I rännstenen

Om livet råkar skita sig för en korean, så verkar det vara rännstenen som gäller. Trygghetssystem som vi är vana vid i Sverige är vad jag kan förstå nästintill obefintliga. Om man inte har barn som kan ta hand om en så verkar det bara vara en sak som gäller och det är att tigga. Eftersom det är förbjudet att tigga i Korea så får man istället sälja tuggummin på tunnelbanan. Detta räknar jag i princip som tiggeri. Jag ger faktiskt hellre bort pengar än att ta emot tuggummin. En anledning är ju förstås att de inte är goda och den andra anledningen (och viktigast) är ju att de då kan sälja samma tuggummipaket en gång till. Inte vill man ju ta från de som inte har någonting.

På väg hem från pilateskursen idag så kom det en man gåendes i mittgången på tåget i tunnelbanan säljandes tuggummin. Hans problem var att han antagligen hade fått parkinsons, hans händer skakade så att han knappt kunde hålla sina tuggummin och än mindre få tag i handtagen på tåget för att inte trilla. Stackars man, jag kände mig helt upprörd och jäkligt ledsen när jag såg det hela. Ska det behöva vara så illa att man inte kan få hjälp i ett samhälle som till ytan är så välutvecklat, det är ju SKIT ärligt talat.

På gatorna här ser man ganska ofta (någon gång i veckan) män utan ben. För att skydda de stumpar som de har kvar har de trätt på hårda plastskydd som klarar att strykas mot asfalten, sedan kryper de och ålar sig fram på Seouls gator i hopp om att träffa på människor som är villiga att skänka dem pengar. Vad ledsen man blir.

Om en liten stund ska jag träffa Yonugae, jag måste försöka ta reda på hur det förhåller sig med det här. Finns det ingen hjälp att få i Korea?