En släng av längtan

Ja, jag har drabbats av hemlängtan. Hemlängtan är kanske fel ord, men längtan då. Tanken på att befinna sig i ett kallt, blåsigt och ruggigt Malmö är kanske inte så lockande, men tanken på att sitta och snacka med tjejkompisarna över en kaffe, eller utgång en lördagskväll med dem känns otroligt lockande. Jag längtar såååå efter mina vänner, att det åtminstone gick att ringa dem, bara sådär...oplanerat.

Det är ju inte så att jag inte tycker om de jag har lärt känna här, de är i och för sig väldigt lätt räknade :-)(trots att jag jobbat hårt), men visst är det något speciellt med de som känner en väl och som man kan vara helt avslappnad med. De två tjejer som jag känner här i Seoul är det väldigt mycket fokus på "här och nu", vilket det i och för sig inte är något fel med, men det är något som saknas. Sen gör väl engelskan sitt, det är ju inte lika lätt att prata obehindrat på engelska som på svenska. Hemma umgås man ju ganska mycket med sina kollegor dagtid, vilket är trevligt. I och med att ingen kan engelska på mitt jobb här, så blir det ju rätt tyst på den fronten också. Jag får snabba på inlärningen av koreanska så kanske jag kan få fram en mening innan jag slutar.

I eftermiddag har jag umgåtts med Jessica. Jag försökte vid ett tillfälle vara lite förtroelig och berätta att jag verkligen längtar efter mina kompisar och familjen hemifrån. Det hade jag ju inte mycket för, hon är ju här helt själv. Annars hade vi det trevligt, hon har fått jättemycket jobb från och med nästa vecka, så jag kommer nog inte att kunna se henne så ofta längre. Men det är jättebra att hon fått mer jobb, eftersom hon har haft sjukt lite pengar. Idag berättade hon för mig vilka stjärntecken som hon passar bäst ihop med, jag sa att jag inte direkt trodde på det. Var på hon berättade för mig att hon har erfarenhet av att alla oxar är på ett sätt, alla fiskar på ett osv. Tycker det verkar skumt, men man kanske borde göra en utredning på sina vänner och deras stjärntecken för att se om det finns några gemensamma nämnare....om man nu inte har något annat meningsfullt att sysselsätta sig med.

Eftersom jag redan är igång och gnäller så kan jag ju lika väl fortsätta :-)

Det är något som saknas i Seoul (förutom alla personer som jag saknar då) och det är den riktiga storstadskänslan. Jag har funderat på det här länge, men nu vet jag vad som är felet. Trots att Seoul har 23 miljoner invånare och är den 3:e största staden i världen så saknas det puls. I Seoul finns inga extrema människor. Män har kostym och kvinnor dress alternativt är de "normalt klädda" med jeans och tröja, mer speciellt än så blir det inte. Jag saknar punkiga tuppkammar, heavy metal folk, bohemer...ja ni vet blandningen av männsikor som finns i alla storstäder. De finns inte här, i Seoul är alla städade. Det mest extrema jag sett idag är en kille som hade färgat håret rött, det säger väl en del.

Trots att jag lovordade tunnelbanesystemet för ett par dagar sedan, så måste jag tyvärr säga några negativa saker om det nu (det hör ju stämningen till)... det är inte alltid kul att åka tunnelbana i fler timmar för att komma till jobbet eller till kompisar. Jag saknar min cykel.

Imorgon ska jag försöka vara på bättre asienhumör igen, det blir ju så mycket roligare då.