utflykt i de koreanska bergen och jag ska få följa med, ska bli skoj, så om ett par timmar blir jag upphämtad här på Fraser. Ikväll kommer Anders fru Maria hit till Seoul under en vecka, ska bli jättekul att få träffa henne. De bor också i Malmö.

Gör en Jessica

Kom på en sak som bara måste antecknas från dagens fika med Jessica. Ingen av oss två får ju egentligen jobba här i Korea, eftersom vi inte har engelska pass.

Jag har hela tiden trott att rektorn på min skola vet om att jag är svensk och att jag är olagligt anställd, men Jessica hävdar att rekryteringskillen sagt till rektorn att jag är engelsk. Intressant. Inte konstigt att barnen satt som frågetecken när jag försökte förklara varifrån jag kommer genom att rita flygrutten från Sverige till Korea. Hur som helst, så säger jag ingenting om det hela nu för tiden, eftersom det är lite känsligt :-).

Nu när Jessica fick nytt jobb fick hon ju återigen frågan varifrån hon kom, men den tjejen har inga som helst problem att ljuga. Det roliga är ju att det verkligen låter ITALIEN när hon snackar engelska, till och med koreanerna kan ju höra att det är något fishy med hennes engelska, så nu har hon börjat säga att hon kommer från York i England, men att hon har italienska rötter på sin pappas sida. Inga små rötter heller :-)

Idag när hon käkade lunch med rektorn på den nya skolan hade rektorn frågat vad hon hade för engelsk favoriträtt. Jessica svarar att hon är mer förtjust i sin pappas matkultur och därför aldrig brytt sig om den engelska (som att det nu skulle funnits någon matkultur där). Några minuter senare hade hon kommit på att hon hade ätit en god bakad potatis i York när hon var där på semester för 10 år sedan, så det hade hon till slut kläckt ut sig.

Idag när hon höll lektion hade en unge undrat varför det låter så roligt när hon pratar och då hade hon förklarat att hon är från England och där låter engelskan annorlunda än i USA. Snart är det dags att tala lite sanning tjejen!

En släng av längtan

Ja, jag har drabbats av hemlängtan. Hemlängtan är kanske fel ord, men längtan då. Tanken på att befinna sig i ett kallt, blåsigt och ruggigt Malmö är kanske inte så lockande, men tanken på att sitta och snacka med tjejkompisarna över en kaffe, eller utgång en lördagskväll med dem känns otroligt lockande. Jag längtar såååå efter mina vänner, att det åtminstone gick att ringa dem, bara sådär...oplanerat.

Det är ju inte så att jag inte tycker om de jag har lärt känna här, de är i och för sig väldigt lätt räknade :-)(trots att jag jobbat hårt), men visst är det något speciellt med de som känner en väl och som man kan vara helt avslappnad med. De två tjejer som jag känner här i Seoul är det väldigt mycket fokus på "här och nu", vilket det i och för sig inte är något fel med, men det är något som saknas. Sen gör väl engelskan sitt, det är ju inte lika lätt att prata obehindrat på engelska som på svenska. Hemma umgås man ju ganska mycket med sina kollegor dagtid, vilket är trevligt. I och med att ingen kan engelska på mitt jobb här, så blir det ju rätt tyst på den fronten också. Jag får snabba på inlärningen av koreanska så kanske jag kan få fram en mening innan jag slutar.

I eftermiddag har jag umgåtts med Jessica. Jag försökte vid ett tillfälle vara lite förtroelig och berätta att jag verkligen längtar efter mina kompisar och familjen hemifrån. Det hade jag ju inte mycket för, hon är ju här helt själv. Annars hade vi det trevligt, hon har fått jättemycket jobb från och med nästa vecka, så jag kommer nog inte att kunna se henne så ofta längre. Men det är jättebra att hon fått mer jobb, eftersom hon har haft sjukt lite pengar. Idag berättade hon för mig vilka stjärntecken som hon passar bäst ihop med, jag sa att jag inte direkt trodde på det. Var på hon berättade för mig att hon har erfarenhet av att alla oxar är på ett sätt, alla fiskar på ett osv. Tycker det verkar skumt, men man kanske borde göra en utredning på sina vänner och deras stjärntecken för att se om det finns några gemensamma nämnare....om man nu inte har något annat meningsfullt att sysselsätta sig med.

Eftersom jag redan är igång och gnäller så kan jag ju lika väl fortsätta :-)

Det är något som saknas i Seoul (förutom alla personer som jag saknar då) och det är den riktiga storstadskänslan. Jag har funderat på det här länge, men nu vet jag vad som är felet. Trots att Seoul har 23 miljoner invånare och är den 3:e största staden i världen så saknas det puls. I Seoul finns inga extrema människor. Män har kostym och kvinnor dress alternativt är de "normalt klädda" med jeans och tröja, mer speciellt än så blir det inte. Jag saknar punkiga tuppkammar, heavy metal folk, bohemer...ja ni vet blandningen av männsikor som finns i alla storstäder. De finns inte här, i Seoul är alla städade. Det mest extrema jag sett idag är en kille som hade färgat håret rött, det säger väl en del.

Trots att jag lovordade tunnelbanesystemet för ett par dagar sedan, så måste jag tyvärr säga några negativa saker om det nu (det hör ju stämningen till)... det är inte alltid kul att åka tunnelbana i fler timmar för att komma till jobbet eller till kompisar. Jag saknar min cykel.

Imorgon ska jag försöka vara på bättre asienhumör igen, det blir ju så mycket roligare då.

Mirakel

Jag kan läsa koreanska nu! Det som jag knappt trodde var möjligt har nu inträffat, det går inte fort, men jag kan faktiskt. Jag har ju ingen aning om vad det står, men jag kan få fram ljuden.

Dessutom kan jag nu beställa in 10 olika maträtter på koreanska, jag kan berätta vad jag kommer ifrån, jag har lärt mig de koreanska pengarna (dvs att räkna) och jag kan faktiskt fråga hur mycket något kostar. Otroligt, otroligt. Idag sa Youngae att hon tycker jag är snabb, I like!

Youngae försöker ju lära sig svenska. Jag har börjat förstå att vissa svenska ord i princip är omöjliga att uttala (för en korean), hon har problem med växjö, lärare och sånt... che-ljudet i Växjö skojar man ju inte bort, och två r kan ju få vem som helst att bryta av tungan. Nu ska jag iväg på nummer 2 av yogan, jag hoppas på en fortfarande hel rygg när jag kommer tillbaka.

Kungariket Sverige

Idag på tunnelbanan hoppade det på en koreansk kille med en luvtröja och det var inte vilken luvtröja som helst. På luvtröjan stod det "Den skandinaviska halvön -Kungariket Sverige", jag fick anstränga mig för att ta det lugnt, egentligen hade jag ju lust att springa upp och skrika "jag vet vad det står" :-).

Killen hade ju antagligen inte en blekaste aning om vad det stod på hans tröja, det behöver man inte veta här. Antagligen visste inte alla tjejer som i somras bar t-shirten med "do me in the park" heller vad det stod. Det är lätt att inse att Korea behöver (mer) undervisning i engelska. Det finns många tröjor här i Korea med annorlunda valda texter på, men dessa grova otrevligheter (som koreanerna är helt ovetandes om) ska jag bespara min fina blogg ifrån.

Low human power

Att lära sig koreanska har visat sig vara en svår uppgift. Det går verkligen trögt framåt. Ljuden på de 40 olika tecknen verkar vara omöjliga för min hjärna att komma ihåg. Dessutom tycker jag mig stundtals inte heller kunna känna skillnad på dem, hur låter we till skillnad från wee? Men Youngdae menar på att det är stor skillnad.

Goda nyheter. Jag hade försökt öva lite hemma innan dagens lektion, dvs jag tog slumpmässiga koreanska namn från tunnelbanekartan (med västerländska bokstäver), dessa namn skrev jag sedan om till koreanska tecken, så som jag tyckte det lät. När jag träffade Youngdae bad jag henne rätta det jag gjort och det fantastiska var att jag hade klarat 3 av 4 ord, grymt eller hur? Så glad.

Efter att jag grillats i en timme var det dags att gå över till engelska. Idag har vi hunnit avverka koreanska bröllop (hennes bröllop), det effektiva tunnelbanesystemet och att äta på restaurang. Kanske låter som relativt små samtalsämnen, men här kan de förvandlas till enormt stora.

I Korea gifter man sig på förmiddagen, cermonin tar 30 min. Därefter bjuder man sina gäster på lunch, i Youngeas fall...sina 600 gäster. Jag höll fullständigt på att sätta min varma choklad i halsen, 600 hundra gäster. Jag var tvungen att fråga henne om hon känner så många, varpå hon svarar det är mycket människor i Seoul. Jo det har jag ju fattat, men man kan ju inte bjuda alla. Senare skulle det visa sig att hon faktiskt inte kände alla som var och betraktade cermonin, du vet man måste ju bjuda föräldrarnas bekantas bekanta som man knappt aldrig träffat. Varför undrade jag, då svarade hon lovar att berätta det när hon är bättre på engelska. Ok, så jag får helt enkelt ge mig till tåls ett tag till :-).

I Korea hyr man ett helt bröllopspaket när man ska gifta sig. Då ingår lokalen, lunchen, klänning, kostym, håruppsättning, ring, make-up. Smidigt värre, det är bara att signa-upp så fixar de allt. Lät lite trist med bara lunch dock.

På tal om effektivitet så är kollektivtrafiken enormt effektiv här. Allting sköts med hjälp av T-money card. Du drar ditt kort när du går in i tunnelbanesystemet, då drar apparaten 9 svenska kronor. När du går ut ur systemet drar du ditt kort igen, då justeras betalningen, dvs har du bara åkt 2 stopp sätter de tillbaka pengar på ditt kort och har du åkt 20 stopp kanske du istället får betala till lite till. Enormt fiffigt system, jag är lite kär i systemet, så rättvist och bra. Hemma tar man ju aldrig kollektivtrafiken om man inte ska tillräckligt långt bort, man skulle ju aldrig hoppa på stadsbussen i Malmö och betala 15 spänn för ett stopp. Inga problem här.

Effektiviteten fortsätter trots nytt ämne. I Korea lägger de notan på bordet så fort du har beställt mat på en restaurang. När du senare känner för att gå tar du din nota och går och betalar vid kassan. Hur smidigt som helst. Youngae menar på att de kan ha det så smidigt här därför att de har "high human power", medan vi i Sverige har vi "low human power". Det finns helt enkelt för få människor i Sverige för att vi ska kunna ha bra service där. Så enkelt är det!

Ajjj eller aooo

Jag skulle härmed vilja utfärda en varning för Frasers yoga, man riskerar att bryta varenda ben i hela kroppen. För oss tre deltagare=stela västerlänningar var det inte lätt att hänga med, eller hänga med går ju...det är ju inget högt tempo att tala om, men att få till övningarna på rätt sätt är ju inte direkt lätt.

En liten vig och smidig koreansk tjej höll i det hela. Ett par minuter innan det skulle börja gled det in en tjej i högklackat, det var tränaren. Hon visade sig vara lika fnittrig som alla andra koreanska tjejer. Jag trodde vi skulle börja med att värma upp, men inte alls, hon drog igång med de värsta övningarna på en gång. En övning skulle man ligga med ansiktet och bröstkorgen i marken, men med rumpan i luften. Detta visade sig vara fysiskt omöjligt för mig, men det verkade hon inte hålla med om. Hon gick fram och tryckte ner hela ryggen på mig, jag försökte kväsa fram "aj" för det gjorde jäkligt ont, men hon verkade inte fatta så jag fick pressa mig upp och sätta mig upp, då gick det upp ett ljus för människan. Jag hade ju inte lust att bryta av ryggen redan första gången. Jag får ge det en chans till på onsdag.

Jag fick runda av träningen med att springa på löpbandet för att få spänningarna efter yogan att släppa. Jag som hade för mig att jag brukade känna mig väldigt avslappnad efter yogan hemma i Malmö :-).

Det kollektiva ansvaret

I rulltrappan i tunnelbanan idag böjer sig en man ner för att plocka upp en liten microskopisk pappersbit som fastnat i rulltrappan. Den skulle ju naturligtvis inte ligga där och skräpa och riskera att åka in i systemet. Är inte detta helt fantastiskt så säg? Jag blev helt rörd när jag såg det och började fantisera om hur rent Malmö egentligen skulle kunna vara, om folk bara kunde sluta att släppa saker där de står och tro att det är någon annan som plockar upp det.

Jag har ju vid ett antal tillfällen klagat på att det inte finns soptunnor här i Korea, att man får bära runt på sitt skräp i hopp om att hitta en soptunna. Tydligen fanns det fler soptunnor här tidigare, men med följden att det blev skräpigare ute på stan så myndigheterna beslutade sig för att ta bort dem igen och vips, rent igen. Detta hade väl aldrig funkat i Sverige, inga soptunnor skulle väl antagligen betyda att ännu fler personer skulle slänga skräpet där de står. Varför är det sån skillnad?

Om det är någon som vill läsa vidare och få veta mer intressanta saker om just skräp, så kan jag berätta att i Korea köper man påsar av myndigheterna speciellt avsedda för skräp, om man inte har rätt påse hämtar de inte soporna. Ju större påsar destu mer kostar det att få påsen upphämtad, vips så blir det självklart mindre sopor. Så ju mindre skräp du producerar, destu mer pengar sparar du! Detta blev visst ett sopigt inlägg :-)

4-åringarna har varit ungefär likadana som de brukar, jag hyser numera inget vidare hopp om att de ska lära sig någon engelska inom den närmsta framtiden. Idag behövde hela klassen pinka samtidigt igen. Om den koreanska läraren kunde sluta sminka sig på lektionstid hade det kanske kunnat gå lite bättre för dem. Jag tycker inte att hon är lika gullig mot barnen som de andra lärarna är, hon är bara sur på dem hela tiden. Idag lyfte hon en unge i ena armen över hela klassrummet, flickan bara skrek och grät. Antagligen gjorde det ganska ont att bli lyft i bara en arm, de är ju inte så små i kroppen.

I eftermiddag ska jag testa på Frasers Yoga. Har inte gått där tidigare eftersom passen varit så sen på kvällen, men nu är det någon som tänk till och flyttat ett av passen till eftermiddagen, man tackar!

Mot nordligare breddgrader och vila

I söndags morse var det dags för Aleks syskon att packa väskorna och bege sig ut mot flygplatsen för att 12 timmar senare landa i Europa och senare Sverige. Veckan har gått väldigt fort, men de har hunnit med att göra massor och vi har haft väldigt kul. Jag hoppas de är nöjda med sin resa.

Aldrig förr har så många svenskar kommit på idén att åka till Korea och Seoul, numera är det skytteltrafik. På fredag anländer vår vän Anders fru, även vår vän Stefans syster. Om en månad är brorsan Ubbe bubbe och hans tjej Kaisa på plats och sen får vi ju nyårgäster också, Tesse och Erik. På tal om nyår så har jag hört rykten om att det ska finnas en julgran här på Fraser framåt julen. Nu kan man pusta ut, jag har ju varit lite nervös för att julkänslan inte kommer att infinna sig här på andra sidan jordklotet, men nu finns det hopp om det i alla fall. Julen är ju inte så stor här, Aleks kommer att vara ledig under juldagen...annars är det bara att knega på. Jag antar att lekiset också är öppet som allt annat.
Därför har vi planer på att sticka söderut efter nyår på semester. Vart vi ska ta vägen har vi inte bestämt oss för ännu, men det börjar väl bli hög tid för det snart.

Aleks och jag var jättetrötta igår, vi vilade i princip hela dagen, så vi har inga nya intressanta iakttagelser att komma med. Vi spenderade eftermiddagen på vårt fik Vergnano läsandes våra böcker. Aleks blev äntligen klar med andra delen av Stieg Larsson. Igår kväll var vi på bio och såg "den svarta dalian". Jag antar att filmen hade varit bättre om vi hade förstått lite mer än vad vi gjorde, de snackade extremt grötig och snabb engelska så det var inte så mycket som vi kunde uppfatta. Det hade varit kul att se koreanska filmer, men det blir ju svårt eftersom de aldrig textar dem på engelska.

Vi såg faktiskt en koreansk film (hemma från datorn) som hette Miyang för ett par veckor sedan som var bra men väldigt hemsk och svår, häromdagen läste jag att huvudrollsinnehavaren hade fått Cannes filmpris för bästa kvinnliga skådespelare. Kul.

Igår kväll fick jag chansen att chatta med hela "la familia", mamma och pappa var nere i Malmö under helgen. Det var jättekul att se dem. Så här kan det se ut när alla vill synas i webbkameran, självklart var jag tvungen att fota dem :-), så fint.