Idag har jag sett (förutom mig själv) den första ljusa människan i Balsan (förorten där jag jobbar) sen jag började där i augusti. Vi hälsade och log mot varandra, precis som busschafförerna gör hemma när de ser varandra. Det enda de antagligen har gemensamt med varandra är just att de kör buss, det vi hade gemensamt var hudfärgen och antagligen ingenting annat, men det kan ju räcka.
Jag vet inte vad det var för fel på de annars städade 6-åringarna idag, det var definitivt någonting som inte stämde denna onsdag förmiddag. Alla var sjövilda. En liten kraftig koreansk kille tog ändå priset. Han ställer sig upp och dansar, samtidigt som han drar ner brallorna och "moonar". Det gör man inte ostraffat på engelska undervisningen kan jag berätta, jag tog ungen i armen och slängde ut honom utanför dörren. Därefter hämtade jag en koreansk lärare och bad henne skälla ut honom eller tala honom tillrätta, det var ju upp till henne. Det tjänar ju inte mycket till att jag snackar med dem, eftersom de ändå inte fattar vad jag säger. 10 minuter senare fick han komma in igen med svansen mellan benen, sen var han tyst resten av lektionen....så hennes snack verkade göra susen. Tack och lov för det. Glädjande nog verkar endel ha snappat upp lite engelska. En liten kille sa "Urika teacher angry", ja det kan man minst sagt säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar